publicerad: 1960
RUSKIG rus3kig2, adj.2 -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig 1738 osv. -og c. 1700—1769. -ot 1651 (n. sg.), 1741—1743 (n. sg.). -ug c. 1630—1734. -ut, n. sg. 1681—1746)
Etymologi
[sv. dial. ruskig, ruskog, ruskug, ruskot, ruskete m. m.; jfr d. ruskig, rusket, nor. dial. ruskutt; sannol. avledn. av RUSK, sbst.5]
1) i fråga om väder(lek): som kännetecknas av (ihållande) rägn, slask o. dimma (l. snö), i sht i förening med blåst o. kyla; ful, dålig, otrevlig; oftast dels om väder(lek), dels i sådana opers. uttr. som det är l. blir o. d. ruskigt, det är osv. rusk(väder) l. ruskigt väder; äv. om oväder o. d. (jfr b). Axehielm (c. 1630; under bister). Bullersampt och ruskot wäder. Dalin Alm. 1674, s. 20. (Vi ha) haft storm och et ruskit oväder. Roman Holbg 106 (1746). (Prästen far illa) när han måste fölia Sochnebud .. då vått och ruskogt är. Wettersten Forssa 62 (c. 1750). 30 Septbr. .. på landet börjar bli ruskigt. Geijer Brev 162 (1813). Om vädret var ruskigt, slogo vi oss ner i något bekvämt soffhörn. MinnGPrästh. 1: 80 (1924). — jfr HÖST-RUSKIG. — särsk.
a) i utvidgad anv., om tid (årstid, dag osv.): som kännetecknas av ruskigt väder. Fullmånen blir ruskig, ostadig och våt. Menlös Alm. 1738, s. 5. Det var en ruskig och kall höstdag. Nyblom Bild. 183 (1864). (Vi) seglade .. ut ur Fladen en ruskig morgon under pinande blåst och regndis. Koch AntHav. 21 (1907, 1918).
b) allmännare, närmande sig 3 o. övergående i bet.: otrevlig l. obehaglig (på grund av gråkallt l. rägnigt l. blåsigt väder). Storm och regn och snö i ruskig förening helsade oss genast i Kattegatt. VFl. 1911, s. 95 (c. 1841). Det var ruskigt att .. vid 15 graders köld stiga ur bädden, tvätta och kläda sig. Hedin GmAs. 2: 430 (1898). Östergren (1936).
2) (numera bl. ngt vard., mera tillf.) om person (äv. djur; se b): som (på grund av dåligt väder l. förkylning l. annan sjukdom l. brist på sömn o. d.) är l. känner sig frusen o. ruggig l. opasslig l. krasslig; äv.: som är på dåligt humör, sur. Dalin Arg. 2: 164 (1734, 1754). Jag är förkyld och kall som Is, / Och ruskig på alt vis, / Af hagel, rägn och stormigt väder. Stenborg Jäg. 3 (1780). September 3. Var .. regn och fult väder. Vi voro också ruskiga till humöret. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 164. Fruntimmerna äro ruskiga och frusna efter resan. Carlén Rosen 449 (1842). Jag har icke sofvit i natt, och jag känner mig ganska ruskig. Dens. Förm. 1: 234 (1851). Jag känner mig litet ruskig i halsen i dag på morgonen. Nyblom Hum. 61 (1874). TySvOrdb. 799 (1932). — jfr MORGON-RUSKIG. — särsk.
a) i uttr. känna sig l. vara ruskig i kroppen, känna sig frusen, känna rysningar l. frossbrytningar. VetAH 1754, s. 147. ÖoL (1852).
b) (†) om djur: krasslig; avfallen, tärd. Tisdag. Var min Orre skjuk af Diahrée, att han hela dagen satt ruskig och ej ville äta. Reenstierna Årstadagb. 1: 79 (1794). Möller OrdbHall. 155 (1858).
3) som väcker l. är ägnad att väcka (en känsla av) obehag l. motvilja l. förskräckelse l. fasa; obehaglig, motbjudande, vidrig, otäck; upprörande, skrämmande, uppskakande; kuslig, hemsk, gräslig, ohygglig. Det är ruskigt, att se på ett lik! Almqvist Amor. 68 (1822, 1839). Ruskigt här, sa' fan, föll i vigvattensfunten. SvOrdspråksb. 77 (1865). Peter Nansens .. arbeten äro ruskigt sensualistiska. PT 1895, nr 160, s. 3; jfr 6. Ruskigt knivdrama i natt. SDS 1928, nr 51, s. 5 (rubrik). Karl med ruskigt utseende. Hammar (1936); jfr 5. En .. ruskig spökhistoria. Lindgren AllBarn 10 (1946).
