publicerad: 1961
RÅHET rå3~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. (i konkretare anv.) -er.
Ordformer
(äv. råå-, -heet)
Etymologi
egenskapen l. förhållandet att vara rå o. d.; äv. konkretare, om ngt rått osv.; särsk.
2) (numera bl. tillf.) motsv. RÅ, adj. 2 b: egenskapen l. förhållandet att vara helt obearbetad l. oförädlad l. ofullständigt bearbetad osv. l. i sitt naturtillstånd, förhållandet att utgöra obearbetad råvara, obearbetat l. oförädlat skick o. d. Botin Utk. 647 (1764). Det (dvs. kvinnornas bästa egenskaper, förädlade gm läsning) är en skön demant, slipad af mästerlig hand, som gläder och förtjusar ögat genom en glans den hon i sin råhet icke ägde. Posten 1768, s. 302; jfr 9. — särsk. motsv. RÅ, adj. 2 b β, i fråga om malm l. metall: förhållandet att vara otillräckligt färskad. JernkA 1845, 2: 173. En viss benägenhet för råhet i bollarnes inre. Därs. 1877, s. 268.
3) (†) motsv. RÅ, adj. 3, i fråga om ämne l. materia: egenskapen l. förhållandet att icke alls l. bl. ofullständigt ha undergått den för dess mognad o. utveckling till färdigt skick o. d. nödvändiga mognads- l. smältnings- l. utvecklingsprocessen l. att vara osmält l. omogen l. skarp l. skadlig o. d.; äv. konkret, om osmält l. omogen materia; särsk. i fråga om intagen föda l. om materia l. sjukdomsämne i en organism o. d.; jfr KRUDITET 1. Schroderus Dict. 149 (c. 1635). Ther .. (bönor) skola brwkas, moste the medh Pepar, Salt och annat tilreedas medh, hwar igenom theras Windheet (dvs. benägenhet att bilda gaser) och Rååheet förtaghas kan. Palmchron SundhSp. 39 (1642). När .. (blandningen av mjöl o. smör) stått så länge på elden .., at all råheten är utur miölet, .. så (osv.). Warg 593 (1755); jfr 1. Med cruditeter eller råheter förstår man den delen af maten, som icke varder väl uplöst i maga och tarmar. Westerdahl Häls. 93 (1768). I djupet mörka, rå och skarpa ämnen, / Af spiritöst och eldfängdt skum, tills ändtlig / Af himlens strålar blandade och rörde, / De vexa opp med all sin prakt i dagen. / Dem skall i deras ursprungs råhet, Djupet / Oss lemna fram af brännbarheter fyllda. JGOxenstierna 4: 211 (1815). Collin Ordl. (1847; under kruditet). — särsk.
a) motsv. RÅ, adj. 3 d, i fråga om vatten: egenskapen l. förhållandet att ha en sådan beskaffenhet (särsk. innehålla vissa beståndsdelar) som gör vattnet otjänligt att användas ss. dryck l. till matlagning o. d. Palmchron SundhSp. 117 (1642). Den råhet som märkes i några eljest goda Brunnsvatten kan hjelpas, om man deruti doppar et eldrödt järn. Fischerström 3: 171 (1783). Man (har) kokat friskt källvatten tills råheten är afgången. Nordström Matlagn. 231 (1822).
b) om förorening av svavel l. syra i malm. Att Malmen nedkommer oskilljd .. händer också då, när den medfölljande Bergarten .. medförer någon råhet af Svafvel, Vitriol- eller annan Syra, som (osv.). Rinman JärnH 663 (1782).
c) motsv. RÅ, adj. 3 e: bristande förmåga att smälta maten, matsmältningsbesvär l. dyl. Linc. (1640; under cruditas).
4) (numera bl. tillf.) motsv. RÅ, adj. 4, i fråga om jord: förhållandet att jorden icke fullständigt undergått den för utveckling till tjänlig jordmån nödvändiga processen; förr äv. konkret, om parti av l. ställe i en jordmassa där jorden är rå. Man låter opkasta Blålera, Lermylla och Tårfjord .. uti små högar, som några gångor åhret tilförne om sommaren böra omkastas, at mullen må blifva grann .., och råheterna af solen utkokade. Stridsberg Åkerbr. 128 (1727).
5) motsv. RÅ, adj. 5 a, i fråga om växt l. vegetabiliskt material: egenskapen l. förhållandet att ha kvar sin naturliga vätskehalt resp. friska saftighet o. d.; äv. konkret(are), om vätskehalten l. vätskan; numera bl. tillf., i anv. motsv. RÅ, adj. 5 a β o. γ. Rålamb 14: 33 (1690). At Eken fälles den tiden på året, när hon eger minsta råheten eller vätskan uti sig. VetAH 1776, s. 173. Sädens råhet. PH 14: 67 (1787).
6) (numera bl. tillf.) motsv. RÅ, adj. 5 b, i fråga om luft, väder, klimat o. d. Cavallin (1876). Luftens råhet. Hallström GrAntw. 120 (1899).
