SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1963  
SAKTA sak3ta2, v. -ade ((†) pr. sg. -er AOxenstierna 2: 268 (1616)). vbalsbst. -AN (†, SkrVSocLd 22: 131 (c. 1685; i bet. I 3 b γ)), -ANDE, -NING (utom i bet. I 4 e numera nästan bl. ss. senare led i ssgr).
Ordformer
(sacht- 15411748. sagt- 16231854. sakt- (-ckt-, -ct-, -ktt-) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. sakta; liksom fd. saktæ (d. sagte) av mlt. sachten; jfr mnl. sachten; avledn. av SAKTA, adj.]
I. tr.; äv. med objektet ersatt av prep.-uttr. (se 4).
1) (utom i a, b numera nästan bl. i vitter stil, mera tillf.) bringa (ngt, t. ex. storm l. eld l. värk l. strid) att avta i styrka l. intensitet l. våldsamhet l. att lägga sig l. upphöra; stilla, dämpa; lindra; mildra; äv. med mer l. mindre tydlig anslutning till 4; jfr SAKTA, adj. I 1. Aff the wälluchtandes gola Lilier, beredes en myckit nyttigh Olia, som weker, lindrar och mogen gör all wärck, stillar och sachtar, besynnerliga Ådrernas och Ledamothens. Månsson Åderlåt. 121 (1642). Olia aff blå Lilior .. sachtar alla Bölder som aff Köld komne äro. IErici Colerus 1: 241 (c. 1645). Stormen (hade) sacktat sina krafter, och Hafwet blifwit stillare. Mörk Ad. 1: 308 (1743). Herren Christus .. har saktat och stillat sådana wäder och böljor (dvs. anfall på kyrkan). Borg Luther 2: 812 (1753). Jag Sömnens späda gud betraktar, / När från hans mun en anda går, / Som hjertats svall och vågor sagtar / Och öfver sorg och glädje rår. GFGyllenborg Vitt. 1: 157 (1762, 1795). Ritterberg Sallust. 177 (1832; med avs. på strid). Hvad våldsam brand, som ej sin flamma saktar! Dahlgren Moreto 102 (1873). Faëtons systrar få sakta sin gråt; deras gyllene tårar / Falla äj mera så tätt: de ha glömt att begråta sin broder! Wulff Petrarcab. 546 (1907). — jfr FÖR-SAKTA. — särsk.
a) refl.: (börja) avta (i styrka); bli lindrigare l. mildare l. mindre häftig l. skarp; lugna sig; (börja) lägga sig; dämpa sin våldsamhet l. styrka o. d.; numera företrädesvis (mera tillf.) om regn l. storm o. d.; stundom äv. opers.; jfr b, II 1. Vädhrit saktadhe sich och wort en stoor stilheet. Mark. 4: 39 (NT 1526). (Herren) stilte stormen, at bölionar sachtadhe sigh. Psalt. 107: 29 (Bib. 1541; Luther: sich legeten, Vulg.: siluerunt; Bib. 1917: tystnade); jfr 2 a. Ded rychted som haffuer gått så starktt om ded förräderij i Engelandh saktter sig nu. AOxenstierna 2: 268 (1616); jfr 2 a. HdlCollMed. 1674, s. 207 (om feber). KKD 2: 67 (1708; om köld). (Sv.) Wågorna sackta sig, (lat.) Subsidunt undæ. Sahlstedt (1773). Man skulle hafva förmodat, att, under denna allmänna nöd (som rådde under första korståget), stormen af de menskliga passionerna skulle sakta sig. Wallin i 2SAH 7: 239 (1815). Det har hällregnat hela tiden och först saktat sig kl. inemot 2. Geijer Brev 253 (1829). Regnet hade småningom saktat sig. Friluftsbild. 111 (1893). Sparre FimpSt. 166 (1915; om oväder). jfr: (Isl.) Vedrfall .. (lat.) Sedatio tempestatis (sv.) Wädretz och stormens saktande. Verelius 286 (1681); jfr b, II 1. särsk. (†) om missbruk l. härjningståg o. d.: minska i omfattning l. vanlighet, avta. Stiernman Riksd. 1160 (1650; om landsköp). Wikingefärderne saktade sig .. alt mer och mer i Sverige sedan Christendomen begynt miuka folkets hiärtan. Dalin Hist. 1: 623 (1747).
