SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1962  
RÖVA 3va2, v. -ade (G1R 1: 29 (1521) osv.) ((†) pr. sg. -er G1R 10: 134 (1535), Schmedeman Just. 98 (1590), Lallerstedt Dygdel. 32 (1746: beröfver); ipf. -de Holof. 2 (c. 1580: röffde; rimmande med behöffde), Spegel ÖPar. 45 (1705: beröfdes; rimmande med behöfdes); sup. -idh (-edh) HH XIII. 1: 106 (1563: röffuedh), TbLödöse 224 (1590: röffuidh); p. pf. -t LejonkDr. 20 (1689: Röfft; rimmande med söft)). vbalsbst. -AN (†, G1R 22: 467 (1551), Gyldenhielm Capt. S 1 b (1632)), -ANDE, -ERI (se d. o.), -NAD (†, PPGothus Und. C 4 b (1590)), -NING (numera bl. i ssgn BORT-RÖVNING, Linc. (1640; under direptio), Ekblad 370 (1764), SAOB B 4014 (1921: bortröfning) osv.); -ARE, -ARINNA, -ERSKA, se RÖVARE (med avledn.).
Etymologi
[fsv. röva; jfr fd. røuæ, röva (d. røve), nor. dial. røyva, riva av, isl. reyfa, genomborra, riva, plundra, raufa, genomborra, bryta hål på, bryta upp ngt för att kunna undersöka det l. för att bereda sig tillträde, got. biraubōn, beröva, fsax. rōƀōn, röva (mlt. rōven, lt. roven, rowen, roben), ffris. rāvia, birēva, beröva, fht. roubōn, röva (t. rauben), feng. rēafian, röva (eng. reave); till stammen i fsv. riuva, sönderbryta, sönderriva, isl. rjúfa, bryta hål på, feng. rēofan, bryta, riva, till den ieur. rot som föreligger i lat. rumpere, bryta, besläktad med den under RAGG, sbst.1, nämnda roten; bet. ’plundra' o. d. i de nordiska språken kan möjl. bero på lån från mlt.; i sv. (o. dan.) kan hela ordet möjl. vara en ombildning av (det från mlt. lånade) ROVA, v., gm anslutning till (de sannol. från mlt. lånade) RÖVARE o. RÖVERI. — Jfr ROFFA, v.1, ROV, sbst.1, RÖV m. fl.]
med (hot om) våld sätta sig i besittning av (o. bortföra) ngt l. ngn; särsk. dels i fråga om överfall på resande l. sjöfarande o. d.: råna, plundra, dels (numera bl. nedsättande) i fråga om plundring i samband med krigshandlingar: plundra, ta byte; i sht förr äv. i fråga om stöld (i samband med inbrott o. d.): stjäla; förr äv. allmännare: härja (i ett land); i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. Then omilde Konung Christierns partij, som altid i siön stålo och röfwade. G1R 1: 87 (1523). Krijgsfolcket hadhe röffuat huar och en för sigh. 4Mos. 31: 53 (Bib. 1541; Bib. 1917: tagit byte). Finnes och någon, som icke haffuer ännu försyyn at röfua på almenne wägar .. han skal hafuas för rätta, ther saken är giord. RA II. 2: 241 (1617). (Då Östen var konung i Sv.) röfwade många Konungar i Swerige, både Danske och Norske. Peringskiöld Hkr. 1: 40 (1697; isl. orig.: herjoþo). De som gå ut att nattligt röfva / Få alltid något i sitt våld. Börjesson Solen 66 (1856). SDS 1957, nr 303, s. 4. — jfr AV-, BE-, BORT-, FRÅN-, FÖR-, TILL-RÖVA, MÄNNISKO-RÖVANDE o. O-RÖVAD. — särsk.
a) med obj. betecknande det som ngn sätter sig i besittning av (o. bortför); särsk. med bestämning inledd av prep. av l. från (i sht förr äv. med indirekt obj.) betecknande den l. det som berövas ngt: beröva (ngn l. ngt ngt), ta (ngt från ngn l. ngt) med våld o. d. (i vissa fall möjl. att fatta ss. särsk. förb. med huvudtrycket på av l. från). Stiäll mann eller röffuer öre eller öris verd jnnann skipz bord miste liiff sith. G1R 10: 134 (1535). Hann hade röffuidh enn kanna medh nokra penning[ier] .. jffronn Elin Vdzdotter. TbLödöse 224 (1590). Den tredje hade röfvat lik deras prydnad. Silfverstolpe Mem. 4: 75 (1826). Spanjorerna hade ofta stora besvärligheter, då de rövade guldskatterna skulle delas. Ymer 1939, s. 10. jfr (†): (Han) sadhe honnom haffwe slagitt vp någre skrin och röffuedh ther vtt hvad han wille. HH XIII. 1: 106 (1563). — särsk.
