publicerad: 1964
SAMTIDA sam3~ti2da, adj. (vanl. oböjl.; se anm.) o. sbst.; ss. adj. med adv. = (†, Fryxell Ber. 9: 234 (1841; i bet. I 2 slutet)); ss. sbst. i bet. II 1 m.||ig., i bet. II 2 r. l. f., best. -an, pl. -or (KarlstT 1888, nr 860, s. 3, osv.). Anm. Ss. adj. är ordet vanl. oböjl. Undantagsvis har formen samtide anträffats dels i m. sg. best., dels i pl. i substantivisk anv. Björnståhl Resa 3: 23 (1777: hans samtide, pl.); jfr I 1 d α. Den samtide justitieborgm(ästaren). Kjellin Troili 2: 224 (1917); jfr I 1.
Etymologi
[jfr fvn. samtíða; till SAM- (i bet. 3) o. TID; i sv. sannol. dock delvis avledn. av SAM-TID, sbst. — Jfr SAMTID, adj.]
1) som förekommer l. inträffar l. lever l. verkar under l. som härrör från l. som tillhör samma tidsperiod (särsk. ngns samtid); äv.: nu förekommande l. levande l. verksam, nutida; särsk. med bestämning inledd av prep. med (i c slutet o. d α äv. till), betecknande ngn l. ngt som förekommer osv. under l. härrör från l. tillhör samma tidsperiod (i uttr. samtida med ngt ngn gg äv.: som följer med sin tid i ngt); jfr SAMTIDIG 1. Så ware ock ingen tillåtit, at i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om krönta hufwuden .. och samtida regerande magter. PH 8: 395 (1766). Den .. såsom föreläsare ock lärare med sin vetenskap icke fult samtida professor Schröder. Landsm. 1: 8 (1879). Det politiska skämtet hos Atterbom, vilket ju i icke ringa utsträckning hämtar sitt stoff från den historiska eller samtida verkligheten. Santesson Atterbomst. 125 (1932). En bok om det verkligt moderna, det helt samtida Japan. REssén hos Lilliehöök Nohara JapAns. 6 (1936). — särsk.
a) om uttalande l. skrift l. uppteckning l. avbildning o. dyl. l. om sagesman l. författare l. konstnär o. d.
α) som är från samma tid som den person (de personer) l. den händelse (de händelser) o. d. som är(o) föremål för uttalandet osv. resp. skildras av sagesmannen l. författaren l. avbildas av konstnären osv.; om uppteckning o. d. äv.: som härrör från l. tillhör samma tid som textens avfattning. Samtida Skribenter. Sahlstedt (1773); möjl. till β. Detta (dvs. ett visst uttalande) är .. et samtida Witnesbörd, af Konungen sjelf aflagt. Lagerbring 1Hist. 4: 531 (1783). En samtida granskare, som bevistade den nya operans första uppförande, yttrar sig .. derom på följande sätt. Hedberg SvOperasång. 11 (1885). (De fornnordiska skaldedikterna) äro affattade på en tid, från hvilken vi .. icke hafva någon litteratur i samtida uppteckning. Söderwall i 3SAH 7: 35 (1892). Samtida bilder av dryckeslag visa huru punschen serverades med slev ur runda bålar. Kulturen 1945, s. 42.
β) i förhållande till annat uttalande l. annan skrift osv.: som är från samma tid; äv.: nutida. Wår Swenska Bibel, och med honom samtida böker. Swedberg Gr. Tilskr. 4 (1722). Hans (dvs. Leopardis) samtida tyske skaldebroder August v. Platen. Wulff Leopardi 28 (1913). Huru många svenska sjömän som stupade för utländska kulor, minor och torpeder under kriget .. det vet endast Kommerskollegii Redogörelse, men den redogörelsen innehåller mera av Sverige och svenskarna än all samtida svensk skönlitteratur. Taube Ellinor 14 (1923). Den av Kenicius 1615 utfärdade visitationsstadgan .. har påträffats i alldeles samtida avskrift. KyrkohÅ 1942, s. 250.
