RÅK rå4k, sbst.4, r. l. f.; best. -en; pl. -ar (VetAH 1780, s. 316, osv.) ((†) -er FörarbSvLag 4: 305 (1692; möjl. att hänföra till sg. råka)); äv. (numera bl. i Finl.) RÅKA, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(råk (-åå-) 1640 osv. råka 1790—1911 (i Finl.))
Etymologi
[jfr sv. o. nor. dial. råk, vak, strömfåra, rännil, fuktig däld, hösträng, (huvud)bena, nyisl. rák, strimma, fåra; av ett germ. rēk-, nära besläktat med sanskr. rāji-, rājī, strimma, rad, i avljudsförh. till RAK, adj.]
1) mer l. mindre bred spricka l. rämna (med öppet vatten) i istäcket på en vattensamling; i sht om en spricka osv. av detta slag, som uppkommit gm isens volymförändringar vid temperaturväxling l. gm vattnets rörelser till följd av vind l. strömdrag o. d., isränna, isspricka; äv. om den formation (sträng l. vall av is l. dyl.) som bildas utmed en sådan spricka därigm att kanterna skjutas mot varandra; jfr VAK, VRÅK. Linc.(1640). Att stoora waker och optagne råker uthmärkes. FörarbSvLag 4: 305(1692). Under vintertiden går .. (sjön Lygnern) ofta hastigt upp ock slår råkar. Hellquist i Landsm. XX. 1: 365(1904). Råk, vanligen en ganska rak sträcka af hopskjuten is tvärsöfver en sjö. 2NF 38: 129(1925). På förvåren, då råkarna slår upp sina svartblå band över de gråvita, istäckta fjärdarna. Selander MarkMänn. 41(1937).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fuktig sänka i marken, fuktig dalgång. Åsar, kullar, därimellan floar eller myror eller långa råkar. NorrlS 1—6: 111(1802; från Jämtl.).
Anm. Hos Linné Diet. 1: 74(c. 1750) förekommer ett (möjl. korrumperat) ord råcknar, möjl. med bet.: råkar (i bet. 1).
Ssgr: (1) RÅK-BILDNING. bildning l. uppkomst av en råk l. råkar; äv. konkret. GeolFF 1903, s. 156.—
