SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1963  
SAKTA sak3ta2, adj. oböjl., förr äv. SAKT, adj. -are ((†) superl. -est RP 1: 3 (1622: dett sagteste)). n. o. adv. SAKTA (G1R 2: 10 (1525; adv.) osv.) ((†) sakt Lucidor (SVS) 451 (1674; adv.; i vers), Hammarberg Herdinn. 43 (1741; adv.; i vers); sakte G1R 6: 258 (1529; adv.), Landsm. XI. 1: 92 (1702; adv.)). Anm. Förr användes äv. (den eg. i ack. mask. sg. hemmahörande) böjningsformen saktan [fsv. saktan] (äv. vid neutralt huvudord); jfr GOD anm. 1:o, HÖG, adj. anm. Stiernhielm Herc. 270 (c. 1652, 1668: i sachtan dön). Palmfelt Ecl. 40 (1740: i sacktan mak).
Ordformer
(sacht, adj. 1589. sacht', adv. 1681 (i vers). sacht- i ssg o. avledn. 1586 (: sachtferdeligen)1716 (: sachtferdig). sachta (sachtta) 1528 (adv.), 1541 (adj.)1749 (adj. o. adv.). sachte (-ä), adv. 15291665. sac(k)te, adv. 15581702. sagta 1578 (adv.), 1622 (: dett sagteste), 1704 (adj.)1854 (adj. o. adv.). sagte 1543 (adv.). sakt, adv. 1674 (i vers)1741 (i vers). sakt- i ssgr 1640 (: saktfärdigh) osv. sakta (sackt(h)a, sact(h)a) 1525 (adv.), 1536 (adj.) osv.)
Etymologi
[fsv. sakta, sakt, adj. o. adv., sakte, adv.; liksom fd. sakt, adv. (d. sagte, adj. o. adv., äv. sagt, (adj. o.) adv.), av mlt. sacht(e), äv. sāfte, safte, adj. o. adv., av fsax. sāfto, adv., resp. ett däremot svarande adj.; jfr mnl. sacht(e), adj. o. adv. (holl. zacht), fht. semfti, adj., samfto, adv., mht. semfte, senfte, sanft, adj., samfte, sanfte, adv. (t. sanft, adj. o. adv.), feng. sēfte, adj., sōfte, adv. o. adj. (eng. soft, adj. o. adv.), samt det från mellantyskt o. nordtyskt område stammande t. sacht(e), adj. o. adv.; sannol. bildat till den rot som föreligger bl. a. i SAM, adj., SÄMJAS o. (med avljud) fvn. sóma, passa, sanskr. sāma, sāntvam, båda med bet.: goda, lugnande ord; med avs. på bet.-utvecklingen jfr MAK. — Jfr PRÅLSAKT, SAKTA, v., SAKTELIGA, SAKTENS, SAKTMODIG, SAKTNA, SENFT]
I. adj.; vanl. i attributiv anv.
1) som är l. sker l. utföres utan l. som icke präglas av (nämnvärd) kraft l. häftighet (se d. o. 1) l. våldsamhet l. (större) intensitet; svag l. lätt l. stilla (o. angenäm l. behaglig); äv. (i fråga om beröring): lätt o. försiktig l. varsam l. mild; numera ofta med mer l. mindre tydlig anslutning till 4. Sakta eld, svag l. lugnt (o. långsamt) brinnande eld. En sakta vind krusade vattenytan. En sakta smekning. Effter iordbäffuingen kom en eeld .., Och effter eelden kom itt liwdh aff itt sachta wädher. 1Kon. 19: 12 (Bib. 1541). Distilere thet Aqua vitæ på thet starckeste tu kan aff medh fast sacht Eeldh. Berchelt PestOrs. H 7 a (1589). Hwadh länchter blomstret mera effter än en liufligh dagg, och sachta wäsko. PJAngermannus ATrolle 41 (1620). Sachta wäder förer och skipet i hambn. Grubb 705 (1665). Wåren är .. (i Nya Sverige) mycket skiön och angenäm .. med sachta småt Rägn och klar Himmel. Holm NSv. 47 (1702). Om man slår sig sjelf aldrig så hårdt, så gör det icke så ondt, som ett sakta slag af en annan. De Geer Hjertkl. 4 (1841). (Sv.) sakta beröring (t.) leise Berührung. Klint (1906). Polentagrynen tåla längre och saktare kokning än mannagrynen. Högstedt HembBröd 44 (1917). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om våld: lätt l. mild o. d. (Mannen) sköt henne (dvs. hustrun som kommit in till honom) med sakta våld ut ur rummet. Tavaststjerna Inföd. 172 (1887).
b) (†) om död l. dödsstund: (stilla o.) fridfull. En stilla och sachta dödh, lijka som Hon insompnat hade. NJacobi ENilsdr C 4 b (1623). Gudh .. hedankallade min .. herr swärfader .. i een sachta och sahlig stundh ifrån denne ussle wärlden. Dahlberg Dagb. 186 (1676; uppl. 1912). Må slafven, lydigt svag, åt sakta dödar lemnas. Leopold 1: 106 (1814).
c) (numera föga br.) om leende: stilla, svag; äv. om tvivel: vag, svag. Melin JesuL 1: 35 (1842; om tvivel). Ett sakta smålöje ligger öfver hennes mun, och ögonen äro sänkta. OoB 1896, s. 293.
d) (†) om uttal, övergående i bet.: som sker med frikativt ljud, frikativ, spirantisk; jfr MJUK 5 c slutet. (Franskt) Gn. (uttalas) Med ett sagta utspråk. SwFrOrdeB 149 (1703).
e) (†) om arm: som ger uttryck åt försagdhet l. återhållsamhet l. tveksamhet. Vår Damon med en sakta arm, / Omfamnade den Skönas barm. Bellman Gell. 127 (1793; t. orig.: Umarmt sein Kind, doch nur mit halbem Feuer).
f) (†) i uttr. i sitt sakta mak, i lugn o. ro, i frid o. ro; jfr MAK 1. LPetri Œc. 64 (1559).
