RÄDELSFÖRARE l. REDELFÖRARE, m.; best. -en; pl. =.
Ordformer
(redel- 1598—1682. rädels- 1658—1747)
Etymologi
[av t. rädelsführer resp. ä. t. rädelführer, ledare för uppror l. sammansvärjning o. d., i ä. t. äv. allmännare: ledare, anförare, av rädel, litet hjul, krets, avdelning av landsknektar, hop o. d., diminutivbildning till rad, hjul (se RATT, sbst.1), o. führer (se FÖRARE); jfr mlt. redlīnvōrer. — Jfr REDELFÖR]
(†) ledare l. anstiftare av uppror l. sammansvärjning l. våldsdåd o. d.; upprorsledare; upprorsmakare; äv. i uttr. rädelsförare av l. till ngt (t. ex. uppror, förräderi, mord, äv. paskill), ledare l. anstiftare av l. upphovsman till ngt. Någre fhå, som till alt ondt äre redelfhörere. RA I. 4: 792(1598). Att redelförere våldzgärningen medh lijffvedh undgella. OxBr. 1: 128(1619). Ett pasquill .. Hwilket Messenius och hans Son äre redelförare thill. RARP 4: 583(1651). Desse Rädelsföhrare (hade) strax opbodat Allmogen ther näst om kring. HSH 39: 425(1659). En Redelförare aff thetta Förräderij. Sylvius Curtius 463(1682). 2RARP 16: 596(1747). —
