SABOTÖR sab1otö4r l. -ωt-, l. -œ4r, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. o. eng. saboteur av fr. saboteur; till saboter (se SABOTERA)]
person som bedriver sabotage; ofta om person som under tid av krig l. ockupation l. politisk spänning o. d. ofta l. systematiskt utövar sådan verksamhet till förmån för den (det) ena av två stridande parter l. partier. SvD(A) 1910, nr 329, s. 3. På ledande håll inom den svenska fackföreningsvärlden har man ju på sistone kommit underfund med att nya krafttag erfordras för att göra slut på de kommunistiska sabotörernas verksamhet. DN(A) 1933, nr 52, s. 2. Fredens sabotörer i massakonflikten. Östergren (1937). Det gäller .. att vara på sin vakt mot spioner och sabotörer. SoldatundFlygv. 1944, s. 84.
Ssg: SABOTÖR-LIGA. SAOL (1950).
