publicerad: 1963
SAKKUNNIG sa3k~kun2ig, adj. -are. adv. -T. Anm. Ngn gg användes ordet äv. ss. sbst. med best. -en (Östergren (cit. fr. 1924), STSD(A) 1938, nr 281, s. 7).
Ordformer
(-kunnig 1797 osv. -kunnog 1800)
Etymologi
som har (grundliga) kunskaper l. (grundlig) kännedom om l. stor erfarenhet av den sak l. de saker som det i ett givet fall gäller, i sht ett visst ämne(sområde) l. fack (o. därigm är kompetent att bedöma l. uttala sig om denna osv. l. att praktiskt utföra ngt), som äger sakkunskap, som är fackman l. expert; särsk. i substantivisk anv. (se särsk. a), ofta liktydigt med: fackman, expert; jfr SAK-FÖRSTÅNDIG. Det må vara oss nog, om vi väcke de sakkunniges uppmärksamhet, och någorlunda förebygge förhastade omdömen af utländningar om Mineralogiens tillstånd i Sverige. LittT 1797, s. 60. Magistraten .. låte, sedan (det ss. mästerprov avsedda) arbetet under åtta dagars tid warit för beskådande tillgängligt, detsamma .. oförtöfwat bedömmas af fem rättskaffens och sakkunnige män. SFS 1846, nr 39, s. 11. (Man kan fråga sig) huru man i hela den skara lärare, som göra anspråk på att vara framstående undervisare, skall kunna skilja en sakkunnig från en charlatan? Setterblad Mackenzie 77 (1887). Afhandlingen blef .. ytterst välvilligt bedömd af den sakkunniga kritiken. Wisén i 3SAH 4: 298 (1889); jfr b. Som mor till sex barn känner jag mig på visst sätt sakkunnig .. i befolkningsfrågan. NDA 1912, nr 199, s. 1. Selander LevLandsk. 11 (1955). — jfr O-, PENSIONS-, PRESS-, SKRIFT-, SPECIAL-SAKKUNNIG m. fl. — särsk.
a) i substantivisk anv., om person som erhållit uppdrag (av offentlig myndighet o. d.) att verkställa utredning l. att avge förslag l. yttrande rörande förhållanden (av i sht politisk l. social l. vetenskaplig l. teknisk art) som han har särskild kännedom om l. erfarenhet av. Yrkande om ersättning åt de af akademien .. anlitade sakkunnige. 1NJA 1911, s. 574. Socialstyrelsen äger att i tekniska, hygieniska och sociala frågor, däri erforderlig sakkunskap icke är företrädd inom styrelsen, anlita biträde av sakkunniga. SFS 1920, s. 1359. Att kvinnor äro kommittéledamöter och sakkunniga hör ej längre till ovanligheten. SvFolket 8: 333 (1939). — särsk.
α) i sht admin. om person som efter K. M:ts bemyndigande erhållit uppdrag av departementschef att verkställa utredning o. d. UtlåtFolkund. 6 (1899). Kuylenstierna Statsmaskin. 72 (1926).
β) om person som (av vederbörande universitets- l. högskolemyndighet) erhållit uppdrag att vid tillsättande av professur l. annan högre lärar- l. forskarbefattning vid universitet l. högskola avge yttrande om de sökandes kompetens o. inbördes rangordning l. om väckt kallelseförslag. HdlUpsProfJurFak. 1: 25 (1879). Sedan ansökningstiden gått till ända, skola .. ofördröjligen utses minst tre sakkunniga i det eller de läroämnen, som det lediga ämbetet omfattar. SFS 1908, nr 135, s. 15. jfr: En nämnd af sakkunnige, åt hvilken uppdrages, att utlåtande om föreslagen kallelse (till lärare vid det planerade universitetet i Sthm) eller aflagdt prof afgifva. SthmU 9 (1869).