α) (†) med obj. betecknande ngt som subj. äger: med våld tillägna sig (ngt ur ett hus). Slotz d[ra]ge[re]n ræchte handene ffor xl {marker} ffor Edzørit at han røffuade sit wt aff en a[n]ners huss. OPetri Tb. 56 (1525); möjl. särsk. förb.
β) med obj. betecknande person (i sht kvinna) som ngn med våld bortför l. tar från en annan (jfr γ β', γ'); utom i den särsk. förb. RÖVA BORT numera bl. mera tillf. G1R 1: 29 (1521). Tha warth pedh[e]r .. ssaker xl m[ar]k ffør dh[et] ha[n] røffwadha en ffanga aff byæffooth[e]n. ArbogaTb. 3: 388 (1530). Röfwar någor annars hustru eller lagliga trolofwade qwinna .., tå (osv.). Lagförsl. 306 (c. 1606). Hallström Händ. 263 (1927).
γ) oeg. l. bildl.; särsk.: tillägna sig l. ta l. stjäla (ngt). Och Träna nakne stå dhem frostet röfwat haar / Alt hwadh dhen warma Wår dhem pläger medh bekröna. Skogekär Bärgbo Wen. 34 (c. 1635). Det see wij, see hwad wåld, hwad macht nu kärleek öfwat / Han Dido lijfwet sitt och oss wår Dido röfwat. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 127; jfr β'. Hon kände ännu läpparne bränna efter den sista kyssen, Kurt röfvat ifrån henne. Idun 1890, s. 189. På detta nöje (dvs. jakt) offrade .. (K. XI) det mesta af den tid, som han röfvat från arbetet. SvH 6: 214 (1905). Bergquist Ro 18 (1921). — särsk.
α') (numera bl. mera tillf.) tillägna sig herraväldet över (ett rike), ta herraväldet över (ett rike från ngn); i sht förr äv. i uttr. röva ngn (ett rike) utur händerna, ta herraväldet över (ett rike) ur ngns händer. Altså är dig, Carl, nu intet nog, at du hafwer mig utur händerne röfwat mitt Arf Rike. Werwing Hist. 2: 27 (c. 1690; i yttrande tillskrivet Sigismund); jfr Fryxell Ber. 5: 2 (1831). Nu är mörksens förste .. nedstött ifrån sit röfvade rikes stol. Nohrborg 111 (c. 1765). jfr (†): Så måst åg Mitridat, när såm wår (dvs. romarnas) Lykka wakna, / Se sig från Ponti Strand åg länder blifwa Röfft. LejonkDr. 20 (1689); jfr b β.
β') (i vitter stil) motsv. β, med avs. på person (jfr γ'); särsk. dels: vinna l. ta (en kvinna från hennes man l. älskare), dels (med tanke på döden): bortrycka (ngn från ngra o. d.). AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 127. Om Gudh skulle röfva mig ifrån Eder alt för bitida. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 37 (1703). Morolf har rövat Sulamith från honom (dvs. Salomo). Böök i 3SAH LIV. 2: 285 (1943).
γ') om djur (jfr e); särsk. dels: tillägna sig o. bortföra (ngt l. ngn) ss. byte, ta (ngn l. ngt) ss. rov, dels: tillägna sig (annat djurs avkomma) för att uppföda den hos sig själv; äv. abs., i sht förr särsk. om rovdjur: ta rov, gå ut på rov, vara ute på rov. Itt rytande Leyon tå thet röffuar. Hes. 22: 25 (Bib. 1541). Örnen är .. så stark, att han .. kan röfva lamm och små barn. Berlin Lsb. 92 (1852). Orsakerna till uppkomsten av dessa stora ungkullar (hos vissa andfåglar) äro .. (bl. a.) att honorna ”röva” ungar från varandra. FoFl. 1940, s. 121. (Bärguven) rövar mest smågnagare. DN(A) 1957, nr 346, s. 17. jfr (†): Welsignat ware then vthrymaren Gad, han boor som itt leyon, och röffuar arm och hiessa. 5Mos. 33: 20 (Bib. 1541; Luther: raubet; Bib. 1917: krossar). — särsk. om rövarmyra: bortföra (annan myras puppor l. larver) för att uppföda dem ss. slavar; äv. med obj. betecknande resultat: bortföra annan myras puppor l. larver för att uppföda dem ss. (slavar). 1Brehm III. 2: 61 (1876). Af ett .. starkt (myr-)samhälle röfvades under en säsong sammanlagdt omkring 50,000 puppor. Stuxberg (o. Floderus) 1: 433 (1900). Arbetarna (av en viss myrart) .. syssla uteslutande med att röfva slafvar. 2NF 19: 110 (1913).
