[av mlt. rōm, beröm, skryt, av fsax. hrōm; jfr mnl. o. holl. roem, fht. (h)ruom, mht. ruom, t. ruhm (ä. t. äv. rümb); till samma rot som föreligger i isl. hróðr, beröm, o. i ROSA, v.2 — Jfr BERÖM,RUMRIK, adj.2,RÖMMA, v.3,RÖMLIG, adj.2]
(†) beröm, skryt; anträffat bl. i uttr. [jfr t. ohne ruhm zu melden l. sagen] utan (allt) röm (att säga o. d.); jfr BERÖM 1, BERÖMMELSE 1 aslutet. Och haffve vij näst Gudz hiälp, uthann rohm ath seije, mhere ähnn udi otte och trättije åhr föreståett Sverigis rijke. G1R 29: 40(1559). Utan röm att schriffua. OxBr. 5: 15(1612). Alldenstundh iag fast uhtan alt Rÿmm bekiänner hafua giordt emot kyrkian och gudzhuuss effter min ringa och fattiga förmågha. VDAkt. 1671, nr 208(1670).