γ) om myndighet l. tjänsteman l. annan person som av domstol erhållit uppdrag att (skriftligt l. vid muntligt förhör) avge yttrande i fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap; särsk. om person som förordnats av rådhusrätt att biträda vid sjöförklarings upptagande. SFS 1891, nr 54, s. 1. Om sakkunnig. Därs. 1942, s. 1790 (kapitelrubrik).
b) i överförd anv., om ngt sakligt: som utmärkes av l. vittnar om sakkunskap; särsk. om framställning l. bedömning l. utförande av ngt; äv. ss. adv. Ett konstverk kan vara träffande i teckningen, sakkunnigt och regelriktigt i färgläggningen .. och likväl (osv.). Rydberg 9: 282 (1895). Sakkunnigt inkokt sutare kan man med fördel bjuda vem som helst på. Östergren (cit. fr. 1932). Boken (dvs. en viss handbok för skomakare) var både sakkunnig, utförlig och väl illustrerad. Jäfvert Skomod 127 (1938). Till detta (föreslagna) möte (av ”kristna bröder” samt ”förmän o. uppsyningsmän”) är det Boëthius ideligen vädjar (i o. efter högmålsprocessen 1697—98) för att få en rättvis och sakkunnig behandling av sitt mål. KyrkohÅ 1942, s. 39. Räknare, vilkas arbete står under sakkunnig kontroll. Ymer 1951, s. 55.
Ssgr (till a): A: SAKKUNNIG-BEREDNING. (-ig- 1924 osv. -ige- 1919 osv.) i sht admin. om beredning (se d. o. 3 b) av ett ärende, verkställd av sakkunnig(a); ofta konkret (jfr beredning 3 b slutet). SFS 1919, s. 2452 (konkret). —
-BETÄNKANDE, n. (-ig- 1940 osv. -ige- 1940 osv.) av sakkunnig(a) avgivet betänkande. TSvLärov. 1940, s. 1. —
(a γ) -BEVIS. jur. om yttrande av sakkunnig(a), använt ss. bevis. Wrede Bevisr. 241 (1894). BtRiksdP 1934, 1: nr 124, s. 5. —
-FÖRORDNANDE, n. förordnande för ngn att vara sakkunnig; förordnande av sakkunnig(a). Östergren (cit. fr. 1921). —
-FÖRSLAG~02. (-ig- 1936 osv. -ige- 1937 osv.) särsk.: av sakkunnig(a) avgivet förslag; jfr -betänkande. UNT 1936, nr 158, s. 4. —
-INSTITUTION. (-ig- 1920 osv. -ige- 1895 osv.) särsk. till a β; jfr institution 3 b. DN 1895, nr 9261, s. 2. —
-LEDAMOT~102, äv. ~200. (-ige- 1940 osv.) ledamot av sakkunnigutredning l. sakkunnigkommitté o. d. TSvLärov. 1940, s. 1. —
-MAJORITET. (-ig- 1922 osv. -ige- 1915 osv.) om majoriteten av de (för ett ärende anlitade) sakkunniga. EkonT 1915, s. 93. —
-UPPDRAG~02, äv. ~20. (-ig- 1916 osv. -ige- 1920 osv.) uppdrag att vara sakkunnig. SFS 1916, s. 145. —
-UTLÅTANDE~0200, n. (-ig- 1929 osv. -ige- 1892 osv.) jfr -betänkande. NordT 1892, s. 62 (oeg.). SFS 1933, s. 974 (angående tillsättning av professur). —
-UTREDNING~020. (-ig- 1925 osv. -ige- 1940 osv.) utredning som utföres l. framlägges av sakkunnig(a); äv. konkret, om (den sakkunnige resp.) de sakkunniga. (N. N.) har .. tagits i anspråk som led(amot) af ett flertal kommittéer och sakkunnigutredningar. 2NF 37: 911 (1925). Framställningen ledde till att den nedan omtalade sakkunnigutredningen (gällande Lunds universitets byggnadsfrågor) kom till stånd. Örtengren LUByggn. 117 (1951).
B (numera bl. mera tillf.): SAKKUNNIGE-BEREDNING, -BETÄNKANDE, -FÖRSLAG, -GRANSKNING, -INSTITUTION, -LEDAMOT, -MAJORITET, -UPPDRAG, -UTLÅTANDE, -UTREDNING, se A.
Avledn.: SAKKUNNIGHET, r. l. f. [jfr d. sagkyndighed, nor. sakkyndighet] om egenskapen l. förhållandet att vara sakkunnig, sakkunskap. Nordforss (1805). Kruhs UndrV 355 (1884).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content