SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1965  
SANN san4, adj. -are; n. o. adv. sant.
Ordformer
(sand-, i ssgr o. avledn. 1556 (: sandbane), 1596 (: sandheet)1750 (: sandsaga). sann (san) 1523 osv.)
Etymologi
[fsv. sander; jfr d. sand, nor. sann, fvn. sannr, saðr, (ä.) eng. sooth; i avljudsförh. till got. sunjis, sann, sunja, sanning, sanskr. satyaḥ, sann, verklig, o. rotbesläktat med lat. sum, jag är, pr. sg. första pers. till esse (se ÄSSE). — Jfr FÖRSANNA, FÖRSANTHÅLLANDE, SANN, sbst.2, SANNA, v.2, SANNAN, SANNERLIG, SANNERLIGEN, SANNING, SANNO, SANNOLIK]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) om framställning l. bild av ngt o. d.: överensstämmande med verkligheten. Härunder bl. a.: om utsaga l. framställning (a), om sats: som är i enlighet med tankelagarna (b), om syn, spådom (c), om ngt som i likhet med en utsaga lämnar uppgifter om ngt (d), särsk. om konstnärlig framställning l. fotografi o. d. (d γ), i sådana uttr. som det är sant l. det är sant att (e), ss. adv. sant o. i förb. för l. så sant, med anv. ss. satsadverbial (h), i uttr. så sant l. sant för Gud om o. d. (i), i uttr. så sant som l. sant som o. d. (j). 2) om ed l. löfte: osviklig, orygglig. 3) betecknande att sanningen av ngt är bestyrkt. 4) om företeelse l. förhållande: som utgör ngt i verkligheten existerande. 5) som verkligen är ngt l. gör skäl för namnet, genuin, äkta o. d. 6) som är i överensstämmelse med vad som anses vara rätt o. riktigt; som är den rätte l. det rätta. Härunder bl. a.: om religiös lära l. religion (a), om religiös handling l. religiöst tillstånd (b), om person l. församling: rättrogen (c), om profan åskådning (d), om tanke, mening, åsikt o. d. (e). 7) om person: sanningsenlig, uppriktig, ärlig o. d.
1) om en framställning l. bild av ngt o. d.: som framställer l. återger verkligheten l. det verkliga förhållandet på ett riktigt sätt, som överensstämmer med verkligheten l. det verkliga förhållandet; som erfarenhetsmässigt l. gm andras vittnesbörd befunnits vara faktisk (se d. o. 1 a) l. riktig; stundom med bibet. av l. närmande sig bet.: säker, pålitlig; i vissa fall (särsk. i anv. utan särskild tanke på egenskapen ss. knuten till visst föremål l. förhållande; se särsk. g) äv. med inbegrepp av (o. svårt att skilja från) 5 l. 6.
a) om utsaga, framställning, skildring o. d.; motsatt: lögnaktig, osann. En sann historia, berättelse. Historien är otrolig men sann. En sann skildring av händelseförloppet. Han måste erkänna, att vad han hade sagt om honom icke var sant. Han försäkrade, att vartenda ord som han sagt var sant. Hålla l. taga ngt för sant. Alt thet Joannes haffuer sagt om .. (Jesus), är sandt. Joh. 10: 41 (NT 1526). Finnes någon Krigspräst vitios (dvs. felande) vthi Lärdom eller Lefwerne, då skal hans Öfwerste eller Ryttmästare .. anklaga honom för Consistorio, och där Käremålen sanne och grundade finnes, då måge the sättia honom ifrån tiänsten och Predikoämbetedt, effter som brotten är til. Krijgzart. 1621, § 16; jfr 3. Ingen Stor man är sådan i sin Kammartjenares ögon; är et gammalt och sant ordspråk. Kellgren (SVS) 5: 259 (1793). Det intryck jag fått av denna fullkomligt sanna historia är, att det var en utmärkt hygglig brittisk general. Lagergren Minn. 8: 31 (1929). — jfr DAGS-, HALV-, MIDDAGS-, O-SANN. — särsk.
α) i ordspr. o. stående talesätt. Thet är icke alt sant som är sanno lijkt. OPetri 4: 304 (c. 1540). Narren råkar och stundom på ett sannt Ord. Grubb 565 (1665). Sant är sant, om också ingen tror det. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr g α. Det är inte sant allt, som är tryckt. Landsm. XI. 2: 16 (1896). — särsk. i uttr. om det icke är sant, så är det väl funnet o. d. [efter ital. se non è vero, è (molto) ben trovato], om (ett trol. osant men) fyndigt påstående. Langlet BevO 1: 212 (1925).
β) (i sht i vitter stil o. vard.) i sådana uttr. som det är l. du säger l. sade ett sant ord o. d., det är alldeles riktigt l. alldeles enligt min mening; han säger aldrig ett sant ord, han talar aldrig sanning, han ljuger alltid; det är icke ett sant ord i det, det är helt igenom felaktigt l. lögnaktigt. D(omi)n(us) Sellinger säger aldrig itt sandt ord. HärnösDP 1694, s. 196. Ett sant ord! Jag är alldeles af er mening! Nordenström Gogolj Rev. 71 (1908). Det är inte ett sant ord i vad han säger. Auerbach (1913). Det skulle smaka med en bit. — Nu säger du ett sant ord. Delblanc Prästk. 151 (1963).
γ) i uttr. (av) sanna sago o. d., se SAGA 1 a.
δ) [möjl. delvis anslutet till 7] (utom i α' numera bl. tillf.) ss. adv., i uttr. tala l. säga sant, tala sanning, säga sanningen. Dårar tala fulle een resa sant. SvOrds. A 4 b (1604). Spåmen haffuer tu welkor, antingen liuga eller säger sant. Därs. C 2 a; jfr c. Hvad fattas folket? Tala sant! / Sant, hör ni, sant på minuten! Snoilsky 4: 82 (1887). Däri sade du sant. Joh. 4: 18 (Bib. 1917). Säg sant, vad du säger men säg inte allt som är sant. Bergman LBrenn. 146 (1928). (†) Tu haffuer hafft fäm män, Och then tu nw haffuer är icke thin man, thet sadhe tu sant. Joh. 4: 18 (NT 1526). — särsk.
α') (fullt br.) i sådana uttr. som sant att säga, äv. (numera bl. tillf.) om jag skall säga sant, förr äv. till att säga sant o. d., om jag skall säga l. för att säga sanningen l. som det är l. min uppriktiga mening o. d., uppriktigt sagt. Om Jagh skal säia sant så är'et blott en Saga / At (osv.). Lucidor (SVS) 285 (1673). Jag wil en bönskrifft här wid Edert (dvs. ständernas) möte te / Men är på Qwinfolcks wis vtaf naturen blödig, / Och til at seya sant, Jag har försyn at be. Brenner Dikt. 2: 128 (1723). At hvarje glob til rundad skapnad bilda; / Och ingen til quadrat, til sexkant, ottakant / .. det var, om man skall säga sant, / Så fattigt och så likadant. Kellgren (SVS) 2: 95 (1790). Jag sökte uppfostra mig till en troende modernist, men sant att säga lyckades jag inte komma längre än till Braque. Siwertz Tråd. 115 (1957).
β') i uttr. det är sant sagt att (osv.), det är riktigt l. sant att (osv.). Det är sant sagdt, att revolutioner uppkomma därigenom, att lagarna stå stilla men människorna förändras. De Geer Minn. 1: 177 (1892).
b) (i sht i fackspr.) om teoretisk sats o. d.: som är i enlighet med l. icke strider mot tankelagarna l. logikens lagar; jfr 6. Bevisen i andre classen höra förståndet ensamt till, såsom t. e. Detta är sannt, ty jag kan bevisa det genom oomstötliga skäl eller genom ricktiga slutsätt. De Rogier Euler 2: 183 (1787). Om den förklaring (av ett fenomen) som .. (gm observationer l. försök) erhålles, är sådan, att det uti den uttryckta sammanhanget emellan orsak och verkan af förnuftet fullkomligt kan inses och med sinnena fattas, så säges denna förklaring vara sann eller rationell. Fock 1Fys. 3 (1853). Sann .. brukar man säga den uppfattning vara, som är i enlighet med tankelagarna. 2SvUppslB (1953).
c) om dröm l. syn l. spådom o. d.: som riktigt återger ett faktiskt händelseförlopp resp. förutsäger vad som kommer att inträffa o. d.; numera företrädesvis ss. förled i ssgr; jfr d γ, 4 b. Mången säger sandt, och weetet (dvs. vet det) intet .. (dvs.) Man spåår offta owetandes sin egen Olycka. Grubb 551 (1665); jfr a δ. At min Spådoom är sanner. Lucidor (SVS) 251 (1672). Ni spådde sannt. Atterbom 2: 217 (1827). Sannspådd .. som spår sant. IllSvOrdb. 1327 (1958). — särsk. [delvis anslutet till 4 b] (†) i uttr. se sant, se rätt. Hvad? Ser jag sannt? Atterbom 1: 320 (1824).
d) (i sht i vitter stil) om ngt som (i likhet med en utsaga o. d.) lämnar uppgift(er) om l. ger en skildring l. bild av ngt o. d.
α) om namn, attribut o. d.: riktig, korrekt, adekvat; jfr 6. Och anseer (dvs. tillser) een Poete vthi sådana Bijords vptänckiande först, at the äre sanne, såsom til Exempel: The hetzige Länder i Söder. Arvidi 27 (1651). Nämn andevärldens innevånare vid namn, vid deras sanna namn, och du skall lära dig känna deras innersta väsen; ty sanna namn giva sanna begrepp. Tychsen o. Busch EgyptSag. 137 (1912). jfr (†): Titt (dvs. Guds) nampn warde sant och stoort j ewigh tijdh. 1Krön. 17: 24 (”18”) (Bib. 1541; Bib. 1917: fast).
β) om beteckning: korrekt, adekvat; jfr 6. Vårt språk .. behöfver en mera sann och änkel beteckning. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. Föret. II (1885).
