publicerad: 1965
SANSA san3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (numera bl. tillf., Envallsson Walltr. 90 (1793) osv.), -NING (se d. o.).
Etymologi
I. tr. (äv. i abs. anv.).
1) (numera bl. i vissa trakter) uppfatta (ngt), förnimma, erfara; förstå (ngt), inse; äv. abs.; jfr SANS, sbst.2 1. 1Saml. 1—6: 702 (1770, 1774; abs.). Människan kunde ännu sansa det grymma och det galna af Krigens Blod och Lågor. Thorild (SVS) 3: 262 (1792). Såsom den sofwande icke sansar eller känner någon fara, så (osv.). Schartau Pred. 512 (1822). Slutligen uppvaknade Herman (som improviserat en sång på pianot) ur sina drömmar, sansade, hvar han var, och att han möjligtvis — kunde hafva åhörare. Knorring Ståndsp. 2: 30 (1838). Blenda (som varit med om en kullkörning med släde) såg på honom med stora ögon, sansade nu på en gång hela förhållandet (dvs. vad som hade skett) och sade (osv.). Därs. 176. Bilisten .. är 50 meter förbi mopedisten, innan han hunnit sansa signalen, som ges i hans öra. GbgP 1957, nr 208, s. 6.
2) (†) refl.: återkomma till (klart) medvetande (efter att ha varit medvetslös l. avsvimmad l., närmande sig 4, efter att ha yrat); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som är vid klart medvetande, redig; jfr SANS, sbst.2 1. Strax .. (efter att han hade yrat) var han åter sansad, och kände igen oss alla. Atterbom Minnest. 2: 164 (1853). Sundén (1888; angivet ss. mindre br.).
3) med avs. på person: lugna, få att besinna sig l. att ta sitt förnuft till fånga, återföra till besinning; äv. med avs. på ngns sinne, tankar l. känslor o. d.: lugna, dämpa, stilla; jfr SANS, sbst.2 2. Ja, Antoine, sansa dina sinnen, lemna dig åter åt glädjen. Björn Calas 20 (1794). När vi .. sanse våra tankar till en lugn betraktelse öfver vårt ämne. Wallin 1Pred. 3: 45 (c. 1830). Biskopen .. lyckades sansa (den av den extatiska rörelsen gripne) klockaren Klemet Gundersen, som .. offentligen afbad sina förvillelser. Hellberg Samtida 6: 49 (1871). Sedan sansar man sina sinnesrörelser med att dricka en kopp kaffe. TurÅ 1900, s. 63. Rosendahl Lojäg. 85 (1956).
4) [specialanv. av 3] refl., förr äv. i pass. med intr. bet.: lugna sig (efter häftig sinnesrörelse, förskräckelse, förvirring o. d.), besinna sig, ta sig samman, återvinna fattningen l. självbehärskningen; ta sitt förnuft till fånga; äv.: lägga band på sig, styra sig; äv. i förb. med prep. (i)från l. ur o. beteckning för (ngt som är en följd av) förskräckelse l. förvirring l. vrede o. d. KKD 6: 91 (1708). Änteligen fick jag honom litet sansa sig från dess grufveliga svordomar och utlåtelser (över resans besvärligheter). Tersmeden Mem. 5: 98 (1772). (Pojken som vådaskjutit en person) kom straxt han litet sansat sig ifr. sin förskräckelse utlöpandes och skrikandes på gården. Porthan BrCalonius 505 (1798). Struthio .. sansas långsamt, blickar ändtligen opp på Amarulli och störtar sig med tårar i hans armar. Polyfem I. 49—52: 4 (1810). Sansa sig ur den platonska yran. Franzén Skald. 2: 210 (1828). (K. XII) ville ej låta ryssarne sansa sig och komma underfund med svenskarnes ringa styrka. Hjärne K12 97 (1902). Efter att ha sansat oss lite efter allt väsen. VFl. 1938, s. 88. jfr (numera bl. tillf., ss. vbalsbst. -ande): Grefvinnan (efter något sansande) Är du fri? Envallsson Walltr. 90 (1793).
5) (†) refl., i uttr. kunna sansa sig, ha sitt fulla förstånd, vara vid sina sinnens fulla bruk; jfr SANS, sbst.2 2. (Sv.) Fast han är svag åkk gammal, kann han dåkk sansa sig, (lat.) Sensuum est compos. Schultze Ordb. 3999 (c. 1755).
6) [specialanv. av 3, 4] i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om person: som har full kontroll över sina själsförmögenheter, känslor o. handlingar, behärskad, fattad, lugn; förnuftig, klok; äv.: måttfull, modererad, dämpad; äv. i utvidgad anv., med sakligt huvudord. Må en sansad tid säga, om någon annan än .. (Görtz) kunnat åt Carl XII hjelpa financerna. HSH 7: 238 (c. 1800). Bränvinssuparen .. är fängslad af bränvinet ..; i ett hänseende äger han en fix idé, ehuru sansad och förnuftig han än må vara i alla andra. KyrkohÅ 1925, s. 268 (1836). När jag kl. 10 f. m. åter besökte patienten fann jag henne fullkomligt sansad och lugn. JElliot i Hygiea 1841, s. 538. Olaus Petri var den sansade reformationens man och fri från all fanatism. Svedelius i 2SAH 49: 130 (1873). Franzén var, om än till lynne och åsigter tidigt sansad, en hänförd vän af ett fritt samhällsskick. Wirsén i 3SAH 2: 218 (1887). Gudskelov för att man dock är en mogen, sansad, välanpassad människa som verkligen kan se tingen uppifrån. Thorén Herre 72 (1942). Nästa år upprepades börsfesten den 3 april, nu i mycket sansade former. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 152 (1955).
II. (†) intr.: sansa sig (se I 4). Knappt Sethos än från sin förvirring sansar, / Då scenen byts. Leopold 2: 296 (1812, 1815).
Särsk. förb.: SANSA EFTER10 32, äv. 40. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1: (komma att) tänka på (ngt), komma ihåg. (Jag) har intill denna stund aldrig sansat efter att .. (det stulna) låg med den andra trossen i sjöboden. Carlén Rosen 733 (1842).
Spoiler title
Spoiler content