SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1965  
SASKA sas3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. saska, vara lös l. uppblött, icke bära för foten (om snö l. väg o. d.), göra ngt långsamt l. liknöjt; sannol. av ljudhärmande ursprung]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (långsamt) traska l. klafsa (till en plats o. d.); särsk. i uttr. saska i väg. Hans skosulor nänns knappast lätta från backen, där han saskar i väg neråt båtstället. Carlsson ÄlvTimm. 248 (1949).
Spoiler title
Spoiler content