γ) om bild, fotografi, konstnärlig framställning o. d.: som återger l. skildrar ngt på ett sätt som överensstämmer med verkliga förhållandet, som ger en riktig bild av ngt, verklighetstrogen; jfr c, 6. Minnet är sannt, då det återför intryck och omdömen, sådana som de verkligen varit. Rosenstein 2: 152 (1789). För att behaga .. (teaterrecensenterna) vill jag till en början göra allt för att spela sannt och naturligt. Jolin Kom. 23 (1845). (Poesien) har .. till mål, att sant framställa skönhet. Atterbom Minnest. 2: 424 (1845). Gör taflan enkelt sann, / Som du verkligheten fann. Oscar II 3: 58 (1864, 1888). Levertin har nog den där naturkänslan — verklig sorg, längtan, vemod etc., men jag kan icke medge att han funnit de sanna bilderna. Fröding Brev 2 (1892). Jag tog några fotografier / men fick ingen riktig och sann. Ferlin Goggl. 10 (1938). jfr NATUR-, VERKLIGHETS-SANN.
δ) (†) om karvstock: vars uppgifter äro riktiga. ConsAcAboP 5: 388 (1683).
ε) (†) om spegel: som ger en verklighetstrogen bild. De båda spegelglasen voro olika, det ena sannt, det andra falskt. Zedritz 3: 238 (c. 1855).
e) ss. bestämning till ett allmänt neutralt pron. (det, vad) l. en med att inledd sats l. ss. huvudord i ett opersonl. konstruerat uttr.; ofta mer l. mindre klart liktydigt med: riktig, säker, viss. Det är blott allt för sant, att disciplinen i skolorna försämrats de senaste åren. Judas tenckte, såsom ock wel sant war, att the kunde wel wara honom nyttighe. 2Mack. 12: 12 (Bib. 1541). Thet är wisseliga sant. Cat. 1567, s. B 2 a (första trosartikelns slutord). Thet är på Läkiare .. en hånisk Speeglosa .. them wara allena loffgifwit .. ostraffeligen döda: Gofwe Gudh, thet wore icke sant. Schroderus Comenius 794 (1639). Så finnes wara sandt, att alt hwad gull-likt glimmar / Ey klara gullet är. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 127. Det är äfven sant, at den bästa odling icke altid segrar på en vild Naturs motstånd. Kellgren (SVS) 5: 602 (1792). Sant eller icke, trodde sig den fransyske ambassadören veta, att hofvets anhängare fått penningunderstöd från Ryssland. Malmström Hist. 4: 122 (1874). Hvarje själ, som längtan bränner / till hvad ädelt är och sant, / bär uti sitt djup och känner / evighetens underpant. Rydberg Dikt. 1: 8 (1877, 1882); jfr 6. Det är mycket som är sant, som icke bör sägas. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
α) (i sht i vitter stil o. vard.) i en stor mängd uttr. i vilka sanningen av ngt bestyrkes gm jämförelse med ngt vars sanning anses vara mer l. mindre självklar; särsk. i uttr. det är så sant som det är sagt l. skrivet l. som om det vore tryckt; jfr h γ, j α. Det är sant, så sant som om det vore tryckt. Eurén Kotzebue Orth. 1: 15 (1793). Lars i stocken? På midsommardagen? Gud hjelpe oss, det är icke sant! — Sant som Guds ord, sade kyrkvaktaren. Strindberg SvÖ 2: 250 (1883). Det är så sant som att 2 ggr 2 är 4. Schulthess (1885). Det är så sant, som jag lefver. Bergman HNådT 119 (1910). ”Den mannen är farlig att ha till fiende.” Det är så sant, som det är sagt. Essén HustrFörfl. 59 (1913). Det är så sant, som det är skrivet. Randel Fynd 210 (1927).
β) (numera i sht vard.) i uttr. det är visst och sant o. d., så förhåller det sig verkligen, det är (då) säkert. Thet är wist och sant, at wij .. icke wete hwad oss är gott och nyttigt. LPetri 1Post. O 5 b (1555). Thet är, ja, amen, sant och wist, / Och kan mig intet fela; / At jag hos tig, o Jesu Christ, / I äwighet skall dela, / Med tine helgon, glädje all. Arrhenius Ps. 100 (1691); jfr Ps. 1937, 562: 6. Jag håller mycket af er alla: det är visst och sant. Choræus Bref 136 (1803). Det var visst och sant, att .. (trollet Ysätters-Kajsa) sällan tänkte på annat än att ställa till förtret. Lagerlöf Holg. 2: 61 (1907).
γ) i uttr. som beteckna ett bekräftande av l. instämmande i ngt som sagts, t. ex. det är sant l. mycket sant l. (enbart, elliptiskt) sant. Magdalena. Gud ske lof! at han dock wille kännas wid sina gamla föräldrar. Frantz. Det är sant nog. Lagerström Holberg Jean 18 (1744). Och jag rodnade och sade: / det är utmärkt vackert väder, / vacker väderlek i dag! / ”Mycket sannt och mycket snillrikt, / .. skreko alla flickorna. Fröding Guit. 19 (1891). Farfar. .. Gott rykte är bättre än rikedom — Joe. Sant! Bergman Patr. 47 (1928).
δ) (vard.) i uttr. det är l. (numera ofta) var (så) sant, betecknande att man (i ett samtal l. en framställning o. d.) plötsligt kommer att tänka på ngt som man glömt l. förbisett l. vill korrigera ngt förut sagt o. d.; jfr h β slutet. Björn Carol. 21 (1794). ”Det är sant, här var en herre och lemnade sitt visitkort, han sade, att han skulle komma igen om en stund”, rapporterade pigan. Benedictsson Folkl. 187 (1887). Jag hade förr icke sett något af denne berömde konstnär — jo, det är sant, ett tråkigt själfporträtt i Florens' Uffizigalleri. PT 1897, nr 284, s. 3. Jag heter Bosse .. nej, det var så sant, Mio heter jag. Lindgren Mio 24 (1954).
ε) i uttr. det är (visserligen, väl, nog) sant o. d., med mer l. mindre klart koncessiv innebörd: det förhåller sig visserligen så l. på det sättet, visst är det så; vanl. i förb. med en efterföljande adversativ sats. Det är visserligen sant att han var ovanligt kunnig, men han saknade helt förmågan att meddela andra sin kunskap. Thet är väll sant, gårdarna höra cronan till, ähr och väl sant, att månge hafva haft och än hafva ibland almogen oretta meningar om byrdzrätten. .. Män så ähr tå frågan (osv.). OxBr. 12: 198 (1618). Wäl ähr det sant, att Twenne architecter, sampt Byggemestare, copijster och Conducteurer, ähre för löhn på Staten vpförde, hwilke och ähre widh handen att göra sitt arbete, när på fodras, men när inge medel förordnas, hwarmedh dhe byggia skola, så kunna the inthet uthrätta. HSH 31: 8 (1663). Det är sant, at Hästen hade bewist en makalös hurtighet och styrka under Brage; men det hade något kostat på. Dalin Vitt. II. 6: 112 (1740). Sant nog att gångaren stampar i spilt, / på rof, på rof skriker falken vildt. / Men Frithiof jagar / i molnen allena, och tärs och klagar. Tegnér (WB) 5: 28 (1825). Siwertz i 3SAH LX. 1: 13 (1949).
ζ) (i sht vard.) i vissa negerade uttr. l. uttr. med negerad innebörd, som beteckna att ett faktiskt föreliggande förhållande l. ngt som i verkligheten inträffat förefaller ngn otroligt l. orimligt, t. ex. det är för bra för att vara sant, ngn är så dum l. rik l. ngt är så stort l. vackert o. d., så att det inte l. knappt är sant o. d. Det sker blott en gång / och aldrig mera, det är för ljuvt att vara sant. ModVisKupl. 86 (1932). Prinsessan Liliane .. har famösa smaragder, så stora att det knappt är sant. DN(B) 1958, nr 106, s. 7. (Hon) fick .. upp en gädda så stor så jag trodde det inte var sant. Wassing Dödgr. 189 (1958).
f) [jfr e] (i sht vard.) i det elliptiska uttr. icke l. (numera vanl.) inte sant?, förhåller det sig icke så?, så är det väl?, eller hur? ÖoL (1852). Icke sant, wandraren lyssnar gerna en sommarmorgen till foglarnas sång .. och drages genom dem att prisa Gud. Rudin 2Evigh. 2: 305 (1884, 1888). Hör på, herr Wendel, ni har väl gått på gymnasium inte sant? PT 1897, nr 69, s. 2. Gustaf-Janson ÖvOnd. 68 (1957).
g) (i sht i vitter stil) i n. sg. i substantivisk anv.; ofta svårt att skilja från 5 o. 6.
α) i sg. obest.: ngt l. vad som är sant, sanning. När sant kommer fram, så får lögnen skam. Grubb 377 (1665). Skälmar blott kan det förfära, / At Sannt en evig styrka har. Thorild (SVS) 1: 205 (1792); jfr 6. Att skilja mellan sant och falskt. Wedberg NLog. 1: 38 (1945); jfr b. Sant och saga blandades ihop när han berättade. Lo-Johansson Förf. 34 (1957). — särsk. (†) i uttr. hava l. äga sant, om utsaga l. påstående o. dyl. l. om person med avs. på utsaga osv.: ha rätt; jfr 6. Skal nw Euangelium haffua sant, så moste medh Lagsens hotande icke wara sådana alffuar som orden lydha. LPetri 2Post. 298 b (1555). Sij nu Apollo sij på Huem aff Oss haer sant. Lucidor (SVS) 286 (1673). Ther utinan åger .. (K. Gesner) sant, at .. (bävrarnas) hufwud är nästan som Råttors. Broman Glys. 3: 548 (c. 1740).
β) i sg. best.: vad som är sant; det verkliga förhållandet, sanningen. Åtskilja thet sanna ifrån thet falska. Lind (1749). Det sanna är evigt. Tegnér (WB) 2: 25 (c. 1808); jfr 6. Wälsigna den som wet och will / Däri sin ära sätta / Att, oförkränkt, blott höra till / Det sanna och det rätta. Ps. 1819, 302: 4; jfr Ps. 1937, 489: 4; jfr 6. Den oförskräckta stridsmannen för det sanna och rätta. Ekelund 1FädH II. 1: 24 (1830; om Luther); jfr 6. — särsk.
α') i uttr. det sanna är icke nytt, och det nya är icke sant [efter liknande uttr. i t.], använt i sht för att beteckna att en vetenskaplig framställning icke innehåller något nytt av värde. Tegnér (WB) 3: 279 (1820); jfr Holm BevO 212 (1939).