b) (numera mindre br.) i pass. med intr. bet., = a. (Sv.) Sachtas. (T.) Auffhören. (Lat.) Desinere. Schroderus Dict. 268 (c. 1635); jfr 2 b. Verelius Gothr. 158 (1664; om handgemäng). Någon måste rijfwa och klåå henne i Hufwudet .. medh Näglarna, tå Ömheten, Wärcken och Klådan någorlunda sachtades. Hiärne Suurbr. 190 (1680). PH 2: 949 (1732; om eld). Ryktet om finska bullret har saktats. Livijn (1803) hos Hjärne DagDrabbn. 45; jfr 2 b. Stormen sagtas då aftonen kommer. Hagberg Pred. 2: 35 (1815). Malmström Hist. 2: 82 (1863; om partistrid). Regnet hade .. saktats. Östergren (1937).
c) (numera bl. tillf.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som minskats i styrka l. intensitet; stillad l. bildrad o. d.; äv. motsv. a, b: som lugnat sig. Serenius E 4 a (1734). (Vraket) flöt nu allena så fort, som de nu åter sachtade Böljor kastade det i sitt sqwalpande. Mörk Ad. 1: 102 (1743). Vill .. det nedsmälta jernet hålla sig för rått, måste genom sagtad bläster, pålagd färskslagg, brytning &c., sökas att underlätta färskningen. Tamm Smid. 49 (1830).
2) (numera föga br.) med avs. på ljud l. röst l. tal o. d.: dämpa l. sänka; förr äv. med avs. på person: förmå att sänka rösten; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. sakta sitt höga språk, stämma ned l. nedstämma (se NED-STÄMMA, v.1 2 a) tonen; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. med mer l. mindre tydlig anslutning till 4; jfr SAKTA, adj. I 2. (Sv.) Sakta en talande, (eng.) To hush one. Serenius (1741). Ekelund Fielding 684 (1765; i p. pf.; om röst). Er röst ni sakta bör, / Jag räds han hör. Lenngren (SVS) 1: 201 (1778). Han nödgades påminna mig att vi befunno oss på en källare, och be mig sakta mitt tal. Cederborgh OT 4: 37 (1818). Ett ömtåligt ämne! Sakta åtminstone rösten! Atterbom FB 10 (c. 1855). Malmström Hist. 5: 159 (1877: saktade sitt höga språk). Gründermann saktade sin ton till gudeligt allvar. Högberg Utböl. 1: 61 (1912). — jfr AV-SAKTA. — särsk.
a) refl., om ljud o. d.: avta (i styrka) l. bli tystare l. tystna; äv. mer l. mindre bildl.; jfr b, II 2. Bullret i landet sachtade sig. LPetri Kr. 146 (1559). Re'n stridens buller småningom sig saktar, / Och tystnad smyger öfver Öresund. Oscar II 2: 170 (1858, 1887).
b) i pass. med intr. bet., = a. 2RARP 15: 93 (1746; om sorl). I källarn saktas larmet, / Det blir helt still. Bååth GrStig. 43 (1889).
3) [eg. specialanv. av 1] i fråga om lugnande l. dämpande av känsla l. sinnesrörelse l. upprört sinnestillstånd o. d. samt i anv. som ansluta sig härtill.
a) med avs. på känsla l. sinnesrörelse o. d. (t. ex. vrede, övermod, oro, avund, iver, begär): stilla l. dämpa l. minska l. tygla; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; utom i α o. β numera nästan bl. (i sht i vitter stil, ngt ålderdomligt) i uttr. sakta sin vrede l. iver; förr äv. med avs. på plan som präglas av en känslomässig inställning: dämpa, moderera (jfr 1). Jag hafver icke velet (för Danmarks del) förtaga hoppet på biscopzdömet (som svenskarna innehade i nordvästra Tyskland), att därmedh sachta kongens i Danmarck rådhslagh. AOxenstierna 8: 695 (1633). Släck afund nu din harm, af döden brächt och sachtat. Königsmark Vitt. 99 (1688). VDAkt. 1712, nr 124 (i handl. fr. 1711; med avs. på avund). Jag ber, at Hon sin vrede sagtar. Envallsson AllaNögda 14 (1782). Gustaf III 2: 174 (1788; med avs. på häftig sinnesrörelse). SvTidskr. 1871, s. 209 (med avs. på övermod). Solkanten visade sig, och i brådhast stod hela den bländande skifvan öfver synranden, för att med saktad ifver lyfta sig högre. Rydberg Sing. 75 (1894). Sakta din iver!, din vrede! Östergren (1937). — jfr FÖR-SAKTA. — särsk.
