SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1962  
RÖSTNING rös3tniŋ2, sbst.4, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. röstning (i bet. 1); till RÖSTE, sbst.3, o. RÖSTA, v.6]
1) (utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. tillf.) handlingen att förse byggnad l. tak o. d. med röste(n); äv. konkret, om röste (se RÖSTE, sbst.3 1). VetAH 1765, s. 45. Röstningen på östra gafvelen bör brädfordras med 3 tolftter bräder. Ambrosiani DokumPprsbr. 96 (i handl. fr. 1773). (Sv.) Röstning .. (t.) die Erhöhung, Richtung des Dachs. Möller (1790). Östergren (1937).
2) (†) = RÖSTE, sbst.3 4. Weste (1807).
Ssg: RÖSTNINGS-PRINCIP. (tillf.) till 1: princip varefter takresning på hus uppföres l. uppförts. Rig 1948, s. 157.
Spoiler title
Spoiler content