β') (numera bl. tillf.) i uttr. det sanna (i saken) är att (osv.), det förhåller sig i verkligheten så (med det) att (osv.). Landshöfdingarne inskickade (under mössregeringens tid) de mest oroande berättelser om landets tillstånd och den allmänna nöden. Det sanna i saken war, att detta tillstånd likwäl till en stor del härrörde från Hattarnes egna slösande förwaltning, obetänksamma handhafwande af Banken och de twänne onödiga krigen. Ekelund 1FädH II. 2: 97 (1831). Det sanna är, att .. ”Göterna” på sin ståndpunkt icke fullt öfverensstämde med någotdera af de då stridande partierna. Sturzen-Becker 1: 38 (1861).
h) ss. adv. sant o. i förb. för l. så sant, med anv. ss. satsadverbial; stundom närmande sig interjektionell anv.; jfr i, j.
α) (†) i förb. för sant (äv. hopskrivet till försant), verkligen, sannerligen, förvisso; jfr 4 d o. FÖRSANN. Iach sägher idher för sant, till thes ath himmelen och jordhen förgåås, wardher (osv.). Mat. 5: 18 (NT 1526; Bib. 1917: sannerligen). Ett frijtt folck äre nu Swenske för santt. Svart Gensw. K 5 a (1558). Tänk om de (dvs. tennsoldaterna) vid Plevna varit / .. Nog på flykt kalmucken farit, / Bättre då stått till försannt / Med vår gamle bundsförvandt! Wirsén NDikt. 53 (1880).
β) (i sht vard.) i förb. så sant (jfr γ, δ) l. så visst och sant, verkligen, sannerligen, förvisso, minsann; visst, ju. Det klingade lustigt i skenorna, det är så sant en annan ton i dem, när tåget rullar mot söder. Mattsson VSkr. 1: 107 (1908). Så sant gick inte förbannelsen igen sedan hundrade år. Koch Timmerd. 46 (1913). Han hade stigit på fel båt, det begrep han så visst och sant. Schulze BöndSvFinl. 236 (1935). — särsk. i uttr. så sant, betecknande att man (i ett samtal l. en framställning o. d.) plötsligt kommer att tänka på ngt som man glömt l. förbisett l. vill korrigera ngt förut sagt o. d.; jfr e δ. ”Äro korgarna klara?” ”Dem har jag så sant glömt!” Serner Birck 178 (1917). Därmed voro (alltså) förberedelserna klara. Nej, så sant, något skulle jag ha att liva upp kuraget med också! Andersson Hötorgsgr. 41 (1923).
γ) (numera föga br.) i förb. så sant (jfr β, δ), ngn gg hopskrivet till såsant, så l. lika säkert l. visst; i samma mån; särsk. i förb. så sant .. som, lika säkert l. visst l. i lika hög grad l. dyl. .. som; äv. i uttr. som väsentligen bl. beteckna att såväl det ena som det andra är fallet; jfr e α, j. Allt thett goda, vi skolom hafva af Gudh alzmectigh .., komme oss så sandt till godho både till lif och siell och alldrigh sannare, änn vi thetta för:ne (dvs. trohetseden till J. III) obrothligan holla vele. RA I. 2: 208 (1568); jfr ε β'. Så sant som Christus boor vti osz; Ewen så sant wil och Gudh bönhöra alla Christtrogna. Muræus Arndt 2: 303 (1648). Wore jag så sant frij ifrån andra swagheter, som jag är från ähresiukan, så wore jag wiszt en lyckelig Menniskia. Modée FruR 7 (1738). Honom (dvs. den gigaspelande tiggaren Aron), strax då han kom, tilltalte den ärlige (spelmannen) Anders, / .. begärlig att dansa: / Skulle såsannt du spela fiol, som du knäpper på giga, / Kunde den yngre en stund få glädjas af dansen i afton. Runeberg (SVS) 3: 96 (1832).
δ) [jfr β, γ] (†) i uttr. önska sig Gud så sant nådig l. bedja sig Gud så sant till hjälp att (det förhåller sig så l. så) o. d., försäkra att (det förhåller sig så l. så) lika visst som man önskar Guds nåd resp. hjälp. Så giorde Niels Äsbiörnsson i Ölmsta och Joen Månsson .. sin eedh på lagboken och både sig så sannt Gudh thi hielp, att(e)t (dvs. att det) breff, som (osv.). VadstÄTb. 111 (1586). (Då riddare blevo dubbade) wardt them fordom i Påwedömet thenne Eedh förestäldt: Jagh N. önskar migh Gudh så sant nådigh, then H. Jungfru, och S. Erich, at iagh effter min ytterste förmågho .. skal then Catholiske troo .. förfächta (osv.). Tempeus Messenius 65 (1612).
ε) (†) ss. adv. sant, utan föregående adv. l. prep.
α') förvisso, visst, säkert; äv. i komp.: vissare, säkrare. (Fråga:) Hwad betydher thet ordet Amen? .. (Svar:) Thet betyder .., at alt thet som wij hafwe bedit, thet är wisserlighen sant, och myket wissare och sannere wil Gudh oss nådhelighen bönhöra, än såsom iagh kan thet hoos migh besinne, eller vthi mitt hierte pröfwa. Carl IX Cat. R 2 b (1604). Sant Ärbarheten kan bland Törnen Roser plåkka. IBörk (1669) hos Noreen SmDiktLejonk. 30.
β') i komp., i uttr. aldrig sannare än (ngn gör det l. det), lika visst som att l. förutsatt att l. så framt (ngn gör det l. det). Allt thett goda, vi skolom hafva af Gudh alzmectigh .., komme oss så sandt till godho både till lif och siell och alldrigh sannare, änn vi thetta för:ne (dvs. trohetseden till J. III) obrothligan holla vele. RA I. 2: 208 (1568); jfr γ.
γ') i uttr. sant för Gud (jfr i), förvisso, sannerligen. Iagh förmår nw sant för gud intet lenger. VDAkt. 1668, nr 100.
i) [jfr h] (i sht vard.) i uttr. så sant, förr äv. sant för Gud, ställt framför en (formellt jakande) bisats inledd av konjunktionen om l. en sats utformad ss. en konjunktionslös objektssats, betecknande ett emfatiskt förnekande av den av uttrycket inledda satsens utsaga: sannerligen (se d. o. 3 c β), minsann (se d. o. 2). Vore det ej för en Speculation skul, sannt för Gud jag skulle bry mig om Snelleröd. NissaforsArk. Brev 26/11 1805. Öppna porten, sade Kulhwch. — Nej, så sannt om jag gör, svarade portvakten. Heyman Mab. 78 (1906).
j) [jfr h] i uttr. så sant som (äv., numera bl. tillf., sant som) l., med en motsvarande mer l. mindre klart konjunktionell anv., (enbart) så sant (jfr i).
α) (i vitter stil o. vard.) i uttr. som utgöra ett kraftigt bedyrande av att ngt är riktigt l. säkert l. visst, eg. lika säkert l. visst som det som utsäges i (den komparativa, av uttrycket inledda) bisatsen l. som man önskar att det som utsäges i bisatsen måtte vara fallet l. ske. Och skal iagh, så sandt iagh will hafwa en gunstigh Gudh och öfwerheet, all mödho och beswär gärna hafwa ospart, till Academiens opstegh, hedher och wälfärd. BraheBrevväxl. II. 1: 154 (1660). Så sant som jag står här; Så sant som jag är en ärlig karl. Ihre DissJurForm. 4 (1746). Wi veta, att det fins fyra elementer. .. Men så sant jag sitter här, är jag viss på, att ett femte element gifwes. Linné Diet. 2: 27 (c. 1750). Nu han (dvs. den döde Johan Banér) väntar på saluten, / Och så sannt jag heter Ruthven, / Den skall blifva honom värd. Snoilsky 2: 15 (1881). Då är jag i Amerika, sant som jag sitter här. Salje DessDBröd. 252 (1964). jfr (†): Joseph. .. Så Sant wari migh Herren blijdh, / Ståår vp alle, j thetta sinne, / I skole gunst och nådher finne. Gevaliensis Jos. 45 (1601); jfr α'. — särsk.
α') i uttr. så sant mig Gud hjälpe (till liv och själ) l. så sant Gud hjälpe o. d. Alle thesse förberörde puncter och artichler .. vele vi .. fast och obrotzligen väl .. holle, oss så sant Gudh hielpe och hans hellige evangelium. RA I. 1: 411 (1544). (Detta) är så sandt mig gudh hielpe, een stoor osanningh. VDAkt. 1685, nr 224. Jag N. N. lofwar och swär .., at jag .. alt thet mig .. witterligit är .. (skall) bekänna och uppenbara; så sant mig Gud hielpe til lif och siäl. RB 17: 16 (Lag 1734; i vittneseden).
β') (i bibeln) i uttr. så sant (som) Herren l. Gud lever. Så sant som Herren leffuer, skal icke itt håår falla på iordena aff tinom son. 2Sam. 14: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: så sant Herren lever). Så sant som Gudh leffuer. .. Mina leppar skola intet orett tala. Job 27: 2 (Därs.; Bib. 1917: Så sant Gud lever).
γ') (i bibeln o. bibelpåverkat spr. samt vard.) i uttr. så sant (som) jag lever o. d. Så sant som iagh leffuer, sägher Herren Herren, effter tu hafwer .. orenat min Helghedom, skal iagh (osv.). Hes. 5: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: så sant jag lever). Så sant jag lefwer, rena sanningen! Hagberg Shaksp. 1: 288 (1847). Jo, så sant han levde! Åkdonet har farit Långgatan i ända. Lagerlöf Körk. 45 (1912).
β) (i vitter stil) närmande sig dels bet.: om, så framt, därest, dels (förr) bet.: om än, när. Jag .. vill så santt jag kommer till Stockholm med all flijtt efterkomma hvadh E. M:t mig nådigst befaltt hafver. AOxenstierna 2: 202 (1614). Så sant som Christus boor vti osz; Ewen så sant wil och Gudh bönhöra alla Christtrogna. Muræus Arndt 2: 303 (1648); jfr h γ. Ingen sof, så sannt han tycktes sofva; / Men han väntade de andras sömn blott. Runeberg (SVS) 1: 176 (1831). För .. (talaren) får intet profanum vulgus finnas, så sant han vill vara talare. Forssell Stud. 1: 23 (1866, 1875). Så sant vi äga ett fädernesland, vi ärvde det alla lika. Heidenstam NDikt. 10 (1899, 1915). Denna berättelse (kan), synes det mig, väl liknas vid den ett tusen och andra nattens saga, så sant nu ett stort varuhus med alla världens skatter väl kan jämföras med de glänsande basarerna i Harun al-Rashids Bagdad. Siwertz Varuh. 6 (1926).
