SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1965  
SARRUSOFON sarɯ1sωfå4n l. sar1us-, l. -so-, r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. sarrusophon, eng. sarrusophone; av fr. sarrusophone, bildat till namnet på uppfinnaren, den franske musikdirektören M. Sarrus som uppfann instrumentet (patenterat 1856), o. -FON]
mus. bleckblåsinstrument med dubbelt rörbladsmunstycke o. klangfärg påminnande om saxofon. Jeanson (o. Rabe) 2: 217 (1931). Föga rik användning har den sedan 1863 i 6 storlekar byggda sarrusofonen haft, ett av metall byggt fagottinstrument, som avsetts endast för militärändamål. Moberg TonkHVäst. 1: 111 (1935). SohlmanMusiklex. (1952).
Spoiler title
Spoiler content