α) refl., om känsla l. sinnesrörelse o. d.: bli mindre häftig; dämpas; lägga sig; avsvalna; numera nästan bl. (i sht i vitter stil, ngt ålderdomligt) om vrede l. iver; i sht förr äv. opers., betecknande att iver l. intresse l. upphetsning o. d. avtar; jfr β, II 3 a. Est. 2: 1 (Bib. 1541; om vrede). De öfrige (franska) förwijtelser gåå eder sosom Commissarier Intz an och ähre allenast hitzige flychter: .. doch sosom de Intz äre nye, vthan den Nationen sedwanlige, Så sachtar ded sig och fuller igen. AOxenstierna Bref 4: 230 (1646). Lagerbring HistLit. 272 (1748; om rädsla). Alla de närwarande beklagade .. (den sårades) miszöde, tjöto och skriade på det jämmerfullaste sätt. Sedan deras sorg något saktat sig, anmodades jag at undersöka hans sår. Ödmann MPark 103 (1800). Adlerbeth Ov. 161 (1818; om begär). Thomanders .. svar till kronprinsen Oscar föranleder att här påpeka den förkärlek, den fursten .. i början af sin regering .. visade sådane män som denne och .. Richert. Det saktade sig sedermera. Hellberg Samtida 1: 110 (1870). När den mystiska hänförelsen någon gång saktade sig, föll Almqvist, helt naturligt, under det vanliga menniskoförståndets herravälde. Lysander Almqvist 104 (1878). Slutligen saktade sig hans ursinniga vrede. Roos OsynlVäg. 53 (1903).
β) i pass. med intr. bet., = α; numera nästan bl. (i sht i vitter stil, ngt ålderdomligt) om vrede l. iver. Giff tig til fredz, gräma tigh icke så mykit, lät sorgen sachtas. Prytz MStenbock C 3 b (1633); jfr huvudmomentet. Hwadh du (dvs. Akilles) begiärte tå der wreden din skull saktas / Thet bör uthaff ditt folk för en wisz regell achtas. Noreen FörfLejonk. 116 (i handl. fr. c. 1685). Genom Swerkers fall saktades den upwäxta bitterheten. Lagerbring 1Hist. 2: 307 (1773). Sedan jag .. fått språka med dem, sacktades deras hetta, att jag med mera foglighet fick föreställa dem ett och annat, hvari de felat. SGezelius (1780) i KyrkohÅ 1905, s. 235. Men låt, i herrans namn, din öfverilning saktas. Remmer Theat. 1: 84 (1814); jfr huvudmomentet.
b) († utom i α) med avs. på person l. ngns sinne l. själ o. d.: lugna, förmå att lugna sig; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr SAKTA, adj. I 3 a, b. När .. (Elias) betrachtade hwad hans helige och Gudhfruchtige Fäder för honom war wederfaridt .. tå sachtade han sin engslige Siäl. Emporagrius Oxenstierna 47 (1655). K. M:t hafwer till täkn aff sin wänskap sändt expresse till Polen och notificerat om sitt Regements tillträdande, där medh att sachta gemütherne. RARP V. 2: 209 (1655). Han har saktat de uproriska med goda ord. Schultze Ordb. 3974 (c. 1755). Sakta en vred. Därs. För att kunna sakta och stilla hans af oro och bekymmer uprörda sinnen. VDAkt. 1800, nr 440. HSH 9: 151 (c. 1800; i p. pf., om person). — särsk.
