SAKFÖRA sa3k~fö2ra l. ~fœ2ra, v. -för, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se d. o.).
1) i sht jur. draga (ngn l. ngt) inför rätta; åtala (ngn l. ngt). Stiernman Riksd. 2646 (1727). (Vissa) Hatte-skrifter .. ådrogo sig (möss-)regeringens uppmärksamhet och blefvo sakförda. Malmström Hist. 6: 53 (1877). Hittills ha (i svindelaffären) ”endast” tio mer eller mindre komprometterade blivit sakförda inför Stockholms rådhusrätt. SvD(A) 1929, nr 296, s. 3.
2) (numera knappast br.) föra talan o. d.; anträffat bl. dels i p. pr. i substantivisk anv., om person som för talan l. är part i rättegång, dels [jfr d. sagføring] ss. vbalsbst. -ing, om förande av ngns talan inför rätta l. sakförares l. advokats verksamhet l. yrke. SvTyHlex. (1851; vbalsbst.). Ransakningen om en sak fördes (i forntiden i Norden) icke med vitnesmål, utan så att enhvar af de sakförande styrkte sin trovärdighet med andra mäns ed. Hildebrand Hedn. 137 (1866).