2) [eg. specialanv. av 1] i fråga om ljud: som höres l. ljuder svagt l. stilla; lätt; stilla, svag. Den swale Westvind surrar ibland, och raskar i löfwen, / .. Susar i sachtan dön, uti skuggen, och lockar i sömnen. Stiernhielm Herc. 270 (c. 1652, 1668). Lik som en språksam asp, uti de tysta dalar, / Med sakta sorl ger an det lugn, som allmänt rår. Bergstedt FredWerele 16 (1790). (Sv.) Sakta .. buller .. (fr.) petit bruit. Weste (1807). En sakta gnäggning han (dvs. Brandklipparen) från sig gaf. Snoilsky 2: 81 (1881). Ljuden (dvs. grodornas kväkande) frambringas vanligen först vid skymningens inbrott och äro hos somliga arter genomträngande och gälla, hos andra sakta och smekande. 2NF 32: 1296 (1921). Lätet (hos fjällpiparen) är en sakta, högst angenäm ton. 4Brehm 8: 250 (1926). Krusenstjerna Pahlen 3: 24 (1931; om porlande). — särsk.
a) om musik: dämpad l. stilla o. d. När denna sången, som acompagnerades med en ganska sakta Instrumentalmusique, var förbi (osv.). Bergeström IndBref 131 (1770). Östergren (1937).
b) (numera i sht med ngt vitter prägel) om tal l. sång l. bön l. sätt att tala l. röst o. d.: lågmäld; tyst; stilla; äv. om fågelsång; numera ofta med mer l. mindre tydlig anslutning till 4; jfr c. Rudbeck Samolad 76 (1701; om fågelsång). Mummel .. (dvs.) sachta taal. Spegel 307 (1712). Theremot blef patientens tunga ju swagare oc hans målföre sachtare, så at man neppeligen kunde förstå honom mer. Münchenberg Scriver Får. 193 (1725). Leopold 2: 463 (1802, 1815; om knot). ”Katrina!” sade han med en wacker, sakta röst, för att icke skrämma henne. Almqvist Grimst. 10 (1839). Sakta läsning. Dalin (1854). Runeberg 5: 123 (1863; om bön). Från hvarje plats i salongen (i operan) kan (man) utan svårighet uppfatta det svagaste pianissimo, den saktaste hviskning. Hedberg SvOperasång. 13 (1885). Östergren (1937). jfr (†; bildl.): Lysznom till det sakta språk, som detta samtal mellan Christus och den Samaritiska qwinnan talar äfwen till wårt hjerta. Rudin 1Evigh. 1: 216 (1872, 1878).
c) (numera bl. tillf.) om ord: uttalad med låg(mäld) röst, lågmäld; äv. med bibegrepp av mildhet l. fridsamhet (jfr 3). Iagh (dvs. J. Lenæus) talte .. (Wallius) til medh sachta och fogelige ord, men D. Wallius begynte sedhan at tala öfwerliudt. Annerstedt UUH Bih. 1: 296 (i handl. fr. 1627). Då .. (det lotringska sändebudet) redan stod in för Konungen, wände han sig å sido, och wille tala a part med Gr. Polus. Han lät honom med sackta ord förstå, at sådant ei skickade sig i Hans Maj:ts åsyn, utan kunde ske efter audiencen. Nordberg C12 1: 55 (1740). Om hon bara hade fått ett enda sakta hjärteord från honom, en god blick, som hemligt hade sagt henne, att han känt igen henne. Heidenstam Bjälb. 222 (1907).
3) stillsam l. fridsam l. lugn (se LUGN, adj. 4).
a) (numera nästan bl. i Finl., bygdemålsfärgat) om person. Nordenflycht QT 1746—47, s. 127. (Han) föll i raseri åter, ref sina kläder .. sönder ... Men mot Jul 1777 blef han saktare. FinKyrkohSP 5: 172 (c. 1778). Han var en mycket tyst och sakta man. Wallin Bref 161 (1849). Då och då händer det att vi (i vår jäktade tid) möta en ”sakta karl”, som går sin väg lugn och trygg. Zetterström SannMOrd 128 (1933; i framställning anknytande till ett danskt föredrag o. möjl. efter motsv. anv. i d.).
b) (numera bl. i vitter stil, tillf.) om sinnelag l. ande l. själ o. d. Trotsigt de starka vandra, / trampa och slå hvarandra; / vi (dvs. åldringen o. barnen) ha den sakta anden, / andakt och sagotro. Karlfeldt FlPom. 99 (1906). — särsk. (†) i uttr. sakta mod, saktmod l. besinning l. lugn (se LUGN, sbst. 4); jfr MOD, sbst.1 1 d β. Lägg bort haat och haff sacta modh. Ps. 1536, s. 41. Gif mig .. / Ödmiukhet, tå jag förachtas, sachta mod i woldsamhet. Kolmodin Rök. 14 (1728). Liljestråle Fid. 1179 (1797). Heinrich (1828).