4) (numera bl. ngt vard., mera tillf.) om person: upprörd, förskräckt, uppskakad; särsk. i uttr. känna sig o. d. ruskig till mods, känna sig hemsk l. kuslig till mods. Lindfors (1824). De fleste, som nattetid ensamma besökt en kyrkogård, skola erkänna, att de känt sig något ”ruskiga” till mods. Piehl Egypt. 125 (1896).
5) ovårdad, förfallen; osnygg, slarvig, sjaskig, sluskig, trasig; särsk. om person l. ngns kläder o. d., ofta (om person) övergående i bet.: opålitlig, skrämmande, farlig (jfr 3). Lindfors (1824). Han ser ruskig ut, och klädseln är mer än tarflig. Crusenstolpe Mor. 2: 98 (1840). Kostymen behöfver ej vara .. ruskig. Gustafsson Seneca Bref 25 (1907). (Mamma var) rädd för alla dessa tiggare, som ströko omkring och ibland voro rätt ruskiga figurer. Lewenhaupt MinnV 165 (1936). — särsk.
a) [möjl. delvis bildat till RUSK, sbst.3] om byggnadsvärk l. byggnadsdel l. bostadsområde o. d.: illa underhållen; skräpig, stökig; (mörk o.) smutsig; stundom övergående i bet.: illa beryktad (ss. tillhåll för kriminella element o. d.); jfr 3. Brogrens fordna trädgård, som nu såg ruskig ut. Reenstierna Årstadagb. 2: 398 (1822). Ensliga, små stenhus, utantill snygga, men ofta ruskiga innanföre. Nicander Minn. 1: 259 (1831). En mörk och ruskig stuga. Almqvist Kap. 11 (1838). Ruskigt kvarter. WoH (1904). En ruskig krogmiljö med nattmän och lösa kvinnor. Lamm i 3SAH LIII. 2: 46 (1942).
b) (†) i uttr. leva ruskigt, leva i förfall l. misär; jfr LEVA, v.1 3 a α. Han lärer på slutet lefvat ruskigt, var ock mycket fattig och hade många barn. Cavallin Herdam. 3: 160 (1856). Därs. 4: 135 (1857).
6) [jfr motsvarande anv. av FASLIG, FÖRFÄRLIG, FÖRSKRÄCKLIG, RYSLIG m. fl.] (vard.) med försvagad bet., ss. uttryck bl. l. väsentligen för den talandes känslor (inför ngt l. emot ngn o. d.): avskyvärd, ryslig; ofta ss. rent förstärkningsord: ofantlig, oerhörd; ss. adv. särsk.: mycket, oerhört, ”förskräckligt”. Förlåt mig .. den omätligt ruskiga breflapp jag senast sände Dig. FRuneberg (1858) hos Westermarck FRunebg 143. Ruskigt kul. Kerfve Nutidsfl. 171 (1929). Du är så extra ruskigt jätteprima, .. så din make finns inte! Nordström PatrFörl. 67 (1933). Ett ruskigt snärj. Därs. 79. Överorganiserandet .. kostar ruskigt med pengar. GHT 1944, nr 266, s. 13. Jag vill inte ha en liten ruskig skorpa klockan halv sex på mornarna. Alving HemBäst 20 (1948).
Avledn.: RUSKIGHET, r. l. f. egenskap(en) att vara ruskig.
1) (mera tillf.) till 1. Nordforss (1805). Nattens ruskighet. Almqvist TreFr. 3: 16 (1843); jfr ruskig, adj.2 1 b. Treflig och glad i all sin ruskighet var denna sommar. FRuneberg (1856) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 129.
2) (mera tillf.) till 2. Nordforss (1805). Om resan lemnar efter sig någon liten ruskighet. PDAAtterbom (1839) i 2Saml. 11: 16. Febern (vid halsfluss) kommer .. ofta med föregående ruskighet och allmänt illamående. Wretlind Läk. 5: 27 (1897).
3) till 3: obehaglighet, vidrighet; hemskhet, gräslighet, ohygglighet; äv. (i sht i pl.) konkret(are), om ngt obehagligt l. gräsligt (t. ex. mord l. brott). SvTyHlex. (1851). NordT 1884, s. 555 (i pl., konkretare). De ruskigheter, som Uppsala på den tiden kunde leverera sensationskrönikan. Rydin Minn. 78 (1929).
4) till 5: förfall, osnygghet, sjaskighet. SvTyHlex. (1851). Den lilla byns ruskighet. Christiernsson Mack. 83 (1915).
Spoiler title
Spoiler content