2) [jfr 1, 6] om ed l. löfte o. d.: som man ämnar hålla, som man kan lita på, tillförlitlig; uppriktigt menad; osviklig, orygglig o. d.; numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till 1 l. 6. Herren haffuer sworit Dauid en sannan eedh, ther skal han intet jfrå trädha. Psalt. 132: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: osviklig). Guds löften äro sanna. Ps. 1819, 53: 2; jfr Ps. 1937, 43: 2. En sådan natt / Swor ynglingen Lorenzo henne trohet, / Stal hennes hjerta genom tusen eder, / Men ingen sann! Hagberg Shaksp. 12: 382 (1851).
3) (†) betecknande att sanningen av ett visst faktum är bestyrkt l. bevisad o. d.
a) i uttr. göra ngt sant (jfr 4 c), bestyrka l. bevisa ngt. Hans nagel ær frij for th(et) jørien laken-snid(er) ho(no)m tiltaler men kan han gøre th(et) sant at hans haffu(er) meer æn the C {marker} han ho(no)m skyllog war th(e)r sua(re)r han til. OPetri Tb. 62 (1525). Der Nils Arfuidson will giöra öfuanb(emäl)te skullfodran sann med sielf sins Ede, will han wara nögd. VRP 1655, s. 925.
b) med avs. på brottslig gärning: klart bevisad; särsk. med tanke på det fall att gärningsmannen gripits på bar gärning; jfr 5. Effther sådanna bekiennellsse och sannan tiuffnadh, ähr honom i hendir takitth, kundhe man jcke frij hanns liff. TbLödöse 209 (1590). Warder Tiuf fången med sanna giärning, och Tiufnader i handom tagen...; Så dömmes han at stånda Tiufs-rätt. Abrahamsson 805 (1726) [efter fsv. med sanna gerningh (KrLL)].
c) om person, i uttr. sann åt ngt (brottsligt), (överbevisad om l. funnen) skyldig till ngt (brottsligt). Benctt Larensson .. klagade tiil Aruidt Andersson .. för noken ordh, som han opropade vppå almenninghx gathu och kallade förnempde Benctt att wära eeno förrädare och eeno stimpare. Thesso gode men båre her vitne om på lagbokenn .. att sambe Aruidt war sanner ått förnempda ordom. JönkTb. 144 (1543). Rääf Ydre 3: 161 (i handl. fr. 1616).
4) om företeelse l. förhållande o. d.: som utgör verklighet l. ngt i verkligheten existerande; som verkligen inträffat; som faktiskt föreligger; som är ett faktum, faktisk (se d. o. 2), reell (se d. o. 7), verklig. Dhet är een wisz och sann hendelse. Rudbeck Atl. 2: 15 (1689). Är nu ei mera sant, än thet som ögat ser? Kolmodin QvSp. 1: 17 (1732). Har ni hört en förskräckelig händelse, / Den är sann, ty den hände just nu. / Då kungen av nordliga Amerika / Blef skjuten, ja skjuten midt i tu. Bondeson VarKupl. 6: 5 (1893). Vid (sextonåringen) Jonas ålder, förefaller det paradoxala alltid sannare än det enkla. Siwertz JoDr. 43 (1928); jfr 1. Tror inte du också, att dikten ibland kan vara minst lika sann som verkligheten? Boye Ast. 48 (1931); jfr 1 d γ. Jag hör honom öppna tamburdörren utan att han gett sej tid att ta på några ytterplagg. Jag hör dörrn slå igen med utpräglad ovarsamhet. Fast jag står och tänker: Nej detta är inte sant ... att smälla i dörrar ... det är ändå inte Kjell Claëssons natur. Sjögren TaStjärn. 49 (1957). Endast om de styrande har förmåga att se sanna förhållandet .. kan ungdomsbrottsligheten minskas. SDS 1961, nr 182, s. 4. — jfr DAGS-, HALV-, O-SANN. — särsk.
a) i fråga om vittnesmål rörande ngt som är föremål för rättslig undersökning; särsk. (numera i sht arkaiserande) i den mer l. mindre klart tautologiska (delvis äv. till 1 anslutna) förb. hänt och sant o. d. Jag N. N. lofwar och swär .. at jag i thenne sak .. skal witna och sant säija, uti alt thet jag ther om .. weet händt och sant wara. Schmedeman Just. 838 (1683). Frågar Hr Præsul Pastorem om alt sådant wore sandt och händt. HärnösDP 1694, s. 156. RB 17: 16 (Lag 1734). Att genom upplysningar positivt bidraga till åstadkommande af utredning om hvad som är sant i saken. Kallenberg CivPr. 1: 1114 (1926).
b) (numera bl. tillf.) om syn l. ngt man ser o. d.: verklig, icke blott sken l. inbillning; stundom svårt att skilja från 1 c. (Spegel-)glaset .. wisade .. för henne .. en Bild, som liknade Jones. Hon .. wände sig hastigt om, til at se, om synen war sann. Ekelund Fielding 422 (1765). Jag såg ett spöke midt på ljusa dagen, / Som stod för mig så rysligt sannt. Valerius 2: 102 (1811).
c) (numera bl. ngn gg i vitter stil) i sådana uttr. som bliva sann o. d., bliva verklighet l. gå i fullbordan l. uppfyllelse l. förverkligas l. besannas; göra ngt sant (jfr 3 a), förverkliga l. realisera l. uppfylla ngt. Tenck vpåå ath tw (dvs. Gud) haffwer loffuat them syndernes förlatilse, som falla till fögho läät thet bliffua sant. OPetri 1: 117 (1526). Nu Israels Gudh, lät tijn ord bliffua san, som tu til tin tienare Dauid min fadher talat haffuer. 1Kon. 8: 26 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Hans spådom blef sann. Columbus Ordesk. 14 (1678). Jag höll mig fast til en så trogen sagesman, / Som wiste mer, än jag, sin ord at giöra sann. Kolmodin QvSp. 1: 17 (1732). Dät ordspråket har blivit sannt på dig. Schultze Ordb. 4810 (c. 1755).
d) (†) i uttr. veta av ngt för sant, känna till ngt ss. ngt som verkligen förekommit l. dyl.; jfr 1 h α. De (hade) af sin last den största vinst, som vi för sant veta af. Carlstedt Her. 2: 122 (1833).
5) som har (just) de kvalifikationer som konstituera ett visst begrepp, som överensstämmer med ngts idé; som verkligen (o. icke bl. skenbart l. till synes) är ngt; som verkligen l. fullkomligt motsvarar sin benämning, som gör skäl för namnet, verklig, egentlig (se d. o. 6); riktig (se d. o. 7); äkta, genuin; rätt; stundom med bibet. av l. närmande sig 6. En sann vän. Sann vänskap. Alle höllo Johannem för en sann Prophet. Mark. 11: 32 (Bib. 1541). Jagh troor at Jesus Christus är sanner Gudh, född aff Fadhrenom j ewigheet, och teslikes sanner man, född aff Jungfru Marie. Cat. 1567, s. B 2 b. (Nattvarden) är wårs Herres Jesu Christi sanna Lekamen och Blodh, vnder Brödh och Wijn. Rudbeckius Ench. Cat. 32 (1627). Man ser .. at en sann lycka icke består i stort wälde. Dalin Hist. 2: 664 (1750). I sann ödmjukhet. Rönigk Fresenius 18 (1753); jfr 6 b. Den, som på Vitterhetens fält vill skörda en sann ära, och njuta en rolig besittning deraf, måste (osv.). Kellgren (SVS) 5: 77 (1787). Hvad han tar och hvad han gifver, / Samme Fader han dock blifver, / Och hans mål är blott det ena: / Barnets sanna väl allena! Sandell Sång. 1: 144 (1856, 1882); jfr Ps. 1937, 513: 5. Som hvarje sann skådespelare satte .. (Lars Hjortsberg) främst de vapen som denne eger i röst, blick och ansigtsspel, och han underordnade åtbörden under dessa. Hedberg SvSkådesp. 13 (1884). Sedan makarnas äktenskap åter blivit ett sant äktenskap, hade Inga-Lena fött honom en dotter. Moberg Utvandr. 204 (1949). — jfr O-SANN. — särsk.
a) ss. adv.: i ordets egentliga mening, verkligt o. d. Atterbom Minn. 200 (1817). Sant frihetsvänliga åsigter. Wisén Tal 16 (1881). En sant folklig enkelhet. Wirsén i 3SAH 2: 182 (1887). Att besegra (den turkiske sjörövaren) Barbarossa, denne kristenhetens fiende, var en sant kejserlig gärning. Grimberg VärldH 8: 423 (1938).
b) (i sht i fackspr.) som utgör vad man vid en strikt saklig l. vetenskapligt korrekt definition av det ifrågavarande begreppet betecknar l. kan beteckna med en viss term, verklig, egentlig; särsk. motsatt: skenbar, falsk. Sann horisont, middag, se HORISONT 1 a resp. MIDDAG 1. Sant revben, se REVBEN a. Äre aff Genliudh twenne slag, aff hwilka the förre kallas Echones Veræ eller sanne Genliudh, the andre kallas Nothæ och hafwa allenast ett skeen til the sanne Genliudh. Arvidi 17 (1651); jfr EKO 3 c. Professoren och Riddaren Bergman har sagt, at de Föreningskrafter äro at anse för sanna, hvilka kropparne fritt utöfva, då de blifva sig sjelfve lemnade. VetAH 1789, s. 23. Med tillhjälp af ett deklinatorium eller på annat sätt bestämmes .. (vid gruvmätning) sanna norr. 2UB 5: 91 (1902). Tiden är angiven i sann soltid. Ymer 1942, s. 83. Sann höjd .., bågavståndet från en himlakropp till sanna horisonten, mätt på en vertikalcirkel genom himlakroppen. SohlmanSjölex. (1955). — särsk.
α) (†) om roten till en ekvation: positiv; motsatt dels: negativ, dels: imaginär. Roten til en æquation kan vara antingen sann .., falsk .. eller inbillad. Sann kallas hon, när des värde är jakat. Palmquist Alg. 1: 56 (1745).