4) som karakteriseras av ringa hastighet, långsam; maklig (se d. o. 4); särsk.: som utföres l. försiggår långsamt; stundom svårt att skilja från 1 (o. 2). Sakta gång, trav, ritt. Jag marcherade i kammaren med sachta steg fram och tilbaka; blef och mången gång i tanckarna stående. Humbla Landcr. 224 (1740; t. orig.: mit sachten Schritten). Jag .. (blev) vid den långsamma åkningen och vagnens sakta vaggande, sömnig. Bremer Grann. 2: 103 (1837); jfr 1. Alla de (lappar), som .. ville fresta sin lycka (i fiske på sjöar som beboddes av gudar), måste söka att genom en sakta rodd bedraga Gudarna. Castrén Res. 1: 23 (1838); jfr 2. Den naturens sakta dödsprocess, som är åldern. PT 1914, nr 128 A, s. 3. Byggandet bör ske i saktare tempo. Östergren (cit. fr. 1932). jfr (†): Derpå framsummo (dvs. gingo gravitetiskt fram) i sakta fiät några Präster. Dalin Arg. 1: 82 (1733, 1754). — särsk.
a) i uttr. i (förr äv. med) sakta mak (jfr 1 f), förr äv. i saktan mak, långsamt (o. stilla) l. makligt; stundom äv. i saktaste mak, mycket l. ytterst långsamt osv.; jfr MAK 1 slutet. Gå i sakta mak. Brasck TyKr. F 3 b (1649: i sackta maake). (Silvanus) ruskar i sacktan mak sina lillje-bewefwade stafwar. Palmfelt Ecl. 40 (1740). Gjöra något med sakta mak. Lind (1749). Saxon Handelsb. 106 (i handl. fr. 1875: i saktaste mak). Gled så utan fors och fragga / Tidens ström i sakta mak (för de båda gamla vapenbröderna). Snoilsky 2: 39 (1881). Ekelöf NonServ. 25 (1945).
b) (†) om krigsförberedelser: som utföres långsamt (o. med föga energi), långsam, trög. Imedlertid synas (krigs-)anstalterne här (i Finland) nu blifvit litet saktare, än i första början: ännu är ej allmogen til försvar kallad tillsammans. Porthan BrCalonius 248 (1796).
c) (utom i α numera i sht i vitter stil l., mera tillf., vard.) om ngt konkret: som rör sig l. (för)flyttas l. fungerar långsamt; äv. med bibegrepp av stilla l. försiktig l. tyst rörelse (jfr 1, 2). En båt skall äfven mig med sakta åra / En dag, och snart, till sälla stranden föra. Böttiger 1: 15 (1856). Tyst en rå på sakta klöf / nalkas vågens glitter. Agrell Kam. 61 (1912). Min kärra blev snart den saktaste i stan. Lo-Johansson Stockh. 182 (1954). särsk.
α) sjöt. i uttr. för sakta maskin, med låg fart (hos maskinen); jfr MASKIN 1 d slutet. Pansarbåten kunde för sjöns skull ej längre lägga sin kurs ned mot Engelska kanalen, utan lades bi mot sjön för sakta maskin. SD(L) 1897, nr 313, s. 3. Engström Häckl. 58 (1913).
β) om flod l. rinnande vatten l. våg: långsamt (o. stilla) flytande l. strömmande l. böljande o. d. Skogekär Bärgbo Wen. 37 (c. 1635). Flere gångor förut gjordes försök med byggnad (av bro över Skellefteälv), både i strida forsen och sakta wattnet, men alt blef bortskurit om wåren. Hülphers Norrl. V. 1: 106 (1789). När Menniskjan lefver hyggeligt och ordenteligt så löpa impullsioner och hvilor som sagta floder utan brytningar. CAEhrensvärd Brev 2: 54 (1795). Sjön gick i sakta vågor, vinden var gynsam, natten klar. Laboulaye Folksag. 6 (1867).
5) [jfr 1, 4] (numera bl. mera tillf.) om sluttning l. lutning l. stigning o. d.: icke brant, svag; stundom äv. om slinga o. d. på väg l. bana uppför berg: långsamt stigande. Sakta sluttning. Weste FörslSAOB (c. 1815). Hisinger Ant. 6: 88 (1837; om sänkning). Den som endast stirrar rakt ut och icke drager upp jämförelser, skall tro sig endast kretsa rundt, rundt i samma bana när han med ett bärgståg kretsar uppåt i sakta ringar ifrån bärgets fot och till dess topp. GHT 1898, nr 5 B, s. 2. Östergren (1937).
6) [jfr II] i n. sg. best. substantiverat i adverbiell anv., i uttr. det saktaste ngn kan l. kunde o. d., så sakta (i bet. II) o. d. ngn kan osv.; särsk.
a) (numera bl. tillf.) motsv. II 2 b: så tyst ngn kan osv., så tyst som möjligt; jfr 2 b. Sedan jag kom .. (fram till vakten) och begynte att tahla det sachtaste jag kunde med corporalen, begyntes ett starckt skiutande. RPetré (c. 1710) i KKD 1: 250.
b) (†) motsv. II 3: så skonsamt l. varsamt som möjligt. Jag begaf mig då til arbetet, och hanterade .. Hustrun thet saktaste jag kunde. Hoorn Jordg. 2: 165 (1723).
c) (numera i sht vard.) motsv. II 5: så sakta (i bet. II 5) som möjligt; jfr 4. RP 1: 3 (1622).
