[jfr t. sbirre, eng. sbirro, fr. sbire, span. esbirro; av it. sbirro, av omtvistat urspr.; sannol. (med tanke på röd dräkt) av senlat. birrus, byrrus, burrus, (eld)röd, av gr. πυρρός, (eld)röd, till πῦρ, eld (se FYR, sbst.1)]
polis(man) l. rättstjänare ingående i militärt organiserad kår i Italien i ä. tid (före 1809); särsk. om sådan polis- (man) l. rättstjänare i påvlig tjänst; äv. allmännare, dels om polis(man) i Italien l. spansktalande land, dels ss. nedsättande l. skämtsam beteckning för polis(man) l. rättstjänare. Frukta intet af mig. Jag är ingen Sbirre. Kullberg Vulpius Rinaldo 1: 78(1801). En Profpredikant (har) wid utgången från kyrkan blifwit af utsända Sbirrer bysatt för en skuldsedel, som icke war utmätningsgill. Wallmark Resa 105(1819; om sv. förh.). Se, från sin sophög den hungrande katten / Jagar med svärdshugg vår ståtlige sbirr. Nyblom NDikt. 131(1865; ur dikten ”En romersk gendarm”). Påfven (ropar utåt). Sbirr! Sbirren (in). Påfven. Drif ut packet ur kyrkan! Strindberg HimmNyckl. 113(1892). Jag .. skjuter skarpt, om baksträvarnas sbirrer nalkas min lya för att beröva mig min .. (hembrännings-)apparat. Engström 12Bok 82(1919). GHT 1944, nr 82, s. 13 (om förh. i Mexiko).
SAOB
