SANDHI san4di, r. l. m.; best. -n.
Etymologi
[liksom t. o. eng. sandhi av sanskr. saṃdhiḥ, förening, kombination, sandhi, till sama- (se SAM-) o. dadhāti, sätter, placerar, till samma ieur. rot som föreligger i DÅD]
språkv. om ords (l. orddelars) förenande med varandra i satser (resp. ord) med tanke på därvid uppkommande fonetiska förändringar; ofta om själva förändringen l. förändringarna l. om reglerna härför; stundom äv. i uttr. yttre sandhi, i fråga om förändringar som ord undergå med avseende på begynnelse- l. slutljud vid inordnandet i satsfonetiskt sammanhang, inre sandhi, i fråga om fonetiska fenomen knutna till den sammanfogning l. sammansmältning av ljud (tillhörande skilda morfem) som inträffar vid ett ords normala uttal. Noreen FryksdLjudl. 87 (1877). Med sandhi menas den fonologiska företeelse, att i det sammanhängande talet ett morfems — vare sig ett ords eller ett blott ordelements — första ljud får omedelbart .. ansluta sig till ett föregående morfems sista ljud. Noreen VS 2: 7 (1907). Den inhemska sanskritgrammatiken skiljer mellan inre och yttre sandhi. 2NF 24: 659 (1916). Beckman SprL 109 (1918).
Ssgr (språkv.): SANDHI-FÖRETEELSE~10200. [jfr t. sandhierscheinung] Landsm. 1: 149 (1879). —
-LAG, r. l. m. l. f. [jfr t. sandhigesetz] om regel l. ”lag” som kan uppställas för fonetiska fenomen knutna till sandhi, sandhiregel; särsk. i pl. Noreen FryksdLjudl. 87 (1877). —
