SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1961  
RÅDDIG, adj. -are.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) råddog; till RÅDD, sbst.2, l. RÅDDA]
(i Finl.) rörig; klimpig o. d.; om tal l. skrift: oredig, oklar o. d. Lundell (1893). Om äggröran får koka och man rör mycket uti den, blir den storpipig och råddig. Friberg Kokb. 55 (1893). I Genève är det mycket råddigt vid stationen. Mattsson VSkr. 1: 109 (1908). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 88 (1958).
Spoiler title
Spoiler content