SAUBER, adj.; anträffat bl. ss. adv. -T.
Etymologi
[av t. sauber, av mht. sūber, sūver, av fht. sūbar, sūbiri, ren, måttfull; jfr fsax. sūƀri, ren, vacker, mnl. sūver, ren, vacker, prydlig (holl. zuiver), feng. sȳfre, ren, måttfull; sannol. av lat. sobrius (se SOBER)]
(†) nätt l. prydlig l. omsorgsfull l. dyl.; anträffat bl. ss. adv. När .. (pistolen) sålunda nätt, rent och saubert utsmidd, renfilad och väl polerad är, skall mästaren där uppå slå sin stämpel. Dahlgren LDeGeer 1: 149 (i handl. fr. 1646).