II. adv.
1) motsv. I 1: svagt l. lätt l. lugnt l. stilla (o. angenämt l. behagligt); äv. dels (närmande sig 2, i fråga om rörelse o. d.): oförmärkt l. utan allt buller o. d., tyst (o. försiktigt), dels (i fråga om beröring o. d.): lätt o. försiktigt l. varsamt l. milt (jfr 3); ofta med mer l. mindre tydlig anslutning till 5. Det regnade, blåste sakta. Veden var sur, och det brann sakta. Hon kom sachta och löffte klädhen vp widh hans fötter, och ladhe sigh. Rut 3: 7 (Bib. 1541; Luther: leise, Vulg.: abscondite; Bib. 1917: oförmärkt). En Hårdtrafwande Häst skakar Hofmannen: Gångaren fäälas sachta. Schroderus Comenius 453 (1639; lat. texten: molliter, t. texten: sanfft). Sakta stego .. (danskarna) ur sina båtar och fartyg, ämnande öfwerraska och alldeles förstöra Peder Fredag. Fryxell Ber. 3: 43 (1828). Sakta .. berörde han hennes hår, och genast slog hon upp ögonen. Östergren (1937). Klyvningen (av virket till svepkärl) skedde försiktigt. När man med yxan fått en skåra, slog man in kilar. Man knackade så sakta på kilarna och såg noga efter, hur långt sprickan gick för varje slag. Granlund Träkärl 119 (1940). Sätt på pomeransskalen i rikligt med kallt vatten och låt dem sakta koka mjuka omkr. 1 1/2 tim. StKokb. 17 (1940). — särsk.
a) (†) i superl., liktydigt med: ytterst tyst o. försiktigt. (Astrild) strax all flijt til lade / Thet (dvs. lejonet) i een ring kring-gå / Smög saktast ok kröp luta. Lucidor (SVS) 387 (1674).
b) (†) i fråga om insomnande l. avlidande: stilla o. fridfullt l. rofyllt; jfr I 1 b. Som han sidst i Novembr hemkom, blef han mot ändan i Ianuarii betagen af en hetzig bränsiuka och i den siuende dagen, som war den 4. Februarii, sachta och Sahl. i Herranom afled. ÄSvBiogr. 1—6: 142 (c. 1722). Schönberg Bref 3: 140 (1788).
c) (numera bl. mera tillf.) i elliptiska satser utan verb, använt (enkelt l. fördubblat) ss. uppmaning att uppträda (l. utföra ngt) lugnt l. stilla l. tyst o. försiktigt l. (i utvidgad anv.) att icke gå för långt i sina uttalanden o. d. Sachta, sachta, folcket är ännu mångestädz oppe. Grubb 706 (1665). I linan lär man .. (rapphönshunden) att gå efter ens behag genom tillropet sakta! och en lindrig ryckning. Svederus Jagt 217 (1831). Sakta bara, min lilla gubbe! var inte allt för ifrig. Bremer Hertha 314 (1856). ”Sakta, sakta, min ärade herr D. Quijote af la Mancha, sade hertigen; så länge här finnes min nådiga fröken Dulcinéa af Toboso, är det ej tillbörligt att andra skönheter prisas”. Lidforss DQ 2: 347 (1892).
d) (numera föga br.) i fråga om leende: stilla, svagt; jfr I 1 c. (Sv.) Le sakta, (lat.) Levite adridere. Schultze Ordb. 3974 (c. 1755).
e) (†) i fråga om uttal (jfr 2 b α): på ett sätt som gör ett mjukt l. lent intryck; anträffat bl. dels i fråga om uttal av tonande explosiva (jfr MJUK 5 c, LEN, adj. 1 a slutet), dels i uttr. gå sakta, om ord, övergående i bet.: uttalas med lång vokal. D ... Lyder lenare och saktare än som T, så som: donner, tonner. Österling Prononc. 23 (1700). Men wåre (ha) intet haft mera än b bokstafwen, som vthtalades för p och b, såsom man welat tala hårdare eller saktare. Rudbeck Atl. 4: 174 (1702). (Ordet) komma går hårt oc icke sakta. Pfeif DeHabitu 148 (1713).
f) (†) i det bildl. uttr. fara sakta (jfr 3 a), verka i det tysta l. utan anspråk på uppmärksamhet. Brenner Dikt. 1: 152 (1701, 1713).
2) motsv. I 2, i fråga om (frambringande av) ljud: svagt l. stilla; stundom svårt att skilja från 1 (o. 5). Then liufwe Zephyrus, han suse sött och sachta. Stiernhielm Fägn. 85 (1643, 1668). Från fjerran af forsens fall / höres helt sakta bruset. Rydberg Dikt. 1: 144 (1882). Grodorna kväkte saktare och sömnigare. Wester Reymont Bönd. 3: 338 (1924). Sen hörde jag att Vera låg och grät helt sakta. Gustaf-Janson DödlKär 309 (1953). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) motsv. I 2 a, i fråga om (utförande av) musik: svagt l. dämpat, piano. Envallsson (1802). (Sv.) Spela sakta .. (fr.) jouer piano. Hammar (1936).
b) (numera i sht med ngt vitter prägel) motsv. I 2 b, i fråga om sätt att tala l. sjunga o. d.: med låg l. lågmäld l. dämpad l. svag (o. angenäm l. mild) röst; äv. med mer l. mindre tydlig anslutning till 5. Siunga sachta, (dvs.) mz halff röst. Helsingius Dd 4 b (1587). Poijken hörde huru han laass, men intet kunde han förståå ther aff, förty han laass sachta. UppsDP 20/2 1595. Neoptolemus sade med tårar i ögonen helt sachta: Gudarna gifwe at jag aldrig rest ifrån Scyros! Ehrenadler Tel. 630 (1723). Hören samvetets röst, om det sagta ropar til Er Nåd; så ropen högt med mig Nåd! Eurén Kotzebue Cora 116 (1794). Så sakta detta ord (komediant) än uttalades, nådde det likväl .. (G. III:s) fina öra. Topelius Vint. I. 1: 35 (1880). Jag är också inblandad i saken. Jag kommer med. — Tala saktare! Tyst! Tyst! Jensen Dostojevskij Hum. 22 (1920). Viska sakta i ngns öra. IllSvOrdb. (1958). särsk.
