publicerad: 1964
SAMMAN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 586 f.):
(1 a β, 4) SAMMAN-DRICKNING. [jfr fsv. saman drikka, tillsammans delta i dryckeslag] (†) dryckeslag (se d. o. 2). Verelius 215 (1681). Med gästabud och sammandrickningar firades de till offer åt Gudarne bestämda högtider. Strinnholm Hist. 2: 590 (1836). —
-DRIVA, v., -ning. (samman- 1635 osv. tillsamman- 1640—1832) [fsv. saman driva]
1) till 1 b (γ): samla (levande varelser) på ett ställe l. i flock(ar) o. d. gm att driva på dem, driva ihop; äv. med obj. betecknande flocken o. d. Schroderus Os. 1: 102 (1635). För mjölkningen .. sammandrifves (ren-)hjorden i närheten af tältet. NF 9: 767 (1885).
2) till 1 b γ: sätta (ngt) i rörelse så att det samlas i hög(ar) l. hop(ar) l. på ett ställe, driva ihop; vanl. med saksubj.; äv. intr. o. (mera tillf.) refl., om massa o. d.: driva så att den samlas på en plats l. i hög(ar) l. hop(ar) o. d.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om samling l. hög av ngt hopdrivet. Then aff Wädret sammandrefne diupa Sniöen. Sylvius Curtius 385 (1682). De ställen (på Öland), som upphöja sig betydligare öfver hafvet, synas vara endast sammandrifning af hafs-sand. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 201 (1853). Snön i massor / Sig sammandrifver. Sehlstedt Sång. 3: 161 (1867). Klint (1906; tr. o. intr.). TurÅ 1949, s. 344.
3) (†) till 1 b γ, med avs. på penningmedel l. andra förnödenheter: uppbringa l. uppdriva o. samla. Flottan (har) bekommit (de 55000 Dal. Silf:mt inberäknade, som Gref Horn sammandrifwit) 100000 Dal. Silf:mt contant. MStenbock (1712) hos Loenbom Stenbock 3: 314. Hoffmann Förnöjs. 27 (1752).
4) (i fackspr.) till 2 a, b, c: pressa l. med slag o. d. driva samman (olika föremål l. delar av ngt); gm att pressa olika föremål l. delar av ngt mot varandra l. pressa in ngt täppa till (öppning) l. täta (ngt) o. d. Golfvet bör sammandrifvas. VDAkt. 1726, Syneprot. F III 7. Fogen kring lappen sammandrifves omsorgsfullt. MeddSlöjdF 1892, s. 97.
5) (numera bl. tillf.) till 2 c, om linjer o. d.: flyta samman o. d. Hans anletsdrag skymtade ur dunklet med mjuka, sammandrifna konturer. Benedictsson Peng. 214 (1885).
6) (numera bl. tillf.) till 2 d: gm drivning (se driva, v.2 40 a β) åstadkomma bildandet av (en klump l. dyl.). Rinman Jernförädl. 246 (1772).
7) till 4.
b) (†) i uttr. sammandriva mången lust, ha mycket roligt tillsammans l. dyl. Hammarberg Herdinn. 64 (1741). —
(1 b γ) -DRÄKT. [fsv. samandräkt; jfr fvn. samandráttr] (†)
2) hopsamlande l. hopsparande l. förvärvande av ägodelar l. förnödenheter; äv. konkret(are), om vad som hopsamlats osv. At fremmande icke skola mätta sigh aff tinne kraffts .. sammandregt. LPetri SalOrdspr. 5: 10 (1561). L. Paulinus Gothus ThesCat. 129 (1631). —
(2 a, d) -DYMLA, -ing. (i fackspr.) sammanfoga med dymlingar; gm sådan sammanfogning framställa. Rothstein Byggn. 486 (1859). —
(2 c) -ENA, v. (†) förena, smälta l. slå samman l. dyl. Strinnholm Vas. 2: 288 (1820). Några ville se Judendomen sammanenad med Christendomen. Dens. Hist. 3: 118 (1848). GHT 1897, nr 35, s. 3. —
-FALL. [jfr t. zusammenfall] sammanfallande, hopfallande o. d.
