publicerad: 1904
BERÖMMELSE beröm4else, i Sveal. äfv. 0302 (berö´mmelse Weste; ber`ömmälse Almqvist), r. l. f. (f. Lind (1749), Lundell; m. Sahlstedt, Weste, Almqvist) (n. (†) 2 Kor. 1: 14 (NT 1526), Phrygius Föret. 11 (1620; pl. -else)); best. -en; pl. (numera föga br.) -er (G. I:s reg. 17: 622 (1545), Stavenow G. III 74 (1901) m. fl.) (pl. (†) = Phrygius Föret. 11 (1620)).
Ordformer
(-ils(s)e 2 Kor. 1: 14 (NT 1526), Celsius E. XIV 300 (i handl. fr. 1577) m. fl. Se för öfr. BERÖMMA, v.1)
Etymologi
[jfr d. berömmelse]
a) (†) själfberöm, förhäfvelse, skryt. Nw beröme j idher vthi idhart hoghmoodh, All sådana berömilse är oond. Jak. 4: 16 (NT 1526; gr. καύχησις). G. I:s reg. 5: 216 (1528). (De) som mitt land intaghet haffua medh stoor berömelse och hoghmoodh, til at förhäria och förleggia (dvs. ödelägga) thet. Hes. 36: 5 (Bib. 1541). Berömelse, Iactatio, .. ostentatio, gloriatio. Helsingius (1587). — särsk. i förb. utan berömmelse (sagdt) o. d.; jfr BERÖM 1, RÖM. Thet wij scriffue vtan rosan och berömelse. G. I:s reg. 7: 561 (1531). Wij .. weliom thet och vtan berömelse openbarligen seija, att ... Därs. 15: 286 (1543). Dog vtann berömelse sagt. Därs. 17: 600 (1545).
b) (i religiös stil) konkretare: det man berömmer sig af. Uår berömelse är thet witnesbyrd som wij haffue vthaff wort samwet. 2 Kor. 1: 12 (NT 1526). Wi ärom idhor berömilse, så som och j ären wårt berömelse på herrans Jesu dagh. Därs. 14. Tu (Gud) äst mijn berömelse. Jer. 17: 14 (Bib. 1541). Under plågornas anfall blifver dock Jesu kors vår enda berömmelse. Hagberg Pred. 3: 166 (1817).
a) pris, (högt) anseende, (godt) rykte, ryktbarhet, berömdhet; stundom svårt att skilja från b. Alt folcket .. skal haffua berömelse ther aff, at iagh på then daghen mina herligheet bewijsat haffuer. Hes. 39: 13 (Bib. 1541; Luther: werden ruhm davon haben). Lex. Linc. (1640, under celebratio). Berömelse .. Berühmtheit. Lind (1749). Den starka väckelse och den enthusiasm, som i alla ämnen gerna åtfölja nyheten, (har) tilläfventyrs något för högt uppdrifvit den kritiska philosophiens berömmelse. Leopold 3: 241 (1799, 1816). Danmark skördade genom sina lärdes mödor europeisk berömmelse. NF 3: 880 (1879). Schlyter förvärfvade .. sin egentliga och största berömmelse .. såsom lärd utgifvare af rättsliga urkunder. Wisén i 3 SAH 4: 187 (1889). Zigenaremusik har af gammalt berömmelse för sin egendomlighet och sitt poetiska behag. NF 18: 251 (1894).
b) det man har pris l. heder l. ära af; heder, ära; stundom svårt att skilja från a. Mich til en berömilse på Christi dagh, ath iach icke fåfengt lupit hafuer. Filipp. 2: 16 (NT 1526; Vulg.: gloriam, Luther: rhum); jfr 1 b. Thet wore ingen ähre eller berömilsze en dödher Kropp fiendtelighen att förfölghe in i Graffuen. Celsius E. XIV 300 (i handl. fr. 1577). Mörk Th. 2: 203 (1752). Det länder honom till mycken berömmelse att ... Dalin (1850). Det är protestantismens eviga berömmelse att hafva bekämpat den Romerska kyrkans falska och skadliga läror. Bremer G. verld. 1: 56 (1860). Sten Sture förestod regeringen med mycken berömmelse. Odhner Lärob. 93 (1869, 1886).
3) (numera föga br.) till BERÖMMA, v.1 4, = BERÖM 3; stundom svårt att skilja från 2. Ath wår berömilse om idher icke schall fåfeng wara vthi thetta ärende. 2 Kor. 9: 3 (NT 1526). G. I:s reg. 17: 622 (1545). Then helge Ande, giffuer vti Skrifften gudhfruchtiga och dygdesamma Qwinnor, stora och merkeligha berömmelser. Botvidi Brudpred. 47 (1622). Ty äro the berömmelse wärd .. / Som uthi thet högst prijsliga stånd (dvs. äkta ståndet) sigh tänckia begifa. Stiernhielm Bröll. 473 (c. 1650). Bägge (skrifterna) anmältes med liflig och oblandad berömmelse. Atterbom Siare 4: 219 (1847).
Ssgr: (3) BERÖMMELSE-BREF. (†) rekommendationsskrifvelse. Befordringz eller berömmelse bref. Lex. Linc. (1640, under commendatitius). —
Spoiler title
Spoiler content