SANTERING sante4riŋ, i Sveal. äv. 032, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr ä. d. santering, dan. o. nor. santerning; vbalsbst. till ett i sv. icke anträffat verb motsv. dan. o. nor. santere, linda om, surra, sannol. av fr. ceintrer, linda om, surra, av ett icke anträffat vulgärlat. cincturare, lägga en gördel om, linda om, avledn. av lat. cinctura, bälte, gördel, vbalsbst. till lat. cingere (se SÄNT)]
(numera knappast br.) sjöt. kraftig surrning använd vid förstärkning av ett klent l. bräckt rundhult med ett trä- l. järnstycke. Santering .. användes då en skål skall fastsurras vid ett rundhult o. d. Frick o. Trolle 47 (1872). 2NF 25: 1295 (1917).
