SAULUS sa4ulus l. sa͡ω4-, sbst.2, äv. (utom i bibeln numera bl. tillf.) SAUL sa4ul l. sa͡ω4l, sbst.2, m.
Etymologi
[jfr t. o. senlat. Saulus; av gr. Σαῦλος, av hebr. šā'ūl (jfr SAUL, sbst.1)]
det ena av de två namn som aposteln Paulus bar; särsk. (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl.
a) [med syftning på förhållandet att aposteln Paulus efter omvändelsen var känd under namnet Paulus, icke Saulus]
α) i sådana uttr. som Saulus blir (en) Paulus, av en Saulus blir en Paulus, göra en Paulus av Saulus, för att beteckna att ngn omvänder l. bättrar sig (i religiöst l. politiskt o. d. avseende) resp. omvändes. Isogæus Segersk. 302 (c. 1700: giöra). Af en Saul blifwer en Paul. Wallin GothlSaml. 1: 185 (1747; med syftning på präst som efter Gotlands övergång i svensk ägo blivit en god svensk). Saulus kan en Paulus bli. Dalin Vitt. 4: 480 (1749). Demokratlumpen, som fått rang och ordnar, får därmed vanligen också ”en bättre öfvertygelse”. .. Huru har denne Saulus blifvit en Paulus? Rydberg Varia 250 (1887, 1894). Holm BevO (1939, 1960).
β) (tillf.) i uttr. en Paulus som blir en Saulus, för att beteckna en kristen som överger sin kristna tro l. blir ateist l. dyl. Levertin Konfl. 13 (1885).
b) (tillf.) i uttr. en nitisk Saulus, om en person som nitiskt bekämpar religiös sekterism o. d. Den förskjutne ”kättaren” magister Georg .., nu återkommen från utrikes resor som en nitisk Saul mot hernhutare och pietister. Högberg Vred. 2: 34 (1906).
Avledn.: SAULISK, adj. (†) i uttr. sauliskt nit, om nit ådagalagt vid bekämpande av religiös sekterism l. dyl. (liknande det som utmärkte Saulus före omvändelsen i hans förföljande av de kristna); jfr paulinsk. Öfverdriften i det sauliska nitet hämnar sig sjelf genom att framkalla sanningens eldsken. AnderssonBrevväxl. 1: 251 (1857).
