SANGVIFIKATION, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. sanguifikation, eng. o. fr. sanguification; av nylat. sanguificatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till sanguificare, av lat. sanguis (gen. -inis), blod (jfr SANGVINARIN, SANGVINISK, SANGVINOLENT), o. -ficare, ssgsform av facere, göra (se FACIT)]
(†) blodbildning (i animal organism); äv.: tillströmning av blod (till ett organ). Öfverflöd af sanguification i ett organ ökar lifskraften. TLäk. 1833, s. 6. Ilmoni Sjukd. 2: 11 (1849). 2NF (1916).
Ssg (†): SANGVIFIKATIONS-VERKTYG. kroppsorgan som gm sin verksamhet bidrar till l. åstadkommer blodbildning. At lungorna altså äro egenteligen de organer, som böra bära namn af sanguifications verktyg. Murray PVetA 1794, s. 29.