δ') (numera bl. i vitter stil) övergående i bet.: förstöra l. göra slut på (ngt). (Ormen) hugger de dödeligaste bett, som röfva lifvet inom några minuter. Linné MusReg. 30 (1754). En sjukdom röfvade .. (hetärens) behag. Rydberg Ath. 262 (1859). Hon ville .. släppa loss i vild hänförelse all den glädje, som åren röfvat. Hallström Than. 65 (1900).
ε') (numera bl. tillf.) om föremål l. ämne (jfr ζ'): avleda l. uppta (elektricitet från ngt l. ngn) l. uppta l. absorbera (värme från ngt); förr äv. allmännare: bringa (egenskap hos ett ämne) att försvinna, ta bort l. avlägsna o. d. Huru det egenteligen tilgår .. at glaset, då det gnides, röfvar electrisk kraft ifrån den gnidande kroppen .., det är ännu en med ganska tjockt mörker omgifven hemlighet. Klingenstierna PVetA 1755, s. 9. Saltpeter-syran röfvar .. denna grönhet (hos glas) under digestionen. VetAH 1774, s. 188. (Den avkylda vätskan) steg uppåt under vägen röfvande värme från omgifningen. TT 1885, s. 33. — särsk. (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om ämne: som avleder l. upptar elektricitet. VetAH 1747, s. 140. Den så kallade Electriska ålen .., hvilken mitt uti et så röfvande medel, som vatten är, kan upväcka denna kraft (dvs. elektriciteten) hos sig. Bergman Jordkl. 408 (1766).
ζ') (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om ämne (jfr ε'): ingå en (vid upphettning flyktig l. sublimerande) kemisk förening med (del av l. viss beståndsdel i annat ämne); särsk. i uttr. röva ngt från l. utur ngt; jfr b β slutet. Om det (dvs. svavel o. vissa andra ämnen) med malmen smeltes, röfwar det med sin hitsighet och förbrenner en god dehl af metallen. Hiärne Berghl. 452 (1687); jfr b β slutet. Bitterjord .. Röfvar Luftsyra utur luft. Retzius Min. 103 (1795). Vissa metaller röfva chloren ifrån andra. Almroth Kem. 330 (1834). Kali .. röfvar syran från .. andra salter. Hartman Naturk. 43 (1836).
b) (numera bl. mera tillf.) med obj. betecknande dels person l. djur l. sällskap o. d. som berövas ngt: plundra, råna, bestjäla, dels trakt l. lokal l. fordon o. d. varifrån ngt borttages: plundra, skövla; särsk. med bestämning inledd av prep. på, betecknande det som ngn sätter sig i besittning av o. bortför. Psalt. 89: 42 (öv. 1536). Kyrckiors och Scholars röffuande och sköfflande. Tegel G1 1: 67 (1622). Otte dagar tillförenne war han här i byyn röfuade een skreddare i hans frånwaru, slåendes upp huus och kijstor. VDAkt. 1679, nr 187. Bland annat hörde jag här bekräftas, att diligensen .. verkligen blifvit röfvad. Kræmer Span. 42 (1860). Röfva en resande (på ngt). Sundén (1888). Ymer 1934, s. 199. — särsk.
α) i fråga om borttagande av ägg l. ungar i ett fågelbo: plundra. Den föga lofvärda afsikten att röfva fåglarna på deras ägg. HandtvLBl. 1906, s. 69. (Skrattmåsarnas) bon liksom fiskmåsarnas hade med all sannolikhet rövats. 2NatLiv 557 (1931).
β) oeg. l. bildl. Phrygius HimLif. 139 (1615). Hvilken hög herre röfvade han icke på lifvets bästa sällhet! Hallström BCap. 28 (1900). Lagerlöf HomOd. 279 (1908). särsk. [delvis möjl. att hänföra till a γ ζ'; jfr motsv. anv. av t. rauben] (†) om ämne l. förvaringskärl: angripa (ett annat ämne) o. ingå en (vid upphettning flyktig l. sublimerande) kemisk förening med detta; äv. abs. Bromell Berg. 57 (1730). Arsenicum röfvar alla metaller. Linné Stenr. 56 (c. 1747). König LärdÖfn. 6: 132 (1747; om degel). Kiellberg KonstnHandtv. Guldsm. 3 (1753; abs.). särsk. [jfr motsv. anv. av t. räuberisch] i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Kopparen ock järnet äro väl beständige metaller; dock göres altid någon del af dem i elden flygtig, särdeles när de med flygtige, eller så kallade röfvande mineralier äro i sällskap. VetAH 1743, s. 70. Rinman (1789).
