RUPPA rup3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[liksom d. ruppe av lt. ruppen, rycka, plocka, motsv. t. rupfen, rycka, plocka; sannol. intensivbildning till den germ. rot som föreligger bl. a. i got. raupjan, rycka upp, fht. roufen, röva (t. raufen, rycka (upp)), isl. rupla, lösriva, plundra (se RUPPEL-), o. rotbesläktat med RÖVA]
(i fackspr.) (för hand l. maskinellt) utrycka stickelhåren på (päls) vid beredning av (i sht mera värdefulla) pälsskinn (t. ex. av utter, nutria o. bäver) i syfte att erhålla en jämn o. smidig yta; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Sumpbävern lämnar ett utmärkt pälsverk, sedan man ”ruppat” skinnet. Brehm DjurV 10: 531 (1937). En oruppad utterpäls, som var .. nästan vackrare än den ruppade. Idun 1948, nr 48, s. 39. Ruppad utter. ST(A) 1953, nr 57, s. 7.
SAOB
