[jfr t. sabier, zabier, eng. sabian, zabian, fr. sabien; av arab. ṣābi'ūn, döpare]
1) i sht rel.-hist. anhängare av ett religionssamfund som omnämnes i koranen ss. tolerabelt för mohammedaner (vid sidan av judarnas o. de kristnas samfund) l. om anhängare av religionssamfund som antagits vara identiskt med detta; särsk. om medlem av en med gnosticismen besläktad sekt i södra Mesopotamien, vars anhängare (äv. kallade mandéer l. nasoréer l. johanneskristna) fäste stort avseende vid dopet; i sht i pl. Sabier, Zabier och Johannis-Christne, anhängare af en Religions-sekt, som uppkommit af de Johannes Döparens lärjungar, hvilka ej ville öfvergå till Christendomen. ConvLex. 7: 1049(1837). 2SvUppslB(1952).
2) [en sekt vars anhängare gjorde anspråk på att vara de i koranen nämnda sabierna (i bet. 1) åtnjöt rykte för dyrkan av himlakropparna] (†) dyrkare av himlakropparna; astrolog; jfr SABÉ 2. (Vi märka) Hur' litet stiernor se, hvad fram i tiden händer, / Hur' digtad evig verld förlöper som en ström; / Hur' litet Zabierns konst är värd at vara känder. UrFinlH 624(1767). KonvLex. 2: 76(1864).
Avledn. (till 1): SABISK, adj. (numera bl. tillf.) som utgöres av l. tillhör l. utmärker sabier. SvMerc. 1: 678(1756). Våra Orientalisters undersökningar öfver några fragmenter af de Sabiska religions-skrifterna. ConvLex. 7: 1049(1837).