α) refl., om person l. ngns sinne l. själ o. d.: bli lugn(are) l. fridsam(mare); lugna sig; besinna sig, sansa sig; komma till besinning; äv. (med bibegrepp av 2, om person l. grupp av personer) övergående i bet.: lugna sig o. bli tystare; numera bl. i vissa trakter, vard., företrädesvis i imper.; jfr β. Schroderus Os. 2: 732 (1635). O I omilde, vthi blod förgrymmade hiertan; I som icke täncken .. annat än Grufsamheet, Drååp, Mord (osv.) ... Ach! Sachten eder! Stiernhielm Lycks. 2 (1650, 1668). Månss .. begiärade å neste Tingh sigh .. befrija (från en anklagelse för stöld), medh een tolfmanne Eedh, Nemden badh honom sachta sigh, och sade nog wara Sex Männ. GullbDomb. 1/10 1652. Effter ett stoort sårlande sacktade Ridderskapet och Adelen sigh omsijder, tå Hr Landtmarskalcken fullföliandes sin relation (som avbrutits av upprörda ståndsmedlemmar) sadhe, att (osv.). RARP 11: 91 (1672). (Komministern dömdes till suspension) Hwarefter hans oroliga och elaka ande något saktade sig och han började bättra sig. Nyrén Charakt. 134 (1780). Gubben saktade sig och begrep, att han låtit hettan öfverila sig. Wetterbergh Sign. 25 (1843). Sakta dej, göbbe, tat lugnt, sa en av pojkarna till vakten. Martinson ArméHor. 172 (1942).
β) i pass. med intr. bet., om person l. ngns sinne: bli lugn(are) l. fridsam(mare); lugna sig; besinna sig; jfr α. Schroderus Os. 2: 6 (1635). När them Choleriskom låtes Blod, saktas theras häftiga Sinne. IErici Colerus 1: 122 (c. 1645). (M. F. Romanov som kosackerna ville utse till tsar) salverade sigh vndan långt in vthi Landet. Cosakerne sachtades intet här medh vthi thet sorl som the begynt hade. Widekindi KrijgH 488 (1671). Wrede dämpas förnämligast med fruktan. Pojkar sagtas, när de få se sina föräldrar eller praeceptores komma. Linné Diet. 2: 239 (c. 1750).
γ) [jfr α, β] ss. vbalsbst. -an, i uttr. utan saktan, utan att lugna l. sansa sig; jfr 4 b. Här löpa uthan saktan / Then hädska Græcers skok, hwar fijker öfwer an / Den största lofwet får som grymmast wara kan. Noreen FörfLejonk. 131 (i handl. fr. c. 1685).
4) minska hastigheten hos (ngt, t. ex. fordon) l. i (ngt, t. ex. gång l. tempo o. d.); äv. med avs. på hastighet o. d.: minska, slå av på; stundom äv. dels med objektet ersatt av bestämning styrd av prep. på, särsk. i uttr. sakta på årorna, ro saktare, dels (delvis med bibehållen anknytning till 1) med avs. på arbete l. förberedelser o. d.: utföra långsammare (o. försiktigare); jfr SAKTA, adj. I 4. Sakta sina steg, sin gång. Sakta farten i kurvan. At tu (dvs. hustrun) tin späde Frucht, för miszfall granligh achtar, / Thet skeer, när som tu först titt wanligh' Arbet sachtar. Palmchron SundhSp. 348 (1642). Sedan Ryssarne härtils intet anfall gjort .. hafva äfven våre mot-anstalter blifvit saktade. Porthan BrCalonius 255 (1796). Ej Melis saktade sin takt; / Ty sen han tecknet höjt, och sagt: / ”Vår samlingsplats är Lanriks äng!” / Så ilade han bort i fläng. Arnell Scott 89 (1829). ”Sakta på årorna!” kommenderade kaptenen med dämpad röst; ”vi ä' nu framme”. Carlén Rosen 395 (1842). Knappt hafva vi .. saktat våra springares lopp till skridt, förrän vi i en oss mötande ryttare igenkänna direktör E. på Sjölunda. TurÅ 1902, s. 201. (Sv.) Sakta maskinen (eng.) ease the engines. Ramsten o. Stenfelt (1917). Senatorn saktade ett ögonblick sitt tal, medan han försökte göra lös sin pincené, som .. med snodden fastnat i en byxknapp. Cederschiöld Livstidsf. 73 (1918). Blomberg Pass. 62 (1934; med avs. på bil). — jfr AV-SAKTA. — särsk.
a) (†) verka återhållande på hastigheten hos l. av (ngt), hindra (ngt). Man vet at detta förhinder (dvs. friktionen) jämnt sacktar kroppen uti des rörelse (på ett lutande plan), äfven som dess tyngd jämnt hastar honom. VetAH 1743, s. 126. (Sv.) Sakta (hindra) framgången, (t.) den Fortgang hemmen. Lind (1749).
