publicerad: 1962
RÄTTFÄRDIGA rät3~fæ2rdiga, äv. 0400, i Sveal. äv. 0302 (rättfä´rdiga Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Falck Und. 26 a (1558), Schultze Ordb. 1053 (c. 1755)).
Ordformer
(ret- 1526—1564. rett- 1526—1757. rät- 1526—1639. rätt- 1557 osv. -fard- 1563. -färd- (-fe-) 1526 osv. -iga 1526 osv. -oga 1526. -uga 1526—1528)
Etymologi
[jfr d. retfærdige; sannol. efter mlt. rechtverdigen, döma, straffa, rättfärdiga m. m., l. t. rechtfertigen, rättfärdiga, i ä. t. äv.: börja process, processa, anklaga, förhöra m. m. (mht. rëhtvertigen, draga l. behandla inför rätta, straffa, rättfärdiga m. m.); avledn. av RÄTTFÄRDIG]
1) (†) skipa rättvisa (se RÄTTVISA, sbst. 1 c); jfr DÖMA 1 a. Thå skall .. effth[er] Lagenn Dömes och rättferdiges. UpplDomb. 2: 82 (1579).
2) (†) förhöra (ngn) om hans identitet, förehavanden, avsikter o. d.; äv. med avs. på fartyg: visitera l. dyl. G1R 27: 114 (1557). Schole och fougterne vthöffwer menige Rijketh lathe haffwe acht medh alle fremmende som här inkomme, och ingen städie här inn, med mindre han ähr först rätfardighedt, och åtspordh hwadhen han ähr och hwadh hann haffwer för wärff och ärennder. LReg. 13 (1563). (De svenska fullmäktige ha bl. a. besvärat sig över) at H. F. Nådes skip är widh Bahus rettfärdiget. SvTr. V. 1: 130 (1603). Girs J3 78 (1627).
3) visa att (ngn) handlat rätt (l. icke gjort ngt orätt); fritaga (ngn) från beskyllning, visa att (ngn) är oskyldig; försvara (ngn); stundom äv.: frikänna (ngn); äv. om sak, övergående i bet.: innebära att (ngn) handlat rätt osv.; numera oftast refl.; äv. i sådana uttr. som rättfärdiga ngn l. sig från l. för ngt, rentvå ngn l. sig från ngt (t. ex. beskyllning l. anklagelse). 1Kor. 4: 4 (NT 1526). The brotzlighe måge saakfällas, oc the obrotzlighe rätfärdigas. Schroderus Comenius 662 (1639). (Olof Celsius d. y.) har .. upptecknat Gustaf Eriksons förtjenster och rättfärdigat Sonen ifrån många orättvisa beskyllningar. Gustaf III 1: 26 (1786). Kommittéen rättfärdigades af utgången. De Geer Minn. 2: 2 (1892). Hammar (1936: för). Västeråsbiskopen Laurelius .. författade .. för att rättfärdiga sig en längre skrivelse. KyrkohÅ 1939, s. 177.
4) (†) göra (ngn) fri från synd o. syndaskuld, rättfärdiggöra (se d. o. 2); i sht om (tron på) Gud l. Guds nåd; äv. i sådana uttr. som rättfärdiga ifrån synden, (gm rättfärdiggörelse) fria från synd o. syndaskuld. Then som dödher är han är rettferdughat j frå syndenne. Rom. 6: 7 (NT 1526; Bib. 1917: friad ifrån synden). Intit kööt wardher retferdighat genom laghsens gerningar. Gal. 2: 16 (Därs.). Vthaff gerninganar rettferdughas menniskian, och icke vthaff trona allena. Jak. 2: 24 (Därs.). Syndernas Förlåtelse (är) intet annat, än Rättferdigelse ifrån Synden. Schroderus Hunn. 329 (1647). Läran om den allena rättfärdigande tron. Geijer I. 5: 287 (1820).
5) visa att (ngt) är rättfärdigt l. riktigt l. berättigat l. rättvist o. d., ge (giltiga) skäl för (det rättfärdiga osv. i) (ngt); på ett tillfredsställande sätt motivera (ngt); med personligt l. sakligt subj.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., övergående i bet.: berättigad l. motiverad. (Sv.) Rättfärdiga sitt upförande, (eng.) To justify one's conduct. Widegren (1788). Min försummelse .. må, om icke rättfärdigas, åtminstone synas ursäktlig. Hwasser VSkr. 1: 21 (1852). (Engelbrektskrönikans) författare strävar på allt sätt att rättfärdiga upproret. HT 1925, s. 234. All människornas vältalighet syftar till att rättfärdiga deras handlingssätt. Hultenberg Duhamel LivLek. 176 (1926). För att nå detta mål vore smärre eftergifter rättfärdigade. Höglund Branting 2: 258 (1929). — särsk.
a) med avs. på omdöme om l. förtroende för ngn l. ngt o. d. (jfr b): (visa sig) förtjäna l. (till fullo) motsvara; äv. med avs. på förhoppning(ar) o. d.: infria. (Han lämnade barnet åt en grannkvinna) till hvars seder och tänkesätt han hyste ett förtroende, hvilket hennes uppförande fullkomligen rättfärdigat. Rosenstein 1: 73 (1787). Rättfärdigen det hopp vi gjort oss om Er. Tegnér (WB) 5: 347 (1826). Estetiskt sett må Ibsens lyrik under åren omkring 1850 rättfärdiga det om den använda uttrycket gymmasistpoesi. Kihlman NordProf. 186 (1919).
b) (†) med avs. på omdöme om ngn l. ngt (jfr a): erkänna ss. riktig l. berättigad, godkänna, instämma i. Rosenstein 1: 163 (1790).
c) om sak, övergående i bet.: vara l. utgöra (giltigt l. tillräckligt) skäl l. motiv l. (giltig) ursäkt för (ngt). Vigten och svårigheten af mitt ämne .. skola rättfärdiga min svaghet. Envallsson GEricsson Föret. 1 (1784). (De invalda ledamöterna) ägde en allmänbildning, som väl kunde rättfärdiga akademiens val. Schück VittA 7: 170 (1943).
d) (numera bl. tillf.) refl., om sak: visa sig motiverad l. berättigad l. riktig; besanna sig, ”stå sig”. Namnet (Vinland) rättfärdigar sig, emedan den trakt det betecknade ännu lärer anses såsom Nord-Amerikas paradis. Holmberg Nordb. 182 (1852). Den gamla goda regeln, att man främst bör sträva till att slå fienden psykiskt och icke fysiskt, rättfärdigade sig ännu en gång. FinlÖde 23 (1927).
6) (†) med avs. på minne (av bortgången): tillse att rättvisa vederfares, upprätta. Du lefver qvar, förtälj mitt ödes skick, / Rättfärdiga mitt minne. Hagberg Shaksp. 1: 443 (1847).
Spoiler title
Spoiler content