RUSALKA rusal4ka l. rɯ-, äv. 032, f.; best. -an; pl. -or (2NF osv.) ((†) -er NF, Ekbohrn (1904)).
Etymologi
[av ry. rusalka, avledn. av fry. rusalija, pingstfest, av mgr. ῥουσάλια (av lat. rosalia) l. direkt av lat. rosalia, benämning på en årligen återkommande fest vid vilken de dödas gravar smyckades med rosor, n. pl. av rosalis, adj., rosen-, avledn. av rosa (se ROS, sbst.1)]
i slavisk folktro: vålnad av kvinna l. barn som dött en våldsam död (i sht gm drunkning); äv. om kvinnligt naturväsen (vattennymf l. skogsnymf). NF (1890). Flickor och barn, som drunknat, bli enligt rysk folktro rusalkor. 2NF 19: 181 (1913). I floden rusalkan sig svingar i dans. Jensen Lermontov VDikt. 153 (1919).
SAOB
