publicerad: 1961
RÅKA rå3ka2, sbst.4, förr äv. ROKA (ro`ka Weste), sbst.2, l. RUKA, sbst.2, f. l. r.; best. -an; pl. -or (PH 3: 1762 (1741) osv.) ((†) -er Linné Öl. 55 (1745: Röker), Dens. MethAv. 17 (c. 1750: roker; rättat efter hskr.)); förr äv. ROK, sbst.2, m.
Ordformer
(rocka 1751 (: Rockorne, pl.). rocke- i ssg 1558 (: Rocke wng(ar), pl.). roka 1745—1855. roker, pl. c. 1750. rook 1579—1640. ruka 1745—1751. råka c. 1700 osv. röker, pl. 1745)
Etymologi
[fsv. roker, m., roka, f., sv. dial. rok, råka, roga m. m.; jfr fd. roogh, d. råge, nor. dial. rok o. isl. hrókr, toppskarv, mlt. rōk(e), mnl. roec, holl. roek, fht. (h)ruoh, ruoho, t. ruch, feng. hróc, eng. rook; av germ. hrōk-, ytterst av ljudhärmande ursprung (jfr KORP, sbst.1, KRÅKA); möjl. är ordet i fråga om såväl stamvokalen som stambildningen påvärkat av KRÅKA. — Jfr RAUK, sbst.1]
kråkfågeln Corvus frugilegus Lin.; äv. i utvidgad anv., om andra, utländska arter av släktet Corvus Lin.; förr möjl. äv. om annan fågel som till utseende o. storlek liknar en råka. (Lat.) Graculus, .. (sv.) Kaya, Rook. VarRerV 52 b (1579). ORudbeck d. y. (c. 1700) i 3NActaSocScUpps. VIII. 7: 13. I Skåne äta de råkor. Linné Diet. 2: 205 (c. 1750). Rockorne ropa i alla trän, som äro planterade kring byarna på slätten. Dens. Sk. XII (1751). En ostasiatisk råka Corvus pastinator Gould. FoFl. 1920, s. 72. Lönnberg SvFåglFlyttn. 38 (1935).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RÅKE-BO, -SAMHÄLLE, -UNGE, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content