RUTA rɯ3ta2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (Hälsingl., Dalarna, Uppl.) ruta; av ovisst urspr.]
trissa använd vid lek; numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om en rund träskiva (i regel en avsågad skiva av en trästock l. dyl.) använd i en (i sht förr förekommande) lek i vilken det går ut på att kasta träskivan på marken (en väg l. slät gräsplan l. dyl.) så att den rullar så långt som möjligt mot ett visst mål l. mot ett annat lag (särsk. i uttr. slå ruta, ss. namn på leken); förr sannol. äv. om pisksnurra l. (snurre)topp. (Sv.) Ruta .. (t.) Dopff. Kreusel. Schroderus Dict. 12(c. 1635). (Sv.) Ruta, trissa, (fr.) une toupie. Möller(1745). På den öppna planen .. (kring brunnen i byn) samlades ungdomen om sommarkvällarna till lek och kägelspel samt att ”slå ruta”. AllmogHemsl. 40(1915; i Skuttunge i Uppl.).