c) (†) i uttr. röva på ngn l. ngt, plundra ngn resp. överfalla o. härja ngts kust(er). Her Söffuerin Norby .. hwilken .. skinnade brende och röffuade på tyske och Suenske både til land och vatn. G1R 1: 240 (1524). (Vikingarna) sade .. sig fara i Wästerwäg .. då de röfwade på Norige, Ängland (osv.). Rudbeck Atl. 3: 525 (1698).
d) i uttr. röva och ströva, se STRÖVA.
e) [eg. specialanv. av a γ γ'] biodl. om rovbin: tillägna sig honung (från annat bisamhälle). De Bisamhällen, som fådt vanan til at röfva .. visa sig mycket orolige, farandes ut och in. Koch Biskiöts. 60 (1753). Förekommer stark flygning vid en kupa på tider, då andra samhällen icke flyga, kan man vara säker på, att kupan i fråga antingen rövar från någon annan kupa eller är utsatt för röveri. Holm HbBiodl. 139 (1947).
Särsk. förb. (till a): RÖVA BORT10 4. [fsv. röva bort] med (hot om) våld sätta sig i besittning av o. bortföra (ngt l. ngn); äv. oeg. l. bildl. (motsv. röva a γ). OPetri Kr. 32 (c. 1540). Några mulna regndagar röfvade bort all färg. Heidenstam End. 258 (1889). jfr bortröva.
RÖVA FRÅN, se röva ifrån.
RÖVA HOP, se röva ihop.
RÖVA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. i uttr. röva ifrån ngn ngt (l. ngn), förr äv. röva ngn ngt ifrån, med (hot om) våld ta ifrån ngn ngt (l. ngn); äv. oeg. l. bildl. (motsv. röva a γ). JönkTb. 158 (1547). (Sören Norby) antastade obrotzlige menniskior, röffuandes them theres godz iffrå. Svart G1 80 (1561). Mitt hjerteblod röfvas ifrån mig droppvis. Idun 1888, s. 277. jfr frånröva.
RÖVA IHOP10 04, äv. HOP4. gm rövande samla ihop (ngt). JGOxenstierna 5: 265 (c. 1817).
RÖVA MED SIG 10 4 0. (numera bl. tillf.) röva bort o. föra med sig (ngt l. ngn); förr särsk. i oeg. l. bildl. anv. (motsv. röva a γ), dels: rycka l. dra med sig (ngt l. ngn), dels: ta (så l. så mycket tid) i anspråk. Strömens hastighet är störst emellan .. (två angivna punkter) och röfvar vattnet der starkast med sig. VetAH 1755, s. 47. Läsning och återläsning röfvade med sig den ena timman efter den andra. Törneros (SVS) 1: 270 (1825). särsk. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till a γ ζ', om ämne: ingå en (vid upphettning flyktig l. sublimerande) kemisk förening med (ngt). På dett at swaflet .. icke må för starckt angripass och lättel. något aff kopparen medh sigh röffwa. BergskollArk. BrevSupplik. 2: fol. 504 (1692); jfr Lindroth Gruvbrytn. 2: 177 (1955). Cronstedt Min. 200 (1758).
RÖVA TILL SIG10 4 0, äv. RÖVA SIG TILL10 0 4. gm rövande sätta sig i besittning av (ngt), gm rövande ta (ngt av l. från ngn); äv. i oeg. l. bildl. anv. (motsv. röva a γ): roffa åt sig l. lägga beslag på (ngt) l. lura till sig (ngt av l. från ngn); förr äv.: tillvinna sig (bifall). The Vender .. haffua hafft then mening at the loffliga motta ägha alt thet the kunde röffua sich til i frå fremmande folk. OPetri Kr. 68 (c. 1540); möjl. icke särsk. förb. (Axel v. Fersens) vältalighet var ej den, som .. röfvar till sig hjertats bifall, utan att fängsla öfvertygelsen. Edelcrantz i 1SAH 5: 365 (1795, 1813). Jag har inte ätit middag på två år! — Åh, du röfvade allt till dig en här om dagen af den der häradshöfdingen. Strindberg RödaR 80 (1879).
RÖVA TILLBAKA10 040, äv. 032. gm röveri ta tillbaka (ngt). Hirn GodVild. 34 (1941).
RÖVA ÅT SIG10 4 0. gm rövande sätta sig i besittning av (ngt), roffa åt sig (ngt). Schroderus Os. 1: 445 (1635).
Ssgr (†): RÖVE-NÄSTE. plats som utgör ett tillhåll för rövare, rövarnäste. Dryselius Måne 437 (1694).
-PLATS. (Lat.) Spoliarium .. (sv.) Röfweplatz, then Ort ther Röfwerij brukas. Linc. Bbbb 2 b (1640).
Avledn.: RÖVAKTIG, adj. (†) rovaktig, rovlysten. Lagerlöf Vitt. 48 (1676). Möller (1755).
Spoiler title
Spoiler content