α) (†) i fråga om uttal av vokalljud: svagt, utan expiratoriskt tryck. Thett korta (e i fr.) skall så sachta uthsäyasz, at thett i pronuncierandet neppligen, eller nästen icke hörasz .. (t. ex. i) Faute, l'ame. Pourel de Hatrize 2 (1650).
β) i utvidgad anv.; dels: i förtroende (o. med reservation), dels (o. numera bl., föga br.) i uttr. tala sakta om ngt, tala så litet som möjligt om ngt, icke göra affär av ngt, ”tala tyst om ngt”. Greffue wittenbärgh .. ligger rent för döden, och willa sombliga saÿa, doch sakta, at han skall reda wara död, men iagh håppas att thetta skall bliffua .. en .. stor och god lögn. Ekeblad Bref 1: 151 (1652; rättat efter hskr.). De ä bäst å tala sakta om de (dvs.) ’de ska vi tala tyst om'. Östergren (1937).
3) (†) i utvidgad anv. av 1 (jfr 1 f, 4): med måtta, hovsamt; skonsamt, milt; äv. (i fråga om sätt att behandla ngn l. ngt o. d.): försiktigt, varsamt. (Vi önska) ath I vele lathe haffve ett nöge inseende medh .. (de utländska knektarna i Västergötland), så ath the motte pucke sacte och icke alth effter sijnn eijenn vilije sätije thär landeth i rhätte. G1R 28: 293 (1558). (Aisopos) gick fram til sin Husbonda, och sadhe, Her Magister, dricker sachta, hoo somhälst wil wara wijs han taghe icke för mykit vthaff wijnet til sigh. Balck Es. 43 (1603). Pråla sachta i byn, Bönderna äre druckne. Grubb 673 (1665). Tag sachta på, Jorden är gammal. Dens. 674. (Sv.) Förfara sakta, (lat.) Leniter & remisse agere. Schultze Ordb. 3974 (c. 1755). (Sv.) Gå sackta til wäga, (lat.) Cum lenitate agere. Sahlstedt (1773). Schulthess (1885). — särsk.
a) i vissa uttr.
α) fara sakta med ngn l. ngt, behandla ngn l. ngt milt l. skonsamt l. varligt l. varsamt. Effter wij nw wete ath herren är fructandes, farom wij sacta medh menniskioner. 2Kor. 5: 11 (NT 1526). Farer sachta med möen hon går med harrans barn. SvOrds. A 6 a (1604). Fara sakta .. med en ting. Weste FörslSAOB (c. 1815). ÖoL (1852). särsk. i nedan anförda bibelställe samt från detta utgående anv., betecknande ett (alltför) skonsamt behandlande av ngn. Farer migh sachta medh pilten Absalom. 2Sam. 18: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: Faren nu varligt). Möller som förledt hela commissionen (i ett mål mellan denna kommission o. borgmästaren i Västervik), eller snarare sagt, regerat, fick ock tiltal, men det hette, farer mig sachta med pilten Absalon. Bark Bref 2: 225 (1707). Skall .. (en felande prästman) ändtligen få något straff, när gärningen är allt för grof, så fara de så ganska sakta med pilten. NGrubb (1721) i KyrkohÅ 1903, s. 137.
β) fara sakta med sig (med ngt), gå hovsamt l. måttfullt till väga (o. sluta med ngt); jfr FARA, v.2 5 b β. Doch haffue wij scriffuit för:ne Brynolff til at han skal fara sachta med sig och latha anned folk regera med sig. G1R 6: 258 (1529). Jtem att Oloff Bror farer sagte med sig med thet snapperij han brukar. Därs. 15: 314 (1543). Balck Ridd. E 4 b (1599).
γ) fara sakta åt sig, skona l. spara sig l. sina krafter, vara trög; jfr 5. Monger arbetar, släpar och dragher, och warder icke thes rikare, Twert om är monger som faar sachta åt sigh, ändoch han ellies är hielpe löss, fögo för sig, ja fattigh nogh, likwel seer honom Gudh nådeligha til. LPetri Sir. 11: 12 (1561).
b) övergående i bet.: diskret l. dyl. Hr Landtmarskalken rådde, att man sackta och uti tystheet med denne saken (dvs. undersökning av sanningshalten i vissa rykten) omgå skulle, att salvera på det möijeligste personens frägd. RARP 10: 470 (1668).
