RUNNE run3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. runne, buske, sv. dial. (Smål.) runne, klunga av uppväxande skott av träd l. buske; jfr nor. runne, klunga av småträd l. buskar; etymologiskt identiskt med RUNNA, sbst.]
(bygdemålsfärgat i vissa trakter) klunga av uppväxande skott av träd l. buske l. av blomsterplantor (t. ex. narcisser l. prästkragar); särsk. (tillf.) bildl., om uppväxande barnkull. Hon hade vuxit upp i syskonens täta runnar i en trygg, om också torftig vrå. Spong Tavl. 345 (1946).
SAOB