a) (fullt br.) motsv. -falla 2 b β α'. Pipping Runinskr. 40 (1901). Det ”stockholmska sammanfallet” af e och ä i ett mellanljud. 2NF 27: 32 (1917).
a) till 3 a, motsv. -falla 3 a. Sammanfall af lungornas bakre nedre lober. Wretlind Läk. 7: 124 (1899).
b) till 3 b, motsv. -falla 3 c: sammanstörtande, fall. Vid romerska rikets sammanfall. Östergren (1937). —
-FALLA, v., -ning (†, Cederschiöld QvSlägtl. 2: 308 (1837), Tholander Ordl. (c. 1875)). [fsv. saman falla; jfr t. zusammenfallen]
1) (numera bl. ngn gg) till 2 b, c, om öga l. ögonlock: sluta sig; fällas l. falla ihop. Wallin 2Pred. 1: 78 (1825). Hans ögon sammanföllo till en lethargisk sömn. Nicander Hesp. 246 (1835). CVAStrandberg 3: 111 (1868; om ögonlock).
2) (utom i a, b β α' o. b γ numera bl. tillf.) till 2 c, om olika föremål: ha en sådan sträckning att de förenas l. äro förenade i en viss punkt l. en viss del av l. hela sin sträckning, flyta l. löpa l. smälta samman; helt uppgå i varandra; bilda en enhet. Spegel GW 91 (1685). Der borta, der vid Horizonten / Skönt himmelen och jorden sammanfalla. Sjöberg (SVS) 1: 179 (1820). Eufrat sammanfaller med Tigris. Cannelin (1939). särsk.
a) (fullt br.) om gränser, linjer, vägar, punkter o. d.; äv. i mer l. mindre tydligt utförd bild; jfr b. Enberg i 2SAH 7: 320 (1815). Här mötas våra spridda vägar, sammanfallande i den skumma dödsdalen. Wallin Rel. 2: 2 (1818, 1827). För jemnvigt måste jemnvigtskurvan sammanfalla med medlersta hvalflinien. Rothstein Byggn. 298 (1857). (Den nazistiska statsfilosofiens) krav på att stats-, nationalitets- och språkgränserna skall sammanfalla. Björck K12Stövl. 54 (1954).
b) oeg. l. bildl. (jfr a).
α) om slumpartat sammanträffande av olika företeelser. Dramatiska sammanfallanden à la deus ex machina, vilka så ofta leder romandetektiven på rätt spår. GbgP 1953, nr 45, s. 6.
β) om olika företeelser: utveckla sig så att en (ny) enhet bildas, bilda en (ny) enhet, uppgå i varandra, bli ett, sammansmälta o. d. Järta 2: 498 (1828). Sedan christendomen blifvit stadgad i Sverige .. hvilket .. inträffade efter det Svea- och Götalandskaper sammanfallit under en Konung, utsattes marknaden till Kyndelsmässan. Nordström Samh. 1: 35 (1839). Dessa båda (religiösa) rigtningar .. (som hos judarna togo sig uttryck i prästadömet o. profetismen) sammanföllo till ett i Egypten uti Mysterierna. Agardh ThSkr. 1: 73 (1843, 1855). SvTeolKv. 1928, s. 116. särsk.
α') (fullt br.) om språkljud l. ordformer o. d. Tegnér SprMakt 26 (1880). Kort u och o ha (i sydvästra Sverige) sammanfallit i ”europeiskt” u-ljud. Noreen VS 1: 101 (1903).
β') (†) närmande sig γ, i sådana uttr. som det allmänna omdömet sammanfaller i den övertygelsen att (osv.), den övertygelsen blir allmän att (osv.); tankar sammanfalla i endräkt, betecknande enighet i uppfattningen om ngt. Det allmänna omdömet stadgas och sammanfaller allt mer i den öfvertygelsen, att (osv.). Wallin Rel. 4: 173 (1816). Tankar, splittrade i lifvets strid, / Vid denna (dvs. Franzéns) bild i endrägt sammanfalla. Topelius Ljung 71 (1881, 1889).