4) [jfr 1, 3] (†) utan vrede l. häftighet; med saktmod; särsk. i uttr. taga ngt (så) sakta vid l. med sig l. taga sakta vid sig, (upp)taga ngt med jämnmod l. utan vrede l. icke ta illa vid sig (av ngt); äv. övergående i bet.: ta ngt lätt l. låta ngt (resp. det) föga komma vid l. bekymra sig l. rubba sinnesjämvikten. Balck Musæus Q 8 a (1596). Til thet tridie (lära vi), att wij tagom sachta wijdh osz ther arbete, sårg, möda och bekymmer loder wijdh osz, effter thet sigh så haffuer medh allom Menniskiom, att the ther vnder wara moste. PJAngermannus CChristierni B 5 a (1602). (Danskarna) begärade .. att vij ville taga denne drögsmålen (med svaret på den svenska förklaringen) sachta ved oss. AOxenstierna 2: 690 (1624). Och tilleventyrs komma en partt att upvakna igen, som nu en tijdh föga achta faran och taga alle saker så sachta medh sig. Dens. 7: 568 (1632). (Greven svor i vrede) H:r Landtmarskalken tog det först sachta opp, men sedan blef tå han otåligh. RARP 4: 400 (1650). Riks-Föreståndaren kan komma med sitt Råd, svarade .. (Ivar Axelsson Tott), och om de tala vackert och sackta, vill jag höra, hvad de hafva att säga. Botin Utk. 715 (1764) [efter fsv. saa frampth i wylen tala sacta]; jfr Ekelund 1FädH 1: 129 (1829).
5) motsv. I 4: långsamt; med ringa fart l. hastighet; makligt; dröjande; äv.: (så) småningom (se särsk. g); stundom svårt att skilja från 1. Springa, gå, rida, färdas sakta. Gå saktare, så att jag hinner med! Sakta men säkert närmade han sig sitt mål. Läs sakta och snubbla inte över orden! Snöskottningen gick sakta, gick trögt l. tog lång tid. Om tigh så teckes, wilie wij gå fram för åt, och läta tina hustru medh booskapenom sachta effterkomma. Tob. 11: 3 (Bib. 1541). Man wän sigh så sacta här til (dvs. att försumma gudstjänsten), och begynnar småningom, til thes thz kommer tå så fierran med honom, at han lätz nw ingen predikan meer behöffua. LPetri 1Post. Q 1 b (1555); jfr g. När .. (renarna) löpa antingen fast eller sachta, gifua theres been sådant liwd från sigh, såsom man sönderbruto nötter. Tempeus Messenius 110 (1612). Sakta glida vimpelprydda båtar, / Mälarn speglar röda aftonskyn. Snoilsky 1: 164 (1874); jfr 1. Polismästaren lade sakta (telefon)-luren tillbaka. Hellström Malmros 68 (1931). Det kanske går för sakta, sade prästbonden och grep efter piskan som satt i en läderhylsa bredvid honom. Fridegård Somm. 7 (1954). — särsk.
a) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande talesätt. Sakta kommer långa vägar. Meurman (1847). ”Fort går det just inte, men sakta går det” — sa' Säter. Holmström Sa' han 31 (1876). Sakta och väl slår ingen ihjel(.) Fort och illa kan ingen gilla. Granlund Ordspr. (c. 1880). Far sakta så hinner du öfver skogen. Därs.; jfr 1.
b) [efter lat. festina lente] (†) i uttr. skynda dig sakta!, skynda långsamt! Sahlstedt (1773). Möller (1807).
c) i elliptiska satser utan verb (jfr d), använt ss. uppmaning att hålla låg fart l. att minska farten; särsk. ss. kommandoord till sjöss. Ramsten 53 (1866). Vid signal: sakta! strypes ångtilloppet medelst regulatorventilen. Frykholm Ångm. 301 (1881). ”Loss från land” och ”back sakta öfver allt” lyder ordern från divisionsbåten. VFl. 1911, s. 134. Sakta! Vägarbeten pågå! Östergren (1937).
d) (ngt vard.) i sådana uttr. som köra l. ta det (så) sakta i backarna, särsk. oeg. l. bildl.: gå varsamt l. försiktigt till väga; äv. (o. numera vanl.) i uttr. sakta i backarna!, använt ss. uppmaning att hålla låg fart l. minska farten l. (bildl.) att gå varsamt till väga l. hejda sig l. icke förivra l. förhasta sig o. d.; jfr c, 1 c o. BACKE, sbst.3 2 a β β'. Kör sakta i backarna. Dalin (1854; äv. bildl.). ”Om endast lappar hade laglig rätt att hålla renar, så skulle de hällre hålla dem inom lofliga områden ..” ”Sakta i backarne!” afbröt Jakko. ”Har renafveln någonsin varit förbjuden de bofaste?” Backman LjusnJakko 71 (1893). Valdemar hade förutsett .. (slaget) och vek undan i behaglig tid. — Åhja, åhja, sakta i backarna, gubbe lilla! sade han skadeglad. Janson Ön 164 (1908). Man tar det (vid höjning av utdelning i ett konservativt bolag) så sakta i backarna och behöver inte riskera några bakslag. Pokorny Aktier 44 (1957).
e) i fråga om urs gång, i uttr. gå (så l. så mycket) för sakta, gå (så l. så mycket) efter. WoH (1904). Min klocka .. går 10 min. för sakta. Östergren (1937).
f) (numera föga br.) i fråga om industriell verksamhet l. utförande av förberedelser till ngt: med föga energi, trögt l. lamt; jfr I 4 b. (J. Beck) besvärar sig öfver .. (vissa delägare i Andrarums alunbruk) högeligen att de .. bruka verket sakta, göra omkostnader stora, och sälja deremot Alunen för halfva värdet. HSH 6: 133 (1658). Ty præsenterade thet Ryske Sändebudet sigh .. beklagandes at til (hertig Karl Filips) reesa (till Ryssland) bleff alt sachtare och lahmare expedierat, än som ett så högdt angeläget ährende fordrade. Widekindi KrijgH 478 (1671).
g) i fråga om ett begynnande skeende: (så) smått l. småningom; numera företrädesvis i uttr. så sakta. Jagh haar nu begÿnt att slå migh till att omgåss så sakta med borgarepigorna här i staden till att förnimma om inthet står till att göra någon lÿcka. Ekeblad Bref 1: 284 (1653; rättat efter hskr.). Den som vill må härda ut att jagas, / Hurtig kan ej mer dermed, / Han har sakta börjat blygas re'n / Att ej hafva tröttnat längese'n. Runeberg 2: 90 (1848). I Dresden och Köpenhamn .. började man (vid K. XII:s avtåg mot öster) så sakta göra sig beredd att begagna gynnsamma tillfällen. SDS 1904, nr 8, s. 3.
