SCHNEIDIG ʃnaj3dig2 l. snaj3dig2, äv. ʃnäj3-dig2 l. snäj3dig2, l. SNAJDIG snaj3dig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(schneidig 1898 osv. schnejdig 1943)
Etymologi
[sv. slang snajdig; liksom d. schneidig av t. schneidig, av mht. snīdec, skarp, skärande, till snīde, egg (t. schneide), till stammen i SNIDA. — Jfr SNEDIG]
(numera bl. vard.) spänstig(t elegant); snitsig; snärtig; stilig. Den schneidige och träffsäkre doktor Bachem. AB 1898, nr 151, s. 3. Han dansar framför dig, en knollrig karl, / schneidig på tån och på klacken. Procopé Vers 25(1909). På Plaza Murillo (i La Paz) .., där schnejdiga löjtnanter konverserade olivbleka damer under kaféernas markiser. Mörne AlfrVag. 188(1943). Officerarnas skärmmössor är (i Tyskland) inte längre så demonstrativt schneidiga, uniformsfärgen är diskret blyertsgrå och (osv.). SvD(B) 1957, nr 196, s. 7.