7) (numera knappast br.) motsv. RÅ, adj. 5 c α, i fråga om massa l. ämne: fuktighet; förr äv. konkret(are): vätskehalt, vätska o. d. Efter jag märkte at (den halvtorra) torfven var odugse för sin råhets skuld, upvog jag (osv.). VetAH 1748, s. 284; jfr 5. Ehuru under hela tiden, som murningen varade, väderleken var ganska torr och gynnsam; innehöllo ändock murarne så mycken råhet, att (osv.). JernkA 1828, 2: 122.
a) (i sht i fackspr.) motsv. RÅ, adj. 6 a: skrovlighet, ojämnhet o. d. Att ytans olika grader af råhet eller politur icke utöfvar ringaste inflytande på värmestrålningen. Berzelius ÅrsbVetA 1839, s. 58. SvTeknUppslB 1: 356 (1937).
9) (utom i b numera bl. tillf.) motsv. RÅ, adj. 7: egenskapen l. förhållandet att befinna sig på naturstadiet l. ett stadium som står detta nära l. att vara primitivt outvecklad l. att ligga i sin linda l. att sakna den förädling l. förfining som kultur, civilisation, uppfostran o. utbildning ger. LBÄ 5—6: 17 (1797). De tider, då vettenskaperna voro okända eller vanställda, och då begrepp, seder och umgänge voro i sin råhet, eller åtminstone i odling föga framskridna. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 76 (1801). — särsk.
a) motsv. RÅ, adj. 7 b; numera nästan bl. i anv. som närmar sig b. Då mennisko-slägtet ännu var i sin råhet, sin okunnighet, sit ouplysta tilstånd. Nordenskiöld Paine MennRättigh. 53 (1792). Medeltidens råhet. Leopold 5: 21 (1801). Vildens råhet. Piehl Egypt. 127 (1896). SvLittH 2: 93 (1919).
b) (fullt br.) motsv. RÅ, adj. 7 c. Tegnér (WB) 5: 457 (1825). Sederna (i Frankrike) ha antagit en råhet, som är förvånande. Rydqvist (1836) i 3SAH LIX. 3: 141. Kroppsaga får (i skyddshem) ifrågakomma endast vid om stor råhet vittnande förseelser, såsom övervåld mot befattningshavare samt misshandel av kamrater och djur. SFS 1937, s. 1822. — jfr SINNES-RÅHET. — särsk. konkretare.
α) om rått beteende l. råa handlingar o. d.; jfr β. Hvad som görs för slägtets fortplantning utom äktenskapet, är en råhet, som nedsätter menniskan till jämnbredd med djuren. Schlyter JurAfh. 1: 145 (1836). Det (dvs. att handla på visst sätt) är en råhet, det skulle vara förbjudet. Wägner Silv. 36 (1924).
β) om rått yttrande l. om ord l. uttryck som vittnar om råhet. Sundén (1888). (Gatflickorna) foro ut i råheter av grövsta slag. Hammenhög EoA 140 (1930).
c) (†) motsv. RÅ, adj. 7 d: oerfarenhet, okunnighet. LäsnRelÄmn. 3: 244 (1802). Dalin (1855). Cavallin (1876).
d) (i fackspr., numera bl. tillf.) motsv. RÅ, adj. 7 e, i fråga om häst l. hund: egenskapen l. förhållandet att icke vara (tillräckligt) tämjd l. inövad l. inriden resp. dresserad. Ehrengranat Ridsk. 1: Förord III (1836).
e) (†) motsv. RÅ, adj. 7 g α, i fråga om språk (nationalspråk, gruppspråk o. d.): egenskapen l. förhållandet att vara outvecklad l. primitiv l. dyl. Höpken i 1SAH 1: 46 (1786). Boivie SvSpr. 9 (1834).
f) (i sht i fackspr., numera bl. tillf.) motsv. RÅ, adj. 7 h. Der (feniciernas) tempelruiner bibehållit sig, .. der visar sig en okonstnärlig, primitiv råhet i utförandet. Upmark Lübke 53 (1871). Hans stil var livlig och kraftfull, icke utan en gammaldags ortodox råhet. Hedberg Bekänna 171 (1947).
10) motsv. RÅ, adj. 8: ofullständigt bearbetat l. ofärdigt skick o. d.; numera nästan bl. (tillf.) i anv. motsv. RÅ, adj. 8 a o. b. För et par postdagar gaf jag Wöhler del deraf (dvs. av ett nytt instrument), då det ännu var litet i sin första råhet. Berzelius Brev 13: 156 (1830).
-TILLSTÅND~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) till 1, 2, 4—6, 8—10: rått tillstånd; obearbetat l. ofärdigt skick o. d. Dalin (1855). Östergren (1937). särsk. till 9: primitivt l. ociviliserat tillstånd. LBÄ 5—6: 9 (1797). I verldens barndom, i folkens råhetstilstånd. Calonius 3: 5 (1798). Den physiska naturens odling hör ännu på visst sätt till råhetstillståndet. Tegnér FilosEstetSkr. 165 (1808). Samtiden 1874, s. 306.
Spoiler title
Spoiler content