6) motsv. I 5, i fråga om lutning l. stigning: icke brant, svagt; i l. med svag lutning; stundom äv. i uttr. sakta kuperad, svagt kuperad. Weste FörslSAOB (c. 1815). Sakta kuperad mark. Höjer Sv. 2: 452 (1877). Der långsträckta höjder sakta resa sig från slätten .. stod i fordom tid en lund. Weibull LundLundagMinn. 68 (1882). Sakta sluttande. Hammar (1936).
7) [jfr 1] (†) lätt (se LÄTT, adj.2 10, 11 d), lätteligen (se d. o. 4, 5); utan svårighet; stundom svårt att skilja från 8. Oss ær förekommith huruledis wppe hooss edher (i Dalarna) schulle mangehanda stemplingh och ondt rycthe föras ther twedrecth och obestondt sactha motthe eptherfölya, om j dandemen ther nogon troo tiilsættiæ wille. G1R 2: 10 (1525); jfr 8. Motte sachta haffua skeedt at någhor aff folkit hadhe läghrat sigh medh tinne (dvs. Isaks) hustru (som uppgivits vara Isaks syster). 1Mos. 26: 10 (Bib. 1541; Luther: leicht; Bib. 1917: lätt). Sachta kommer thet til at en drukenman dandzar. SvOrds. C 1 b (1604). (Man) sehr sachta deraf .. (C. von Falkenbergs) credit, at hann inte ähr mechtig at taga någet utaff den Muscovische råghen uthur scheppen, för hann moste stella skepparn först borgen för frachten. OxBr. 11: 498 (1633). Efter sackta kan skee och under tidhen wäl skeer. Ihre (1769). — särsk. i uttr. så sakta, så lätt l. så väl; äv. med ironisk bibet.: så ”behändigt” l. dyl. Flickan häpen, skrämd och slagen / Utaf läxan (som hon fått då hon i en hallspegel sett sig själv ss. åldrad) nytta drog, / .. Aldrig mer hon sågs förakta / Hvad hon förr sitt löje gett; / Jemt hon kom ihog så sakta / Hvad hon uti Spegeln sett. Lenngren (SVS) 2: 30 (1790). Vår Hämpling flög, och skrek dig vackta !!! / Försigtig Höna, — i din lek!!! / Men bäst han pratade och skrek, / I nätet föll han sjelf så sackta. Bellman Gell. 3 (1793).
8) (†) helt visst; utan tvivel; säkerligen; nog (se NOG, oböjl. adj. o. adv.2 III 1); mycket väl; äv. med mera förbleknad innebörd: nog (se NOG, oböjl. adj. o. adv.2 III 2) l. väl l. kanske l. måhända; äv. med mer l. mindre tydligt framträdande innebörd av vädjan: väl (i alla fall l. åtminstone) l. verkligen l. gärna; äv. i uttr. sakta nog, men helt visst l. nog; stundom svårt att skilja från 7; jfr SAKTENS. Hopes oss och ath the godhemen borgarene och almoghen j hæredhen sacktha hielpa ther noghen dagxwerkie tiil om saa behöffues och them tiilsagt wardher paa waara wegna. G1R 2: 233 (1525). Så ähr[e] nu platzerne .. fuller medh temmelige godhe karlar besatte, Elbingen medh Bencht Bagge (osv.) .., så att i det fallett desse platzerne kunne sachta effter denne tidz lägenheet vara försedda. AOxenstierna 6: 194 (1631). Hwad? Sacht' må tigh wara förvndt, / At här förtöfwa en lijten Stund. Dalius Valet. B 7 a (1681). Desse bekante quinlige orden måge ock här (ss. feminina substantiv som icke sluta på -a) sakta nämnas: mö ock brud, get, ko, so; även bro, ro, tro. Tiällmann Gr. 175 (1696). Sachta hade .. (israeliterna) kunnat hålla sig effter Herrans bod (vid Jeriko). Som the alle ock giorde, förvtan Achan och hans hus. Swedberg Dödst. 17 (1711). Men at .. (orrarna) i 2. el. 3. månader så ligga nederyrade; thet sker intet; sachta nog i 2. 3. 4. el. 5: dagar, så länge urwädret påstår. Broman Glys. 3: 431 (c. 1740). Du kan .. sakta låta mig se det. Weste FörslSAOB (c. 1815). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Alestafwar och Biörckehanck, warar sachtä Åhret långt .. (dvs.) Allehanda arbete som giörs medh oflijt, är här medh förståndet. Grubb 10 (1665). Dhet warar sachta ett Fougdeskiffte .. (dvs.) Dhet är obeständigt. Dens. 83.
b) i uttr. ju sakta, i bisats till nekad huvudsats, liktydigt med: icke i alla fall. Er ey heller någhot lanskap ther så litit wijn wäxer .. at man jw sachta fåår så mykit wijn som .. (till nattvarden) behöffues. OPetri 1: 406 (1528).
