SANKA saŋ3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. sanka, sånka, sank mark; avledn. av SANK, adj.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sankt strandområde o. d.; äv. om område med grunt vatten utanför en strand, grund, grynna. Under försöket att leta sig ut törnade fartyget .. vid Örö sanka i närheten af Idö. DN 1899, nr 10647 B, s. 1. Vid ”sankan” finnas inga klabbar eller skär, utan är det endast undervattensgrund. SDS 1899, nr 509, s. 2.
SAOB
