[sv. dial. saska, vara lös l. uppblött, icke bära för foten (om snö l. väg o. d.), göra ngt långsamt l. liknöjt; sannol. av ljudhärmande ursprung]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (långsamt) traska l. klafsa (till en plats o. d.); särsk. i uttr. saska i väg. Hans skosulor nänns knappast lätta från backen, där han saskar i väg neråt båtstället. Carlsson ÄlvTimm. 248(1949).
SAOB