b) (numera bl. mera tillf.; se dock slutet) refl., om rörelse l. fart o. d.: bli långsammare l. minska; i sht förr äv. dels (om person l. djur l. konkret ting): (börja) gå l. röra sig långsammare, slå av på l. minska sin hastighet, dels i uttr. sakta sig i växten, (börja) växa långsammare; jfr c, II 4. Eneman Resa 2: 28 (1712; om person). De hade gått tre mil, utan at pusta. Skolmästaren kunde ej längre följa Jones: Han bad honom sakta sig något litet. Ekelund Fielding 348 (1765). Min långa lefnads vilda fart sig saktar. Atterbom SDikt. 2: 326 (1818, 1838). Ström Skogsh. 24 (1830: i växten). Vanligen är en större flod strid och forsande i sitt öfversta lopp, saktar sig sedan, när den nedkommit ur bergstrakten, och blir djup och segelbar. Palmblad LbGeogr. 24 (1835); jfr 1 a. Harlock (1944). särsk. (fullt br.) om ur(verk): draga sig så att det går (så l. så mycket) efter, draga sig (så l. så mycket) efter; jfr e. Klockan saktar sig och behöver ruckas. Mitt armbandsur saktar sig 5 minuter på dygnet. Björkman (1889).
c) (numera bl. mera tillf.) i pass. med intr. bet., om rörelse l. fart o. d.: bli långsammare l. minska; äv. om arbete o. d.: minska l. avta i hastighet; i sht förr äv. om konkret ting: röra sig långsammare, minska sin hastighet; jfr b. Blicken stelnar, andetagen saktas. Fleming i 2SAH 2: 231 (1799). Hans gång, förut bevingad af glädje, hade saktats. Rydberg Frib. 301 (1857). Bååth Dikt. 1 (1879; om järnvägståg). Först hörde jag små lätta steg ... De saktades vid min trappa. Hallström VilsnF 3 (1894). När .. (husbonden) gick ifrån dem, saktades arbetet från vansinnig hets .. till en takt som när en lus kryper på en tjärad sticka. Schulze DrSvBönd. 237 (1933).
d) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som bragts att bli l. gå l. röra sig långsammare l. som minskats (i hastighet); stundom äv. motsv. b, c: som blivit l. sker l. börjat gå l. röra sig långsammare. Jag begaf mig dit (till den döende P. U. Kernell) med yttersta hast, och fann honom med stela ögon, saktad andedrägt, ej mera i stånd att igenkänna någon. Atterbom Minnest. 2: 361 (1824). Snoilsky 4: 43 (1887; om trav). Här (i Vadstena) .. / Tiden med saktad vinge far. Lindeberg And. 16 (1916). Medan under nytänd månes skära / tycks saktad tidens rastlöst strida ström, / det gångna träder underbart mig nära. Söderberg Höst. 53 (1927). (Han) kände på den saktade farten, att man närmade sig en uppehållsstation. Hallström Händ. 323 (1927).
e) (numera bl. mera tillf.) ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att ur l. urverk (bringas att sakta sig l.) saktar sig (se b slutet). (Den) hastning eller saktning et Fick-Uhr i dess gång undergår af .. Luft-förändring. Printz Uhr 40 (1769). För att bota (ur-)verket (i väckarklockan) för en släng av saktning satte en känslolös person in henne i kokspisugnen. SvD 1952, julnr s. 3.
II. intr.
1) motsv. I 1, om vind l. regn l. eld l. värk o. d.: (börja) avta i styrka l. intensitet l. våldsamhet; bli mindre häftig; lugna sig; (börja) lägga sig; äv. opers.; äv. med mer l. mindre tydlig anslutning till 4; jfr I 1 a, b. Winden sachtar något. SkepCommSkepzb. 1689. Strindberg SvÖ 1: 410 (1883; om eld). Det blåste och stormade rätt försvarligt, / fastän det saktat i någon mån. Melin Dikt. 2: 138 (1904). Östergren (1937; om värk). Regnet saktade och (åsk-)dundret dog så småningom bort. Thorsén UpplTorp 113 (1949). jfr AV-SAKTA.
2) motsv. I 2, om ljud o. d.: avta i styrka l. bli tystare; numera föga br. utom i förb. SAKTA AV; jfr I 2 a, b. (malm-)upsättningarne gå ojämt och Stjelpa .. så höres .. et häftigt och ganska starkt dånande och bullrande, hvilket med en hast saktar och .. aldeles uphörer. Garney Masmäst. 387 (1791). Ropet och larmet (vid G. Scotts ankomst till Sverige) har jag längesedan hört. Jag har liksom väntat att det skulle sakta innan jag (osv.). KyrkohÅ 1927, s. 229 (1842).
