publicerad: 1965
SANK saŋ4k, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(sangt, n. sg. 1675. sank (-nck, -ngk, -nkh) 1538 osv.)
Etymologi
[sv. dial. sank, sånk; bildat till den stam som föreligger i fsv. o. ä. nysv. sank, ipf. sg. av SJUNKA, o. i SÄNKA, v. — Jfr SANK, sbst.1—2, SANKA, sbst., SÄNK, adj., SÄNKE]
1) om markområde o. d.: som ligger lågt, låg- l. sidlänt; oftast med tanke tillika (stundom väsentligen) på att marken är mer l. mindre vattenhaltig (o. saknar fast botten o. d.): sidlänt o. vattensjuk l. sumpig l. blöt l. fuktig (o. mossaktigt l. dyigt mjuk l. lös); äv. i överförd anv., om ett markområdes läge o. d. VarRerV 41 (1538). Ther är en sanck platz och ondh tilfälle till källere. G1R 19: 100 (1548). (Han) reedh honom omkull vthi en sank Engh. UpplDomb. 5: 229 (1599). Ögonskenligit ähr, adt en sank och watufull åker allrig bär god säd. Rosenhane Oec. 55 (1662). Där kommo många Floder tillsamman och ligger Landet där mycket lågt och sanckt. Rudbeck Atl. 4: 193 (1702). (Pojkarna) kom ut på sank mark, hoppade på höga, gungande tuvor. Höijer Solv. 96 (1954).
2) (numera bl. tillf.) om naturföremål (t. ex. sjö): belägen på låglänt l. sank mark; äv. ss. adv., i fråga om en byggnads l. ett naturföremåls o. d. belägenhet: på låglänt l. sank mark. The orettferdighas root ståår på een baar klippo, Och om hon än stodhe noogh sankt och widh watn, skal hon likwel vthrotat warda, förr än hon mogen warder. Syr. 40: 16 (”41”) (Bib. 1541). Huset ligger sankt. Meurman (1847). Den sanka Hornborgasjön. Höjer Sv. 2: 1365 (1880). Lagerlöf Theokr. 77 (1884).
3) (numera föga br.) om jord(mån) o. d.: vattensjuk l. sumpig l. blöt l. fuktig (o. mossaktigt l. dyigt mjuk l. lös). All jorden war sank, ty kielen gick här (i Lappland) först nu (dvs. vid slutet av maj) uhr jorden. Linné Bref I. 1: 317 (1732). I anseende til myckenheten, fordras af desse jordblanningar (som skola spridas ut på vattensjuka områden) olika, altsom kärrjorden är mera eller mindre sank. VetAH 1777, s. 170. Jordmånernas fuktighetsgrad angifves sålunda: Sank, då från ett stycke upptagen jord, wattnet afdryper. SPF 1849, s. 81.
4) (†) som ligger l. sjunker djupt l. buktar sig l. svajar nedåt l. dyl.; jfr SANK-LADD, -LASTAD. Då jag redan ridit öfwer Sanka Bryggan in emot skieppet, kom (osv.). Roland Minn. 70 (c. 1748; rättat efter hskr.).
Ssgr (i allm. till 1; jfr sank, sbst.1 ssgr): SANK-BLÖT, adj. (tillf.) sank o. blöt o. mossaktigt mjuk o. lös. Tidström Resa 35 (1756). —
(4) -LASTAD, p. adj. [jfr sv. dial. sånklastad] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om båt: så tungt lastad att den ligger mycket (alltför) djupt. Där lågo fiskaradelns båtar sanklastade med strömmingsfjärdingar. TurÅ 1915, s. 217. —
-MARK. LAHT 1887, s. 7. Rödbrokiga kor betar på sankmarkerna kring stillsamt ringlande åar. Selander MarkMänn. 167 (1934, 1937).
-MYR l. (numera bl. i vissa trakter) -MYRA, r. l. f. sank myr. Wedberg 1HD 367 (i handl. fr. 1800). —
-STÄLLE. sankt ställe. Alarna blommar blodröda på soliga sankställen. SthmLSödertäljeT 1957, nr 56, s. 5. —
Ssg: sankängs-fågel. (i sht i fackspr.) fågel som gärna håller till på sanka ängar o. d. BokNat. Liv. 324 (1951).
Avledn. (till 1): SANKHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara sank l. ligga sankt; äv. (mera tillf.) konkret, om sankt område o. d. SvTyHlex. (1851). Om grafvens rigtningslinie skulle dragas för mycket nedom sankheten .., skulle diket icke upptaga vattnet från det genomsläppliga lagret. Arrhenius Jordbr. 1: 52 (1862). Östergren (1937). —
SANKIG, adj. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (mer l. mindre) sank. Sankige ängier. FörarbSvLag 7: 202 (1695). Dahlin Canada 136 (1929).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content