[fsv. sanliker, sanneliker; jfr ä. d. sandelig, fvn. sannligr; till SANN, adj. (jfr beträffande formutvecklingen SANNERLIGEN), l. analogisk nybildning till SANNERLIGEN]
(†)
1) sann (se SANN, adj. 5), verklig, äkta. Thet är .. af nödhenne til ewigha saligheet, at man stadheligen troor, at wår Herre Jesus Christus är sannerligh Menniskia. Carl IX Cat. Ff 3 b(1604); möjl. att uppfatta ss. adv.; jfr SANNERLIGEN 2.
2) sannolik (se d. o. 3). Thenna mening haar så sanneliga skiäl, / At lärde Män hoos osz behaga henne wäl. Spegel ÖPar. 7(1705).