3) motsv. I 3.
a) motsv. I 3 a.
α) (†) om förundran: bli mindre l. börja försvinna; jfr I 3 a α, β. Tersmeden Mem. 5: 102 (1772).
β) i förb. SAKTA AV.
b) motsv. I 3 b, i förb. SAKTA AV.
4) motsv. I 4, om rörelse l. fart o. d.: bli långsammare l. minska; äv. opers.; ofta om person l. djur l. konkreta ting: (börja) röra sig l. förflytta sig l. gå l. köra o. d. långsammare, minska farten; jfr I 4 b, c o. SAKTA AV II 4. Tuppen springer efter, men endast några steg — så saktar han, sneglar på er. Forsslund Djur 224 (1900). När skräddarn skulle till att gå hem, kände han sig just som lyft upp i vädret, ock så bar det av med honom. Slutligen saktade det, ock skräddarn stod på sin egen gård. Landsm. VIII. 3: 324 (c. 1900). Wahlenberg SkymtAns. 57 (1902; om järnvägståg). SD(L) 1904, nr 1, s. 4 (om maskin). En brännande julisol hade snart prässat fram en massa pärlor på våra ansikten, och vi måste åter sakta (medan vi drogo spelet för att hissa ankaret). GHT 1905, nr 197 B, s. 3. Så ofta stridshingstarna saktade, hörde han sina hirdmän hacka tänder af köld. Lundegård DrMarg. 1: 83 (1905). Kompassen svängde livligt av och an ... Till slut saktade svängningarna och kompassen återtog sitt vanliga läge. Lindwall Jakt. 179 (1916). Widerberg Erot. 230 (1957). jfr AV-SAKTA.
Särsk. förb.: SAKTA AV10 4, äv. UTAV04. jfr avsakta.
I. tr.
1) till I 1: (så småningom) dämpa l. mildra (ngt) o. d.; äv. i pass. med intr. bet. (jfr sakta, v. I 1 b). Rytmen går till ro genom att saktas av. Mjöberg Stilstud. 209 (1911).
2) (numera föga br.) till I 2, med avs. på ljud o. d.: (så småningom) dämpa. Envallsson (1802).
3) till I 4: (så småningom) sakta (ngt); i sht med avs. på fart l. takt o. d.: (så småningom) minska. Sakta av farten i kurvan. Envallsson (1802).
II. intr.
1) till II 1: (börja) avta i styrka l. intensitet l. våldsamhet, bli lugnare l. mindre häftig; (börja) lägga sig l. mojna l. lindras; äv. med mer l. mindre tydlig anslutning till 4. När vinden saktat af och böljorna lagt sig, nedhalade barbarerne sina skepp i sjön. Carlstedt Her. 3: 162 (1833). Den sofvande gjorde en orolig rörelse .. Hans andhemtning saktade af och snart slog han upp sina feta ögon. Strindberg SvÖ 1: 323 (1883); jfr 2. Beskow SvBarn 70 (1896; om regn). Krusenstjerna Fatt. 1: 494 (1935; om plågor). särsk.
a) övergående i bet.: bli mindre vanlig l. (mera) sällsynt, avta; jfr sakta, v. I 1 a slutet. Spökerierna hade saktat af och så småningom försvunnit. Hagström Herdam. 4: 488 (1901).
b) (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv., närmande sig 2 l. 3 b l. 4, om person: låta sitt tal l. skratt avta i intensitet l. livlighet l. våldsamhet, minska l. dämpa intensiteten osv. i sitt tal l. skratt. Almkvist Turgenjef 9: 19 (1887). (Sancho) måste hålla sig i sidorna för att icke kikna af skratt. Fyra gånger saktade han af, och lika många gånger började han igen med samma våldsamhet. Lidforss DQ 1: 208 (1889).
2) (numera bl. mera tillf.) till II 2: (börja) ljuda (allt) svagare, tystna. När Sœur Philomène tände ljusen vid det lilla altaret, saktade jemmer och klagan af. Munthe Nap. 164 (1885). Havets röst saktade av, och nattens välsignade tystnad sänkte sig över det gamla tornet. Dens. SMich. 460 (1930).
