SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1964  
SALTO sal4to l. -tω, r. (IdrBl. osv.), äv. (numera knappast br.) n. (Sjöberg, Jacobsson); best. -n, ss. n. -t.
Etymologi
[jfr t. salto; av it. salto, av lat. saltus, hopp(ande), till salire, hoppa, besläktat med gr. ἅλλομαι, hoppar. — Jfr DESULTORISK, HALMA, sbst.2, INSULTERA, RESULTERA, SALIER, sbst.1, SALTARELLO, SALTOMORTAL]
hopp l. språng l. volt; numera nästan bl. i a—c. (Oxen, som befann sig på taket, fick) det förmätna infallet, att derifrån göra ett salto, i egentligaste mening mortale, ty han tillsatte sitt dyra lif. Sjöberg (SVS) 1: 160 (1821); jfr SALTOMORTAL 1. Friherren gjorde ett sådant salto att stolen gick sönder och han föll baklänges. Jacobsson BangenhUppt. 33 (1833). WoJ (1891). särsk.
a) (vard.) i fråga om simhopp: volt bakåt l. framåt. (Publiken åsåg tävlingarna med spänt intresse) begeistrat applåderande svenske sviktmästaren att göra sin en och en halv salto med hel skruv da capo. IdrBl. 1935, nr 74, s. 11.
b) gymn. volt bakåt.
c) mus. oeg., om språng från en ton till en annan. Norlind MusLex. (1916).
Spoiler title
Spoiler content