c) i nekad frågesats, liktydigt med (före negationer placerat): då (se DÅ, adv. o. konj. I 7 a). Jean .. rätt nu blifwer jag onder. Kunnen J icke sachta giöra mig det Nöje (dvs. att dansa). Lagerström Holberg Jean 25 (1744; d. orig.: sagte).
d) med koncessiv innebörd: visserligen, väl, nog; jfr e. LPetri Dryck. E 2 b (1557). The förkastade blindbökren (dvs. apokryferna) i wår heliga Bibel. Them man sachta kan höra och läsa: men icke settia tro til alt, än mindre lefwa ther effter. Swedberg Dav. § 52 (1713). Ekmanson Müller Emn. 1: 32 (1798).
e) alltid (se d. o. 4); jfr d. Tå sadhe the, käre kiörckioheerde tillstån oss grafwa uthj kiörckan (för begravning) .. tå swarade probsten .. i kunne sachta pröfwa, är där rum, iagh seer det gierna. VDAkt. 1671, nr 211. ”Då kanske ni inte vill höra på mitt anbud?” genmälde Blomberg, något kort om hufvudet. ”Höra på, det kan en ju sakta göra” (svarade den tilltalade). Lönnberg Skogsb. 101 (1881).
9) [jfr 8] (†) använt för att ge eftertryck åt uppmaning: sannerligen, förvisso. Klaffare sachta iagh råder tigh, / Stick in Listighetenes Swärd. PolitVis. 24 (1646).
Ssgr: A: (II 1, 5) SAKT-DARRANDE, p. adj. (†) sakta darrande. Under sachtdarrande lööf. Leyoncrona Vitt. 176 (1679).
(II 2) -DÅNANDE, p. adj. (†) sakta sorlande. Leyoncrona Vitt. 175 (1679; om bäcks brus).
-FÄRDELIGEN, adv. (-ferde-) [avledn. av -färdig; jfr färdeliga] (†) eftergivet l. släpphänt; jfr -färdig 1. UpplDomb. 8: 13 (1586).
-FÄRDIG. [fsv. saktfärdhogher; jfr d. sagtfærdig]
1) till I 3, om person l. sinnelag: stillsam l. fridsam l. saktmodig; äv. ss. adv. Schartau UtkPred. 331 (1807; om sinnelag). Hertzman Ericson Norrifr. 55 (1926; om person). Neander Nilsson GrekVard. 16 (1928; ss. adv.).
2) (†) i utvidgad anv. av 1, med anslutning till sakta, adj. I 1; om ett ords ljudform: som gör ett mjukt l. lent intryck; jfr sakta, adj. I 1 d, II 1 e. At en och annar kastar bortt h och antager k i macht .. (m. fl.) och skrifver mackt .. (osv.) thet löper emot ordets liud, som är lent och sachtferdigt. Swedberg Schibb. 14 (1716).
3) till I 4: långsam l. senfärdig; sävlig; trög; med personligt l. sakligt huvudord; äv. substantiverat. Linc. (1640; under tardiusculus). När den orolige vandraren skyndar sig framåt med hastande steg .. och försakar hvilans lugn, då kunna alla saktfärdiga uppehålla sig vid hvarje blomma. Livijn 1: 195 (1817). SkogsvT 1904, s. 30 (om arbete). Detta skandalöst saktfärdiga godståg. Granlund Carlé OdågÄv. 129 (1914).
Avledn. (till -färdig 1, 3): saktfärdighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara saktfärdig; särsk. till -färdig 3: långsamhet l. senfärdighet; sävlighet; tröghet. Hermelin DuFour C 5 a (1683). Lo-Johansson Soc. 96 (1958).
-GÅENDE, se B.
-MOD, se d. o.
(I 3) -SINNIG. [jfr ä. d. sagtsindig, lt. sachtsinnig] (†) saktmodig (se d. o. 1). Lind (1738, 1749; under sanfft).
-SKRIDANDE, se B.
(II 1 d) -SMILANDE, p. adj. (†) som ler stilla l. svagt; anträffat bl. bildl., om ålderdom. Stiernhielm Herc. 502 (1658, 1668).
(II 5) -SPRUNGEN, p. adj. jakt. om hund: som springer sakta (vid drev). Möllersvärd Jägarl. 31 (1926).
-VÄXANDE, se B.
B (i allm. till II 5): SAKTA-GÅENDE, p. adj. (sakt- 1937 osv. sakta- 1931 osv.) UNT 1931, nr 10937, s. 10 (om tröskverk).
-KÖRARE. person (särsk. förare av motorfordon) som kör långsamt. Motorför. 1955, nr 11, s. 21.
-MOD, se saktmod.
-SKRIDANDE, p. adj. (sakt- 1935 osv.) (tillf.) IdrBl. 1935, nr 40, s. 7 (om handling i film).
(I 4) -VIS, adv. (†) långsamt. Tessin Skr. 21 (1761).
-VÄXANDE, p. adj. (sakt- 1912 osv. sakta- 1950 osv.) särsk. om växt. SkogsvT 1912, s. 239.
Avledn.: SAKTHET, f. [jfr d. sagthed, saktfärdighet o. d., mlt. sachthēt, mildhet, t. sachtheit] (†) till I 2 b: lågmäldhet; i uttr. hava ett samtal med ngn i sakthet, föra ett lågmält samtal med ngn. RARP V. 2: 22 (1655).
Spoiler title
Spoiler content