RÖRKA rœr3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†; möjl. äv. att hänföra till sg. rörke) -er VetAH 1740, s. 253,FörordnRegFot 1813, s. 42); förr äv. RÖRKE, n. l. r. l. f.; best. -en; pl. -er (se ovan) l. -en.
Ordformer
(rörka 1774 osv. rörke 1740. rörker, pl. 1740)
Etymologi
[jfr d. rørken, i ä. d. äv. rørk(e); av lt. rörken, litet rör (motsv. t. röhrchen), diminutivum av mlt. rōr, röre (rōre) (se RÖR, sbst.3). — Jfr RÖRKEN]
(numera bl. om ä förh.) platt ring l. hylsa l. halvcylindriskt föremål o. d. vari ngt var instucket l. fäst; särsk. om vart o. ett av de föremål (korta metallrör l. ringar o. d.) på undersidan av äldre typer av gevär o. pistoler, som tjänade till att fasthålla laddstocken. VetAH 1740, s. 256. Laddstocken fasthålles i stocken genom s. k. rörkor, hvilka äro halfcylindriska jernbleck, fästade öfver laddstocksrännan. Jochnick Handgev. 35(1854). Rig 1939, s. 216.— jfr MELLAN-, SPETS-RÖRKA.
