RÖSMA rös3ma2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. rösma, skilja bast från bark, ställa till oreda, rösma av, skrapa avskalad ekbark; till sv. dial. rusme, rösme, n., torra kvistar, avfall; jfr nor. dial. røsme, n., smått lätt avfall, nyisl. rosm, n., avfall; till den stam som föreligger i d. ros, avfall, nor. dial. rus, ros, rys, rös, tunt skal (jfr RUSKA, v.3)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skilja (bast) från bark. (Lind-)Basten flåddes av och lades i sjön för att rötas. .. Sedan kunde man ”rösma” den, och man slog rep med en liten bastvinda. Kulturen 1936, s. 82 (från Blek.).
SAOB
