[jfr ä. d. sartlig; av ä. t. zartlich (l. mlt. sartlik) resp. t. zärtlich, av mht. zartlich, fht. zartlih, avledn. av zart (se SART, adj.)]
(†)
1) i fråga om fysiska egenskaper: ömtålig, skör; späd, fin. (Evas) skapnad war hwit, saarlig, fager, nätt. Spegel ÖPar. 64(1705). (De saliga bli) til sitt wäsende så sarliga och klena, / At the som Solens skeen sig kunna tränga fort, / Och icke långsamt gå från en til annor ort. Dens. ÅPar. 21(1711).
2) i fråga om handlingssätt l. uppträdande o. d.: mjuk, vänlig, blid; behaglig, fin. Phoebus sarliga leer tå Fisken spelar och kättias! Spegel GW 21(1685). Rätt som Gudh hade sagt .. / At Bondens arbet skal them (dvs. de lata) föda kräselig / Och the medh annars swett så sarligt smincka sigh. Dens. ÖPar. 46(1705). Dens. 392(1712).