β) (i bibeln o. bibelpåverkat spr.) bildl., om (Kristus ss.) vinträd: äkta l. dyl. Iach är en sann wijnstock (säger Kristus). Joh. 15: 1 (NT 1526; Bib. 1917: Jag är det sanna vinträdet). Du sanna vinträd, Jesu kär. Ps. 1937, 197: 1.
c) med försvagning av den urspr. bet., dels använt för att ange att man rent av kan l. mer l. mindre oegentligt, särsk. med en viss överdrift, l. nästan skulle kunna beteckna ngt med det använda huvudordet, dels använt väsentligen bl. för att förstärka l. understryka huvudordets innebörd: fullkomlig (se d. o. 3), verklig, riktig (se d. o. 7 a α, 7 b slutet), veritabel, sannskyldig, ren. Det var en sann njutning att höra hennes sång. Det .. syntes wara een sann omöijeligheet, att bringa något tillwäga. HSH 31: 360 (1662). Den Tredje Gustafs (fälttåg) har varit en sann krigsskola. Leopold 6: 43 (1790). Vi ha setat och lyssnat på .. (taltrasten) hela natten, det var en sann fröjd att höra honom. Forsslund Djur 38 (1900). För en skald är panteismen ett rent fynd, en sann guldgrufva. Söderberg MBirck 108 (1901). Denne märklige unge man .. — en sann övermänniska från lilltåsnageln ända upp i den gula kalufsen. Bergman JoH 268 (1926).
d) (numera bl. tillf.) i uttr. som beteckna att ngn l. ngt i föreliggande fall är l. med skäl kan sägas vara vad huvudordet anger: verklig, rätt, berättigad; särsk. om orsak, skäl, avsikt o. d. (De båda förutvarande fienderna) besinnade att ingen sann orsak fans till nogon misstyckia, them emällan. Verelius Gothr. 82 (1664). Den stora Guden är den endaste och sanna Uphofsmannen af alt. Triewald Konst. 1 (1734). Man känner ej hans sanna afsigter. Meurman (1847). Äkta engelskt verkade det att utanför varje officerstält se en badbunke, gentlemannens sanna attribut. Furuhjelm StigOron 161 (1935). (†) Vi haffde gerne seth .. atj haffde bemöth eder hiit vp at dele med oss .. eders godhe rad oc förnumst Som alle största makt paa laa Doch haffue vi förstath eder nadis sanne förfall. G1R 1: 97 (1523).
e) om ngts skick l. gestalt l. bemärkelse o. dyl. l. om ngt med avs. på dess skick osv.: som utgör resp. har det skick osv. som ngt har i verkligheten l. som verkligen avses; som motsvarar ngts verkliga karaktär l. (djupaste, innersta) natur o. d., verklig, rätt, egentlig (se d. o. 6 b). Adlerbeth Æn. 64 (1804). I betraktelsens spegel / Såg jag min själ i dess sanna gestalt, och ryste tillbaka. Stagnelius (SVS) 3: 73 (1817). Om hvarje ord nyttjas i sin sanna bemärkelse. Almqvist SvSpr. 160 (1832). Ett i sann mening kristet betraktelsesätt. Lampa FolklÖfvertro 5 (1896). Japans sanna ansikte. Lilliehöök Nohara JapAns. 7 (1936). Människans sanna natur. BonnierLM 1954, s. 714. — särsk. (†) i uttr. sann fysionomi, om ansikte l. ansiktsdrag som icke dolts av mask. Många sanna fysiognomier visade sig äfven (i gången utanför den sal där maskeradbalen hölls), som buro sina masker i händerna. Almqvist DrJ 94 (1834). Därs. 121.
f) om instinkt, känsla o. d.: som är i sitt naturliga, oförfalskade tillstånd, uppriktig o. d.; jfr g. Wilhelmina egde ett godt naturligt förstånd och mycken sann känsla. Carlén Repr. 296 (1839). Nomadernas sannaste instinkter. Ancker Haslund Zaj. 342 (1934). Han frågade sig med fog om han någonsin kunde äga riktiga och sanna känslor som bestämde handlandet. Olsson Mittåt 22 (1963).
g) om uttryck för känsla o. d.: som icke utgör förställning, icke spelad l. låtsad l. falsk; jfr f. Snart / Ur de älskliga, djupt omgördlade bröst / Skall strömma en sorg, tillbörlig och sann. Alexanderson Sept. 51 (1863). Det var Diana, gråtande, men denna gång med sanna tårar. Dardel Konf. 155 (1924).
h) i n. sg. obest. l. (vanl.) best. i substantivisk anv.; ofta svårt att skilja från 1 g o. 6. Erkänner .. (den enskilde individen) att det sanna är det allmängiltiga och det rätta det allmänt sedliga, så (osv.). Snellman Stat. 14 (1842). Endast ytliga romanskrifvare nöja sig med att bjuda sina läsare det verkliga i stället för det sanna, det vill säga det enstaka fallet i stället för det typiska. SDS 1906, nr 102, s. 3.
6) [delvis (i sht i a, d o. e) anslutet till o. mer l. mindre klart uppfattat ss. identiskt med 1] (utom i a, b o. c i sht i vitter stil) som är i överensstämmelse med vad som är l. anses vara rätt o. riktigt l. fullgott l. är i enlighet med vissa normer l. bestämmelser, som är av rätt slag, rätt, riktig (se d. o. 1); fullgod; äv.: som är den rätte l. (om ngt sakligt) det rätta; ofta utan klar avgränsning från 5. Thetta är ewinnerlighit lijff, at the kenna tigh allena sannan Gudh. Joh. 17: 3 (NT 1526). Christus (är) then sanne läkiaren som allom syndarom kan rådha boot. OPetri Hb. E 4 b (1529). Snillheetz börian sann, / är wist Gudhz alwara fruchtan. Bureus KonStyr. Q 2 a (1634). Hedningar, hwilke den sanna Guden icke känna. PH 8: 86 (1765). Vet du hvad myntet är värdt, och det sanna gagnet af pengar? Adlerbeth HorSat. 5 (1814). Sann kärlek söker ingen lön. Ps. 1819, 144: 9; jfr Ps. 1937, 38: 9. Den sanna statskonsten består i att förekomma revolutioner. De Geer Minn. 1: 177 (1892). Fältskär Töpfer (var) en fredlig och hjärtegod gammal man, som utom den ende och sanne guden dyrkade sin fiol. Hellström Lekh. 46 (1927). — särsk.
a) (i sht i religiöst spr.) om religiös lära l. religion o. d.: rätt. Then gamble kättarens Arrij försmädeliga lärdom var icke för then skull san, att han införde några skriffter till samma lärdoms stadfestelse. KOF 1: 194 (1575). Betygade .. riksens canzelär mäd gråtande tårar och en svoren edh sig vilia våga lif och blodh för then sanna religionen skull. RA I. 3: 38 (1593). Then sanna, reena och rätta Evangeliska Läran. Kyrkol. Föret. s. 3 a (1686). Till sann kristendom omvända sachsare. Johnson NådT 55 (1960). Vi (dvs. presbyterianerna) var den sanna religionen. Allt annat var villfarelse. Lakocinski Michener Kar. 253 (1964).
b) (i sht i religiöst spr.) om religiös handling l. religiöst tillstånd o. d.: som är i enlighet med religionens föreskrifter l. bud l. sådan den resp. sådant det enligt religiös uppfattning bör vara, rätt o. d. Sann ånger, bot, bättring, gudsfruktan. (Bibeln innehåller) alt thet som man weta och troo bör om Gudz warelse, willie, sanna dyrkan och menniskiones ewiga Saligheet. KOF II. 2: 4 (c. 1655). (Fråga:) Huru många stycker höra til en sann Bättring? (Svar:) Twenne. 1. En sann ånger och ruelse öfwer Synden. 2. Tron på Christum. Swebilius Cat. 2: 89 (1689). För Herran will jag wandra / I tro och lydnad sann. Ps. 1819, 223: 10; jfr Ps. 1937, 308: 10. Dock höra religion och moral så nära samman, att sann gudsfruktan icke är möjlig utan sann sedlighet. Ljunggren i 3SAH 2: 5 (1887).
c) (i sht i religiöst spr.) om person l. församling o. d. med avs. på dennes resp. dess religiösa förhållanden: som i lära o. leverne följer vad som i religiöst avseende uppfattas ss. det rätta, renlärig, rättrogen o. d. Muræus Arndt 1: 86 (1647). En san och upriktig Christen. Kellgren (SVS) 4: 200 (1781). Menniskorna .. (äro) benägne .. att .. söka hjelp hos än den ene än den andre af de många gudar och herrar, hwilka menniskorna sjelfwe .. skapa sig. Men medlemmarne af Guds sanna kyrka .. wilja icke hafwa något med dessa bedrägliga afgudar att skaffa. Melin Pred. 3: 144 (1852). Lagergren Minn. 7: 11 (1928).
d) [jfr a, c] om (anhängare av viss) profan (särsk. politisk) åskådning: rätt resp. renlärig l. rättrogen o. d. En sann republikan. Grimberg VärldH 4: 190 (1930). (Fabrikören) betraktade sig själv som en .. sann demokrat. Hellström Malmros 49 (1931). Den enda sanna marxistisk-leninistiska läran. IdunVeckoJ 1964, nr 26, s. 28.
e) om kunskap, kännedom, tanke, mening, åsikt o. d.: rätt, riktig, korrekt. En san (sanskyllyg) tingsens kännedom (ett rätt begrijpande) är en Wettenskap. Schroderus Comenius 357 (1639). En vue af Stockholm, som ger ett sannt och fördelagtigt begrepp om denna sköna Hufvudstad. Linnerhielm 1Br. 206 (1797). Ricardo har föreslagit, att man icke skulle hafva annat mynt, än mynt-metallstycken... Denna tanken är sann. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 7 (1854). Det norska folket .. fordrade (enligt stortingets adress till konungen 1860) intet annat, än att förhållandet emellan rikena förblefve oförändradt, till dess en sannare uppfattning äfven i Sverige trängt sig fram. De Geer Minn. 1: 202 (1892). Norström NatKunsk. 25 (1907).
f) i vissa numera obrukliga (l. bl. tillf.) anv.
α) om stavsätt: riktig l. dyl. Ordens sanna stafsätt. Enberg SvSpr. 45 (1836).
β) om rusttjänst: som fyller sin uppgift, fullgod. Huruledhes .. H. K. M:t och Rijket altidh på en godh san rusttienst (kan) wara förwissat. RA II. 2: 149 (1617).
