SALTARELLO sal1taräl4o l. -ω, r. l. m.; best. -n; äv. SALTARELLA sal1taräl3a2 l. 1040, r. l. f.; best. -an; förr äv. SALTARELL, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(-rell 1869—1883. -rella 1818—1932. -rello 1848 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. saltarello, fr. saltarelle; av it. saltarello resp. saltarella, till saltare, hoppa, av lat. saltare, dansa, till salire, hoppa (se SALTO)]
dans. o. mus. om (under renässansen förekommande) italiensk efterdans i snabb tretakt l. om (därur utvecklad) livligare spansk-italiensk (folk)-dans, vanl. i tre l. sex åttondels takt; äv. om musik till l. med samma rytm som dessa danser. De hafva nyss slutat dansa en Saltarella, hvaraf man ännu hör de sista ljuden på Troubadourens mandolin, när scenen öppnas. Atterbom FB 216 (1818). Sånger i tarantellans och saltarellens hastiga tidmått, hvilka bringa blodet i svallning. Levertin 23: 26 (1883). Tonkonst. (1957).
SAOB
