[sv. dial. ränne, rände; till stammen i sv. dial. rand, rann (se RÄNDER) l. ombildning av RÄNDER.— Jfr RÄNNLE]
(i sht i vissa trakter) på bjälkar mer l. mindre nära taket i ett (ut)hus vilande botten av löst lagda stänger l. bräder; äv. om utrymmet mellan sådan botten o. taket l. om övervåning (i uthus) av mera solid konstruktion (tjänande ss. förvaringsplats för hö, säd, virke o. dyl. l. ss. sovplats); jfr RÄNDER.(Flickan som) fans hängd under ett Fähwss Rende .. hade .. klifuit på rendet, satt sig på .. (en) biälka, och (osv.). Rääf Ydre 3: 165(i handl. fr. 1621). När iagh kom dijth, kunne iagh haffua hwarken höö på rennet eller boskap i fähwset. VDAkt. 1677, nr 80. Robert fick ligga på rännet öfver matboden. Strindberg Hems. 108(1887). 1 lada och 1 redskapsskjul med ränne. PT 1897, nr 143, s. 4. Hundratals nyhöstade (asp-)kärvar lågo travade på ett ränne ovanför (får-)kätten. Martinson Nässl. 137(1935). — jfr FODER-,FÄHUS-,HÖ-,LADUGÅRDS-,SÄDES-RÄNNEm. fl.
Ssgr (†): A: RÄNN-ÅS, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3922). bjälke som utgör underlag för de stänger l. bräder som utgöra ett rännes botten. VDAkt. 1756, Syneprot. F III 7.