γ) om ngns förstånd l. ”huvud”: god, skarp. Sitt goda och sanna förstånd haar .. (K. X G.) conseruerat in i döden. Ekeblad Bref 2: 185 (1660; rättat efter hskr.). Kellgrens sanna hufvud. Rosenstein 1: 281 (1796). Ett sannt och moget förstånd. Därs. 373 (1810).
δ) om hem l. plats: som är ngns l. ngts rätta hem resp. plats. Der (dvs. i Italien) är vårt (dvs. Æneas' husgudars) sanna hem. Adlerbeth Æn. 60 (1811). Hvilken orättvisa än må söka skända förtjensten, skall denna dock förr eller senare intaga sin sanna plats, den, som af erkänsla och rättvisa anvisas honom. Cygnæus 4: 48 (1839).
ε) ss. adv., i uttr. sant och grant, samvetsgrant l. dyl.; jfr 7. (Apollon skulle döma i tvisten o. därvid) Skiärskåda santt ok grantt som rättsint ok klook-listig / Seen dömma effter skiäl. Lucidor (SVS) 283 (1673).
7) (i sht i vitter stil) om person (jfr 3 c, 5, 6): som (i ett visst fall l. i allm.) talar sanning l. håller sig till sanningen, sannfärdig, sanningsenlig; äv.: som (i litterär framställning o. d.) återger l. skildrar ngt på ett sätt som överensstämmer med det verkliga förhållandet l. ger en riktig bild av ngt; i vissa fall liktydigt med: uppriktig, ärlig o. d. Ath tw schal synas wara san j thin oord, och winna them offwer som tich lygnactugh döma. OPetri 1: 108 (1526). Är .. (Montesquieu) alltid lika sann, som skarpsinnig och lysande? Rosenstein 2: 238 (1789). Gafs qvinnan väl att sann och öppen vara? Börjesson E14 57 (1846). Var sann uti ditt tal. Granlund Ordspr. (c. 1880). Shakespeare för sin del syndar ofta mot ”sannolikheten”; men likväl hvilken skald är sannare än han? PT 1898, nr 216 A, s. 3. Det är troligt att jag själv också har varit öppnast och sannast mot andra, när jag varit full. Lo-Johansson Förf. 65 (1957). — jfr O-, ORDE-, VERKLIGHETS-SANN. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. tro ngn sann, tro att ngn talar sanning. Här bullrar Bachus Folk, / Ok om I troo migh sann, / Så finnes mången Holk (dvs. dryckesbroder), / Som rijmlust störa kann. Lucidor (SVS) 260 (1672).
b) (numera bl. i en från äldre tid härstammande psalm) om vittne: som bevittnat ngt l. känner till ngt o. sanningsenligt kan vittna om det, pålitlig o. d.; jfr 6. Herren ware itt wist och sant wittne emellan oss. Jer. 42: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett sannfärdigt och osvikligt vittne). Anders Salttpetter siudare .. klagade på malin olss dotter att hon ladhee haans hustrw etth onth Röcte påå, men effther tär var icke san vittne thell, oc (osv.). UpplDomb. 5: 147 (1598). Tu (dvs. den Helige ande) äst Ordetz Witne sant. Manuale 1686, 3: 432; jfr Ps. 1937, 136: 2. jfr: Sanna Vittnen .. kallades (under ä. medeltid) de, som visst veste att betyga om saken. Botin Hist. 2: 200 (c. 1790).
c) (numera knappast br.) i överförd l. oeg. anv., i sådana uttr. som göra ngt med sant hjärta, göra ngt med uppriktigt hjärta; stå på sann fot med ngn, stå i ett förhållande till ngn som är präglat av ömsesidig uppriktighet. Lät oss gå fram medh itt sandt hierta, vthi en fulkommeligh troo. Ebr. 10: 22 (NT 1526; Bib. 1917: uppriktiga hjärtan). Hur rätt har du ej deri att det är ej minst bidragande till vår lyckas bestånd, att vi stå på en så sann fot med hvarandra. Geijer Brev 398 (1841).
d) i överförd anv.: som följer sin (egen) natur, trogen sin natur o. d.; särsk. i uttr. vara sann mot sig själv l. sig själv sann; jfr 5 e. (Jag har) mången gång .. tyckt, att menniskan lefver sannast, då hon minst öfverlemnar sig åt bekymren. Runeberg ESkr. 2: 229 (1839). (Reuterdahl) är beundransvärdt sann emot sig sjelf (i sina predikningar o. tal): det fins icke en tankevändning eller uttryck som icke på det närmaste öfverensstämmer med hans lugna, enkla och vänliga personlighet. Samtiden 1873, s. 375. En människa är sannast sig själf, då hon syftar högst. Prärieblomman 1903, s. 283.
Ssgr: A: (3 c, 5) SANN-BANE, m. [fsv. sanbani] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) person som är den (verkligt) skyldige till ett visst dråp, rätt baneman. G1R 26: 729 (1556). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 269 (1868; om förh. 1618).
(4 c) -BLIVEN, p. adj. (i vitter stil, tillf.) som blivit verklighet l. gått i uppfyllelse. Det bebådade riket det är, / råa fantasters sannblivna drömmar. Slotte Sång. 168 (1918).
(1 d γ) -DIKT, r. l. f. (mera tillf.) om dikt l. roman o. d. som ger en sann bild l. skildring av ngt. En sanndikt om proletärens liv på den stora rekordskutan Samhället. Ossiannilsson Barb. 163 (1908). Dens. Hem. 89 (1915).
(1 c) -DRÖM. dröm som återger ett verkligt (men för den drömmande personen obekant) händelseförlopp som har inträffat i förfluten tid l. inträffar samtidigt med drömmen på en annan plats l. ngt som först senare inträffar; dröm som slår in; äv. om fantasidröm som går i uppfyllelse. BEMalmström 7: 339 (1844; om fantasidröm). Carlssons sanndrömmar. Strindberg Hems. 191 (1887; kapitelrubrik). Sanndrömmarna och deras vetenskapliga förklaring. Bager-Sjögren (1896; boktitel). Ännu alltjämt är tron på .. varseldrömmar, s. k. sanndrömmar, synnerligen stark. Hagberg DödGäst. 24 (1937).
(1 c) -DRÖMD, förr äv. -DRÖMMAD, p. adj. (-drömd 1804 osv. -drömmad 18821905) [jfr d. sanddrømt, nor. sanndrømt; med avs. på formen -drömd se -drömd (sp. D 2288); formen -drömmad avledn. av -dröm]
1) om person: som drömmer l. drömt ngt som överensstämmer med verkligheten l. som slår in, som (i ett enskilt fall l. ofta) drömmer sanndrömmar l. är sanndrömmare; äv. i fråga om fantasidröm(mar). MChoræus (1804) i 3SAH 9: 81. Det drömdes nu om en storartad framtidsverksamhet; och framtiden har visat, att man då var förutseende och sanndrömd. (Cavallin o.) Lysander 502 (1882). Saken var .. den, att gamla mor Albertina var sanndrömd. Geijerstam YttSkär. 29 (1898). Den äldste af dessa (nio bröder) .. hade natten innan Sörens lik upptäcktes en egendomlig dröm, i det han i sömnen tyckte sig se brodern ligga i den bäck, där han sedan anträffades dagen därpå. Man var på väg dit för att se, om han varit sanndrömd, då man fick bud om att ett par vallgossar gjort upptäckten. SD 1906, nr 140, s. 9. Lagerlöf Bannl. 11 (1918). särsk. (numera föga br.) i uttr. ngn blir sanndrömd, ngns dröm- (mar) gå(r) i uppfyllelse. Hultin VSkr. 157 (1866). Strindberg Mids. 94 (1901).
2) (numera bl. tillf.) om dröm l. ngt drömt l. hopfantiserat o. d.: som överensstämmer med verkligheten l. utgör en sanndröm l. går i uppfyllelse; som förebådats i en sanndröm. Sanndrömd lycka. Weste FörslSAOB (c. 1815). Han kunde prisa sig lycklig om bara hälften af hvad han fantiserade var sanndrömdt. Berger Dröml. 195 (1909).
(1 c) -DRÖMMA. drömma en sanndröm l. sanndrömmar, vara sanndrömmare; äv. i fråga om fantasidröm(mar); jfr -drömd. Bäckström Folkb. 1: 107 (1845). Besynnerligt ändå, att pojken skulle sanndrömma. Bergman Mor i Sutre 184 (1917). Ljungquist Smål. 76 (1921).
-DRÖMMAD, se -drömd.
(1 c) -DRÖMMARE. [jfr d. sanddrømmer] som drömmer en sanndröm l. sanndrömmar; som har egenskapen att (ofta) drömma sanndrömmar. Hartman Naturk. 299 (1836). Sanndrömmare ge ”spår” i Kölforsmordet. SvD(A) 1933, nr 258, s. 6 (rubrik).
Avledn.: sanndrömmerska, f. kvinnlig sanndrömmare. Roos DjupSag. 174 (1901). Thulin Boo ViKöksv. 34 (1931).
-FÄRDIG, se d. o.
(1, 3) -FÄSTA, -ning. [jfr d. sandfæste (belagt från 1918); sannol. bildat efter stadfästa] (mindre br.) bekräfta, konstatera. Nordenstreng Vik. 152 (1915). Det (hade) sagts, att han (dvs. Soten, vattnet mellan Väderöarna o. Soteskär) ofta är ond. .. Mer än tillräckligt / hade (båten) ”Sjöfröken” prövat hans håg för att sannfästa faktum. Lundström Sjöfr. 128 (1929). jfr: Sannfästa vore ett lättfattligt rent svenskt ord. RNordenstreng i SD 1910, nr 246, s. 5.
(5) -FÖDD, p. adj. (†) om Jesus: i sanning l. faktiskt född (ss. människa). Han är Guds sanfödde Son. Lucidor (SVS) 51 (c. 1670).
(5) -GOD. (†) riktig, rätt l. dyl. (Man) håller sig .. rättare ther wid, at Berse är sangoda namnet (på Bergsjö socken). Broman Glys. 1: 201 (1726).
(1, 5) -GOD-LIK. (†) sannolik. Broman Glys. 1: 11 (1726). Warandes sangodlikare at the (dvs. troskarna”, en grodart) ock födas av råm. Därs. 3: 571 (c. 1740).