b) (numera mindre br.) geol. om geologisk bildning o. d. i förhållande till annan sådan bildning osv.: samtidig (se d. o. 1 a). Att det öfversta skiftet af chasmopskalken (dvs. den kalksten som kännetecknas av fossil av trilobitsläktet Chasmops) i hvarje händelse har sin samtida bildning inom Bala, är helt visst. 3SvGeolU 57: 21 (1883). Selander LevLandsk. 20 (1955).
c) i predikativ anv. Samtida med denna rangstrid (inom adeln på 1670-talet) och vittnande om samma anda var frågan om duellsplakatets mildring eller helst upphäfvande. Svedelius i 2SAH 21: 353 (1841); jfr 2. Agardh ThSkr. 1: 77 (1843, 1855). Samtida med detta ur är det å bild 50. Kulturen 1954, s. 104. — särsk. övergående i substantivisk anv., om person (jfr d α, II 1). Carl den XII:te var samtida med Peter den store. Weste FörslSAOB (c. 1815).
d) i substantivisk anv. (jfr c slutet); utom i α o. β bl. mera tillf. Inne sjunger syrsan, den dåtida stugans trogna djur, pärtljusets samtida. Olsson Sillanpää FromEländ. 24 (1920). — särsk.
α) om person; jfr c slutet, II 1. Hans (dvs. Laurentius Andreæs) samtide .. voro för långt bak efter honom. Björnståhl Resa 3: 23 (1777); jfr anm. sp. 905. (B. Frondin) visade sig .. vida skild från den orättvisan, att förakta sina samtida och blott erkänna de döda för läromästare. Rosenstein 1: 65 (1787). Från vistelsen i Åbo daterar sig Armfelts bekantskap med en några år äldre samtida. Tegnér Armfelt 1: 7 (1883). Af denne underbare Francesco Petrarca, .. denne samtida till Magnus Eriksson .. och Birgitta .. finnas i behåll egenhändiga handskrifter i mängd. Wulff Petrarcab. 5 (1905). KiromantHeml. 6 (1946).
β) [jfr motsv. anv. av d. samtidig o. eng. contemporary] om tidningsorgan; jfr II 2. Våra ärade samtida. SöndN 1869, s. 157. Den tidning som mer än någon sin samtida i svensk press företräder den goda viljan och lojaliteten såsom sådan. Segerstedt Händ. 12 (1920, 1926).
2) (numera knappast br.) som förekommer l. inträffar vid samma tidpunkt l. på samma gång, samtidig (se d. o. 2). Kellgren (SVS) 6: 60 (1776). Efter föräldrarnas nästan samtida död 1810, måste han (osv.). BL 13: 138 (1847). Anblicken af hela denna menniskomassa, som vid hvarje nytt tecken med klockan under samtida bugningar sjönk allt djupare och djupare mot jorden. Ödman UngdM 2: 135 (1878, 1881). Skolmännen klaga öfver den störande oreda, som vållas genom flere samtida stafsätt i läroböcker och hos lärare. Lundell Rättstafn. 111 (1886); jfr 1. — särsk. (†) ss. adv.: samtidigt (med ngt). Nästan samtida med dessa tilldragelser (dvs. jesuiten Macedos samtal med Kristina o. hans färd till Rom) började man äfven från en annan sida arbeta på drottningens omvändelse. Fryxell Ber. 9: 234 (1841).
II. sbst.
1) [jfr I 1 c slutet, d α] om person i förhållande till person som lever o. verkar under samma tidsperiod. (A. U. Bååth) behöfver icke låna ord och tankar af vare sig samtidor eller föregångare. GFröding i KarlstT 1888, nr 860, s. 3. Äfven Kellgren var väl såsom den store tyske samtidan (dvs. Fredrik den store) någon tid en lös ”fågel på taket”. (Schück o.) Warburg LittH 2: 297 (1896). Alving SvLittH 2: 45 (1931).
2) [jfr I 1 b β] (ngt vard.) om tidningsorgan i förhållande till tidningsorgan som utkommer under samma tidsperiod; äv. om tidningsorgan som är från samma tid som viss(a) person(er) l. viss(a) händelse(r) som skildras däri. Skarstedt Pennfäkt. 116 (1897). (Kristina Nilsson) spelade con amore (i Cherubins roll 1868), enligt vad samtidorna försäkrade. Carlsson KNilsson 122 (1921).
Spoiler title
Spoiler content