γ) (fullt br.) om olika företeelser: vara (helt l. delvis) identiska l. kongruenta l. bilda en enhet i ett l. annat avseende; vara lika l. ett o. d.; ha samma sammansättning; överensstämma l. harmoniera l. väl förlikas l. passa ihop med varandra o. d.; särsk. betecknande överensstämmelse med avs. på tiden l. den geografiska utbredningen. Höijer 4: 65 (c. 1812). Blott såvida den allmänna välfärden verkligen sammanfaller med .. (medborgarnas) eget intresse och statslifvets gång befordras af dess egen inre kraft .., blott såtillvida kan en nation betraktas såsom kultiverad och bildad. Bolin Statsl. 2: 329 (1871). I sägnerna och äfven i folkvisorna sammanfalla ofta svartalferna med dvärgarne. Wennerberg 3: 216 (1883). Meningarna gå lika mycket isär rörande medlen som de sammanfalla beträffande målet. Segerstedt Spalt. 9 (1927, 1933). Uppgifterna (från rörelseidkare) skola avse år 1935 eller, där räkenskapsår icke sammanfallit med nämnda kalenderår, det räkenskapsår, som (osv.). SFS 1938, s. 1283. Det äldsta stiftet i ”gamla” Sverige, Skara, sammanföll med Västergötland samt dess ”biländer”, Dal och Värmland. Rig 1953, s. 71.
3) till 3: sjunka l. falla l. krympa ihop; sjunka in; numera i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: hopsjunken, hopkrympt, insjunken o. d. Kempe Graanen 53 (1675). Att allt Järn tyckes wara som högst expanderadt och utswälldt, då det är inemot smälltnings graden och att det uti sjelfwa smälltningen något sammanfaller. Rinman JärnH 158 (1782). Kermes-kornen äro stora som små ärter, rundade eller något sammanfallna. NF 8: 623 (1884). särsk.
a) till 3 a, om en persons kropp l. om kroppsdel (jfr b): förlora sin normala, upprätta ställning l. raka l. spänstiga hållning o. slappna av o. sjunka ned; sjunka l. falla ihop; äv. oeg., om ngns ställning; särsk. i p. pf.: hopfallen, hopsjunken. Hon satt på sin bädd, i en lutande, sammanfallen ställning. Bremer FamH 3: 149 (1831). Hon är tung och en smula sammanfallen i kroppen. Wassing Dödgr. 117 (1958).
b) till 3 a, om kinder: sjunka in; särsk. i p. pf.: hopfallen, infallen, hålig. Tholander Ordl. (c. 1875). Sammanfallna kinder. Östergren (1937).
c) (numera bl. tillf.) till 3 b, betecknande förstöring l. sönderfall av ngt, särsk. av byggnadsverk o. d.: rasa, störta in l. ihop; falla; äv. bildl. Sol och stjernor sammanfalla til mörker och damb. Lantingshausen Young 1: 45 (1787). När vi .. stå på gruset af våra sammanfallna jordiska förhoppningar .. må vi dock ej tvifla på den Mäktige. Wallin 1Pred. 3: 35 (c. 1830). Då väggarne sammanföllo, skildes tegelstenarne åt. Tegnér Niniv. 89 (1875). Koch GudVV 1: 58 (1916).
4) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) i bildl. anv. av 1 l. 3 a, om ngns själ l. sinnen, i uttr. sammanfalla i vila, förr äv. i vilan, gå till vila o. d. När min själ i hwilan sammanfaller. Almqvist Arb. 15 (1839). När mina sinnen alla / I hvila sammanfalla, / Då låt din englaskara / Min vakt och hägnad vara. Runeberg (SVS) 4: 138 (1857); jfr Ps. 1937, 448: 4. —
(2 c) -FALT l. -FÄLT, adj. (-falt 1635. -fält 1740) [sannol. efter t. zusammengefaltet, till falten (se fålla, v.1); med avs. på formen -fält jfr fälla, v. 32 c] (†) i pl., om händer: hopknäppta. Schroderus Os. III. 2: 3 (1635). Rüdling Suppl. 354 (1740). —
(2 a) -FASTNA. [fsv. saman fastna] (†) fastna vid varandra. SvMerc. 2: 315 (1756). Fahlgrén Boktr. 69 (1853).
Spoiler title
Spoiler content