(5) -HELIG. [fsv. sanhelagher; jfr d. sandhellig, nor. sannhellig, fvn. sannheilagr] (numera bl. ngn gg, arkaiserande) verkligt helig, mycket helig. Svart Gensw. Bil. 2 (1558; utgåvan 1863). Heidenstam Svensk. 1: 108 (1908).
-LIK, se sannolik.
(1, 1 c) -LJUGARE. (†) om lögnaktig person som säger l. råkar säga sådant som slår in l. med tiden visar sig vara sant. Sann-Ljugaren. Scribe o. Duveyrier (1828; komedititel). Berndtson (1880).
(5) -MENING. (†) vad som verkligen är ngns mening l. ngns allvarliga uppsåt l. dyl. Frankriket borde så mycket mera vara försäkradt om Sweriges sannmening, som bägges interessen vid detta tillfället så nära sammanstöta, at (osv.). 2RA 3: 788 (1734).
(1) -MÄTIG. (†) överensstämmande med det verkliga förhållandet l. sanningen, sann. Thet .. (är) sanmätigt, at the Romare hafwe .. bekommit en stoor segher och öfwerhand. Schroderus Liv. 579 (1626).
(1 a) -ORD. (†) sant ord (se ord, sbst.2 1) l. yttrande, sanning. Swedberg Cat. 353 (1709). Alt straff skal tiena til förbettring: är ett gammalt sann-ord. Sahlstedt Hoffart. 190 (1720). Swedberg Lefw. 533 (1729).
(5) -RYSK. (sann- 1937 osv. sant- 1922 osv.) (mera tillf.) äktrysk. Den santryske guvernörens ukas. TurForskn. 13: 24 (1922). Estlander 11Årt. 3: 263 (1923).
(5) -RÄTT, adj. (†) om föredöme: verkligen rätt l. god l. dyl. En Mann aff Konst och wett, ett Sann-rätt Effter-dömme / Aff gammall Redligheet. Lucidor (SVS) 190 (1672). Därs. 319 (1673).
(1 a) -SAGA. [fsv. sansagha, sann utsaga; jfr d. sandsage, fvn. sannsaga, sann utsaga]
1) (numera föga br.) berättelse som i sagans form skildrar händelser o. d. som inträffat i forna tider l. som återger en viss tradition, sägen o. d.; äv. om berättelse med (helt) diktat innehåll, liktydigt med: saga (se d. o. 3); jfr 2; jfr äv. anm. sp. 1085. Verelius 214 (1681). Jag fand .. den aldra-äldste Sann-Sagan i Norden (som berättar att Tor uppfunnit runraden för hemlig korrespondens med sin son Abraham) helt tydeligen igänn i vårt gamla Run-Alphabet. Laurel Runaalph. 3 (1768). Kom med .. så skall jag berätta dig en sannsaga, som icke, liksom sagan om necken, är hednisk, utan som härleder sig från den kristna tiden. Wetterbergh Sign. 230 (1843). Nya sannsagor för ungdom. Hebbe (1884; boktitel). särsk. bildl., i uttr. som beteckna ngt ss. osant l. overkligt l. grundlöst l. löst prat; jfr fabel 3, saga 2. Hasselquist Resa 78 (1750). ”Ha ni hört någon sägen om att han hade .. hela hopen skatter gömda?” .. ”Måtte väl så, men kanske allt det där är bara en sannsaga”. Högberg Frib. 204 (1910).
2) berättelse som återger ett faktiskt händelseförlopp som mer l. mindre liknar vad som skildras i en saga; äv. oeg. l. bildl., om ett sådant händelsförlopp o. d.; jfr saga 4; i äldre ex. stundom svårt att skilja från 1. Wettersten Forssa 38 (c. 1750). Den gripande sannsagan om de stora gruvanläggningarna i Petsamo, där ett industrisamhälle med 3 000 invånare på kort tid växte upp i en karg och ständigt stormig vildmark. SvD(B) 1945, nr 26, s. 13.
(1 c) -SAGARE, m. [efter t. wahrsager] (†) = -sägare 2. PJGothus Pollio Fast. 593 (1614).
(1 c) -SAGD, p. adj. (†) i uttr. bli sannsagd, bli sannspådd, få rätt. Almqvist Amor. 215 (1822, 1839).
(1 c) -SAGEN. [jfr d. sandsagn, sandsagen, nor. sannsagn] (†) sann förutsägelse. Skriftens sansagen om .. (det judiska) folkets öden är i mitt tycke ett ibland de kraftigasta bevis af dess gudomeliga ursprung. Ferrner ResEur. 84 (1759).
(1, 1 d γ) -SKILDRARE. jfr -skildring. Molin ÅdalP 149 (c. 1895).
(1, 1 d γ) -SKILDRING. sann skildring. Lo-Johansson StädAnsikt. 216 (1930).
-SKYLD, -SKYLDIG, se d. o.
(1 c) -SKÅDARE. person som ser l. har förmågan att se sannsyner. Upsala(A) 1919, nr 11, s. 2.
Avledn.: sannskåderska, f. kvinnlig sannskådare. 2SvKulturb. 11—12: 169 (1938).
-SKÅDNING.
1) (tillf.) till 1 c: handlingen att se sannsyn(er). Östergren (1937).
2) (†) till 5, 6: skådande av (den djupare) sanningen rörande ngt. Är .. (erfarenheten) af äkta slag .., så höjer hon sig .. från en Verklig-skådning, hvarmed hon börjar, till en Sannskådning. Atterbom PhilH 5 (1835).
(1 a) -SPRÅK. [jfr d. sandsprog] (†) ordspråk som innehåller en sanning, sant ord (se ord, sbst.2 1) l. yttrande, sanning. Swedberg SabbRo 468 (1710). Dens. Gr. Förrspr. 27 (1722).
(1 c) -SPÅ, adj. [fsv. sanspa(r); jfr sv. dial. (Västergötl.) sannspår, ä. d. sandspaa, fvn. sannspár; senare ssgsleden avledning av spå, v.] (†) = -spådd 1; särsk. i uttr. ngn blir sannspå, ngn blir sannspådd. Jagh förhåppas att han (som förutsäger att en del av Norrmalm skall brinna ned) som en nÿ profet skall bliffua blå förr än sanspå. Ekeblad Bref 1: 211 (1652; rättat efter hskr.). Gudh låte digh blij blinder och blåå, innan du blijr sannspåå. Törning 48 (1677). Där stod en gammal Kiäring hon lydde där uppå, / Hon runka sitt skrynkiota Tryne; / Förstinna blijr iag och, när i blij Sann-spå. Dahlstierna (SVS) 154 (c. 1700). GbgMag. 1762, s. 317. Gud låte dig bli blinder och blå, innan du blir sannspå! Granlund Ordspr. (c. 1880).
(1 c) -SPÅDD, p. adj. [jfr d. sandspået, nor. sannspådd; åtminstone delvis att uppfatta ss. ombildning av -spå]
1) om person: som riktigt förutsäger vad som i ett visst fall kommer att inträffa, som spår rätt; ngn gg: som har förmågan att förutsäga vad som kommer att inträffa; särsk. i uttr. ngn är l. blir sannspådd, vad ngn förutsagt slår in l. går i uppfyllelse resp. kommer att slå in osv., ngn har resp. får rätt beträffande sin förutsägelse. Möller (1790). Att vara sannspådd olycksprofet är en tacklös möda. AB 1897, nr 155, s. 2. På denna punkt visade man sig emellertid .. icke sannspådd. Hellström Malmros 10 (1931). Bolin KemVerkst. 29 (1942). särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. göra ngn sannspådd, göra så att ngns förutsägelse går i uppfyllelse; äv. med saksubj. Det yrande folket .. spådde sig i sit raglande intet annat än döden tils skeppet klyfde sig mot en klippa och giorde dem alla sannspådde. Dalin Arg. 2: 249 (1734, 1754). Dalin (1854).
2) (numera bl. tillf.) om förutsägelse l. spådom: som riktigt förutsäger vad som kommer att inträffa. Möller (1790). En sannspådd profetia om det djärfva företagets innebörd. Annerstedt G2A 15 (1900). Zilliacus Aischylos Pers. 60 (1934).
Avledn. (till -spådd 1, 2): sannspåddhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) egenskapen l. förhållandet att riktigt förutsäga vad som kommer att inträffa. Aningars och drömmars sannspåddhet. Bremer Nina 743 (1835).
(1 c) -SPÅDOM~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) spådom l. förutsägelse som riktigt förutsäger vad som kommer att inträffa. KJohanson (1917) hos Bremer Brev 3: 513.
(1 c) -SPÅENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som riktigt förutsäger l. har förmågan att riktigt förutsäga vad som kommer att inträffa. (Höskörden är god) hwarföre Wäder-Propheten, som säger, at April wåt och Majus kall, fyller Bondens lårar och lador all, warit sanspående detta år. GT 1788, nr 115, s. 3. Hit sig begifver en viss sannspående gubbe i hafvet, / Proteus, som sjelf är en gud. Johansson HomOd. 4: 384 (1844). Petersson Tib. 7 (1860).
(1 c) -SVARANDE, p. adj. (†) som lämnar ett svar som riktigt förutsäger vad som kommer att inträffa. Stiernhielm Arch. A 4 a (1644).
(1 c) -SYN. [jfr ä. nor. sannsyn] (i vitter stil) framtidssyn som riktigt återger vad som kommer att inträffa, profetisk syn. Lagerlöf HomOd. 242 (1908). Jag såg i en sannsyn framtidens fjärran. Heidenstam Kastanj. 145 (c. 1930).
(1) -SYNLIG ~sy2nlig l. 040, adj. [av d. sandsynlig l. nor. sannsynlig, efter t. wahrscheinlich] (numera knappast br.) sannolik. SödermNyh. 1894, nr 93, s. 2.
Avledn.: sannsynlighet, r. l. f. [jfr d. sandsynlighed, nor. sannsynlighet] (numera knappast br.) sannolikhet. Atterbom Minnest. 1: 313 (1844).
-SÄGO, se anm. sp. 1085.
(1 c) -SÄGANDE, p. adj. [jfr t. wahrsagend] (†) = -spående. Somlige (personer med profetisk förmåga) ansågos (av de gamla grekerna) för besatta af vissa sannsägande demoner, hvilkas ingifvelser de förkunnade. Norrmann Eschenbg 2: 133 (1818).
