SARKASM sarkas4m, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 2) -er. Anm. Förr användes äv. lat. böjningsformer av ordet, t. ex. abl. sg. sarcasmo (Muræus TröstPred. F 4 a(1641)), abl. pl. sarcasmis (Svart G1 7(1561)).
Ordformer
(förr äv. -casm)
Etymologi
[jfr t. sarkasmus, eng. sarcasm, fr. sarcasme; av senlat. sarcasmos, av sengr. σαρκασμός, till σαρκάζειν, slita sönder kött, skära tänder (i raseri), till σάρξ (gen. σαρκός), kött. — Jfr SARKAST,SARKASTISK,SARKO-]
1) om (kvickt o.) elakt hånande l. ironiskt uttrycks- l. framställningssätt i tal l. skrift, avsett att nedvärdera l. kritisera ngn l. ngt; äv. om läggning utmärkt av benägenhet att använda ett sådant uttryckssätt; elakt l. bitande hån l. skämt. Sarkasmen, eller Straff-stilen, har sina reglor och sin förträfflighet som Panegyriken, eller Lofstilen. Thorild Gransk. 1784, 1: 71. Om jag råkat nog mycket att nyttja sarcasmen, är jag nu blefven så mycket frommare, sen den gjort sin påsyftade verkan. Kellgren (SVS) 6: 284(1790). Fin sarkasm sin lilla sälta stänkte. Sjöberg Kris. 24(1926). En lugn humor och en dansk lätt sarkasm utmärka hans intelligenta, något försiktiga person. Laurin Minn. 4: 382(1932).
2) yttrande utmärkt av sarkasm (i bet. 1), spydighet, giftig anmärkning, gliring, stickord, elakt skämt. DA 1771, nr 5, s. 2. De flesta recensioner hafva antingen gått ut på att omåttligt hölja Författaren med smicker och lofsånger, eller med hån och sarkasmer. Palmblad i Phosph. 1811, s. 41. Hagbergs sarcasmer mot dem som bråka sönder vårt gamla ärliga språk. AnderssonBrevväxl. 1: 248(1852). Sarkasmernas bitande salt. Fröding Gralst. 13(1898). Zweigbergks kritiska angrepp, många gånger i form av bitande sarkasmer. UrDNHist. 2: 21(1953).
3) (†) om sarkastisk skrift l. dikt l. teaterpjäs o. d.; satir. Det utmärker icke ringa grad af mod att företaga en förswenskning af den bekanta sarkasmen: Der gestiefelte Kater, en pjes som i Tyskland så skarpt sårat flere berömde författares ömtåliga rykte. SvLitTidn. 1813, sp. 95. Hammarsköld SvVitt. 1: 321(1818).