3) (numera bl. mera tillf.) till II 3, i fråga om känsla l. sinnesrörelse l. upprört sinnestillstånd o. d. (jfr 1 b).
a) till II 3 a β; om iver o. d.: minska l. dämpas o. d. Efter tre dagars fåfängt letande saktade fiendernas iver av så mycket, att Muhammed och hans vän kunde lämna sin tillflyktsort och ostörda fortsätta till Medina. Grimberg VärldH 5: 223 (1931).
b) till II 3 b, om person: (börja) lugna sig; jfr 1 b o. sakta, v. I 3 b α, β. Han svalnade i humöret ... Det hjälpte inte att Märta (som hoppat o. skrikit av förbittring) snart hade saktat av och nu låg på soffan och snyftade rätt beskedligt. Dahlbäck Åb. 152 (1914).
4) till II 4, om rörelse l. fart l. verksamhet o. d.: (så småningom) bli långsammare l. minska; äv. opers., särsk. i uttr. sakta av med ngt, gå långsammare med ngt; ofta om person l. djur l. konkreta ting: (börja) röra sig l. förflytta sig l. gå l. köra o. dyl. l. (om person l. djur) utföra ngt långsammare, minska farten; äv. oeg. l. bildl. (jfr 1). Ryttaren saktade av från trav till skritt. NoraskogArk. 4: 215 (1719: thermed .. sachta utaf; opers.). När det (dvs. att en sammanstötning hotar under kappkörning) den tygel-kunnige Athenarn ser, / Han styr på sidan, saktar af och släpper fram / Häst-skaran. Palmblad SophSorg. 171 (1812, 1839). Han håller i (dvs. fortsätter att dansa), utan att sakta af för ett ögonblick, utan ansträngning, utan trötthet och utan brådska. Benedictsson Ber. 137 (1885). Hans händer rörde sig på täcket, upp och ner ... Småningom saktade deras rörelser af .. och han somnade. Lundquist Zola Grus 359 (1892). Hyrvagnen saktar af. Den stannar. Hedenstierna Svenssons 229 (1903). (Handelsmannen) gjorde .. inte en tiondel av vad han borde göra, han saktade av tills han fick fart igen av svårigheterna. Dahlbäck Åb. 85 (1914). När t. ex. Nils Andersson kom med sina .. svartor .. då saktade han gärna av ett ögonblick för att se på sin nygrusade väg. Larsson Hemmab. 30 (1916). Uppenbart är .. att byggnadsverksamheten i huvudstaden håller på att sakta av. Under 1931 beviljades sålunda byggnadslov för 1600 eldstäder mot för år 1930 ungefär 23000. SvD(A) 1932, nr 84, s. 4. särsk. (†) i utvidgad anv., om ben i kroppen: (upphöra med sin rörelse o.) komma till ro (i graven). Här (vid begravningen av ett äkta par) samkas trogne ben i en och samma Graf, / Som i sin aska än i döden Wänskap hysa, / Och wisa med hwad dygd de hädan saktat af. Frese VerldslD 98 (1717, 1726).
SAKTA IN10 4.
I. tr., till I 4: sakta (ngt); särsk. med avs. på fart: minska. Rogberg Portug. 161 (1931).
II. intr., till I 4: minska farten. TIdr. 1896, s. 14. Bilen fortsätter uppför backen men saktar in i nästa korsning. Östlund Cheyney BeskPill. 38 (1959).
SAKTA NED10 4. till I 4: sakta (ngt); minska l. nedbringa farten hos (ngt); med avs. på fart: minska, nedbringa. Frykholm Ångm. 305 (1881; med avs. på maskin). Nerén HbAut. 2: 280 (1931; med avs. på fart).
SAKTA UPP10 4. (mera tillf.) till II 4: minska farten. Man bör .. göra till regel att (vid bilkörning) alltid sakta upp i kurvor, som icke helt kunna överblickas. Nerén BilB 3: 164 (1928).
SAKTA UTAV, se sakta av.
Ssgr: (I 4, II 4) SAKTNINGS-KOPPLARE, r. l. m. tekn. kopplingsanordning för åstadkommande av (successiv) avsaktning av hastigheten hos maskin o. d.; särsk. om sådan anordning för åstadkommande av automatisk avsaktning hos snabbgående hiss före dess stannande. SvTeknolFHb. 37: 15 (1933).
(I 1 a, b, II 1) -STUND. (†) stund då kval l. plågor minska l. lindras. Phosph. 1810, s. 151.
Spoiler title
Spoiler content