-SÄGARE. (sann- 1603 (: Sansägerskor), 1733 osv. sant- 1673)
1) [jfr d. sandsiger] (numera bl. tillf.) till 1 a: sanningssägare. Dalin Arg. 1: 168 (1733, 1754). Fröding Brev 295 (1897).
2) [jfr d. sandsiger samt t. wahrsager] (numera mindre br.) till 1 c: person som riktigt förutsäger l. har förmågan att förutsäga vad som kommer att inträffa, person med profetisk l. klärvoajant förmåga; siare, spåman. Rig 1934, s. 203 (1673). Att F(orsius) egde anspråk på att kallas en sannsägare, ansågo många af hans samtid vara afgjordt, på grund af några hans förutsägelser. BL 5: 32 (1839). Samzelius SkogFjäll. 71 (1905).
Avledn. (till -sägare 2): sannsägerska, f. [jfr d. sandsigerske samt t. wahrsagerin] (numera mindre br.) kvinna som riktigt förutsäger l. har förmågan att förutsäga vad som kommer att inträffa, kvinna med profetisk l. klärvoajant förmåga; sierska, spåkvinna; fjärrskåderska. När en .. (som mist något) sööker rådh hoos Sansägerskor. PJGothus Os. 323 (1603). NFMånKr. 1938, s. 376.
(1 a) -SÄGEN l. -SÄGN. (i sht i vitter stil) sägen som skildrar händelser som inträffat i äldre tid. Norrl. 5: 18 (1907). Ännu leva i fiskelägena längs skånska västkusten sannsägner om sällarna från Flundrör. Jönsson SkånSomr. 34 (1928, 1935). Dramats förveckling är förlagd till Hoburgstrakten på södra Gotland och är baserad på en sannsägen där i grannskapet. Ahléen IdyllPast. 63 (1935).
(1 a) -SÄGERI1004. [jfr d. sandsigeri samt t. wahrsagerei] (tillf.) sanningssägeri. SD(L) 1905, nr 51, s. 4.
(1 c) -SÄGERSKA, se -sägare. avledn.
-SÄGN, se -sägen.
(1 a) -TALANDE, p. adj. (sann- 1908 osv. sant- 1937 osv.) [jfr d. sandtalende, sandttalende, nor. sanntalende] (i vitter stil) som talar sanning, sanningsenlig, sannfärdig. ”En så sanntalande man måste också vara den, som han ger sig ut för”, tänkte de. Heidenstam Svensk. 1: 145 (1908). IllSvOrdb. (1955).
(1 a) -TALIG. [jfr sv. dial. (Norrl.) sanntölu] (†) som talar sanning, sanningsenlig, sannfärdig. LPetri Job 12: 20 (1563). (Dårarna) allena äro utan all bakslughet öppenhiertade och santalige. Lundberg Paulson Erasmus 89 (1728). Serenius (1741).
(5, 6) -TROGEN. (†) verkligt l. på ett rätt sätt trofast l. dyl. Then som moot sin Gudh mäd rätt sann-trogen dyrkan / Sinn skyldig plikt beteer. Lucidor (SVS) 368 (1674).
B: SANT-RYSK, -SÄGARE, -TALANDE, se A.
(4) -VARANDE, p. adj. (†) verklig, faktisk l. dyl. Girs Edelh. A 2 a (1627).
Anm. Det i följ. språkprov förekommande ordet samsägho är sannol. felaktigt för sannsägho [sannol. dialektal sidoform till SANN-SAGA, motsv. t. wahrsagen, spående, l. wahrsagung, spådom(skonst); jfr SANN-SÄGANDE, SANN-SÄGARE 2, SANNSÄGERSKA], med bet. ’spående' l. ’spådom(skonst)' l. dyl. (Djävulen är) Trulkarlom och them som swartekonst bruka .. så tienstachtigh, med samsägho, peninga tildregt .. och hwadh the aff honom begära, til thes the sigh på sidstone loffua wara hans egne. PErici Musæus 5: 120 b (1582).
Avledn.: SANNBAR, adj. (†) till 1 a: sanningsenlig, sann. Björner Kämp. Föret. 11 (1737).
SANNHAFTIG, adj. [jfr t. wahrhaftig] (†) till 1, om ursäkt: som innehåller sanna uppgifter, välgrundad. Kon:ge Ma:tz sanhafftige endtskylding. RA I. 1: 562 (1547).
SANNHET, r. l. f. [fsv. sanhet; jfr d. sandhed, nor. sannhet] (numera företrädesvis i vitter stil l. med fackspråklig prägel) till 1, 4, 5, 6, 7: egenskapen l. förhållandet att vara sann; särsk.
1) till 1: sanningsenlighet, riktighet, sanning. En upsatt skriftelig deduction, then .. (M. G. de la Gardie) uplas och inlade, begärandes Kongl. Maj:ts Nådiga attestatum öfwer thesz sannhet. HC11H 3: 8 (1670). Att jag gifvetvis alltjämt är beredd att på min ed taga sannheten i mitt samtal med fru Dahlén, vari hon .. meddelade mig, att (osv.). Upsala(A) 1926, nr 23, s. 1. Hammar (1936). särsk.
a) (numera knappast br.) konkretare, om vad som är sant, sanning. AktsamlKungsådreinst. 74 (1596). [Then] som itt ährligit samvet [hafuer] och widh ord och sannheet wil beståndande blifva. RA I. 4: 490 (1598); jfr 3. Mång ting yppas, och sanhz rönes. SvOrds. B 6 b (1604). (Generalguvernören) lät .. sigh .. wara ahnläget, igenom landzhöfdingen att få wetta sielfue sannheeten (om den påstådda uppstudsigheten hos allmogen vid skatteindrivningen i Blekinge). Banér GenGuvBer. 46 (1668).
b) till 1 d γ: sanning, verklighetstrohet o. d.; äv. med anslutning till sann, adj. 5, närmande sig bet.: äkthet. Kellgren (SVS) 5: 314 (1790). Dialogernas underbara sannhet i uttryck och ton. Lagergren Minn. 1: 454 (1922).
c) (†) i uttr. i sannhet o. d. (jfr 4 b), i överensstämmelse med vad som är sant l. det verkliga förhållandet, sanningsenligt, med sanning, sant; säkert; äv. ss. satsadverbial: i sanning, förvisso, verkligen. Huad wij her åm .. wdj någen sanhet forfare kunne. HFinlH 4: 90 (1556). Sameledis swor och Seuerin Suartt m(edh) ho(no)m, att så wdij sanheett war. TbLödöse 76 (1587). Thet vi och i sanhet hafve förnummit. RA I. 3: 163 (1593). Till yttermere visso, att så udi sandhet ähr, stadfest[e] vij meninge man .. medh vårt häridz singnet. Därs. I. 4: 871 (1598). HärnösDP 1663, s. 77.
d) (†) om det förhållandet att en fordran överensstämmer med de faktiska förhållandena. At respective Sterbhus Interessenterne .. redan förut sine fordringars sanhet beedigat. VDAkt. 1773, nr 802.
2) till 6: riktighet, sanning o. d.; särsk. (i sht i religiöst spr.) till 6 a. Ehuru wel hwad här tils här om talat är, kan nogsamt betyga thenna Christeliga läros sanhet och nödwendighet; så wil jag doch .. nemna (osv.). Swedberg Cat. 363 (1709). Om Vett bör eftersträfvas, och Dygd utöfvas, för deras egen sannhet och ädelhet. DvSchulzenheim ÅmVetA 1806, s. 1. särsk.
a) (†) till 6 f, om det förhållandet att meningen i en framställning är fullgod l. sammanhängande l. dyl. (Det engelska originalets) In the individual, är uteglömdt (i översättningen), men nödigt för meningens sannhet. SP 1792, nr 285, s. 3.
b) (†) konkretare, om sanning i religiös l. biblisk mening. Jagh ropar til tigh o. Herre Christ, / .. Styrck migh j tijn sanheet. Ps. 1567, s. 95 b; jfr Ps. 1695, 281: 1. Ett Rett håpp tu (dvs. Gud) migh skänker / för tu Rätt sanhett äst. Visb. 3: 74 (c. 1635). Så befinner man tå hans (dvs. Kristi) sanheet, så förnimmer man tå thet högsta och ewiga goda. Muræus Arndt 1: 87 (1647).
3) till 7: sanningsenlighet, sannfärdighet; ärlighet, uppriktighet. Sanhet och trohet äre drifne af bÿ, / och seia sig vela aff landet bort flÿ, / rätvisan ef(ter) tem letar. Visb. 1: 201 (c. 1620). Jag kände att dessa människor var lyckliga, emedan det fanns mening och sannhet i deras liv. Form 1947, s. 18. särsk. (†) konkret, om sann l. ärlig l. god varelse l. dyl. (Swedenborg) vet .. att .. (änglarna) gifta sig .. (men) barnen (bli) icke .. sådane klumpige otäcke sötungar som hos oss, utan de äro nya sannheter och godheter. Thorild 4: 201 (1795).
4) i vissa prep.-uttr.
a) (numera föga br.) till 1, 7, i uttr. med sannhet, med sanning, sanningsenligt. At Storfursten Alexei Michaelovitz hwarken medh rätt eller sannheet .. kunde kalla eller skrifwa sigh, månge andre Herrskapers (dvs. herradömens) vti Östan, Wästan och Nordan Otzitz, Deditz, Naszlednick .., (dvs.) effter Fäder och Förfäder en rätt Arffherre. Widekindi KrijgH Eeeeee 1 b (1671).
b) (†) till 5, 7, i uttr. i sannhet (jfr 1 c), ärligt, uppriktigt, troget l. dyl. SvFlH 1: 510 (i handl. fr. 1564). (Han) tiente med tro och manligheet / Suerigis Rike i sanheet. HSH 30: 5 (c. 1577).
Ssgr (till sannhet 1): sannhets-, förr äv. sannhetes-bekännelse. (sannhetes-) (†) sanningsenlig förklaring. Her Laurensess .. arffwinghe .. (har) begärett wthaff megh (som fått i uppdrag att fullgöra den avlidnes sista vilja) min sanhetess bekännelse om thesse effterscreffpne gootz. SJacobi (1541) i VgFmT I. 10: 85.
-gnista, r. l. f. (sannhets-) (tillf.) = sannings-gnista. Holm NSv. 112 (1702).
Spoiler title
Spoiler content