SCUDO skɯ4dω l. -o, äv. med mer l. mindre genuint italienskt uttal, r. l. m.; best. -n; pl. (med it. pl.-ändelse) -di. Anm. Formen scudi brukades förr äv. ss. sg. Fahlcrantz Schiller Fiesko 97(1821: en Scudi; t. orig.: ein Scudi).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. scudo; av it. scudo, sköld, scudo; av lat. scutum, möjl. besläktat med kyrkslav. štitŭ, ir. sciath, båda med bet.: sköld]
(förr) italienskt guld- l. silvermynt med växlande värde i de olika staterna o. urspr. försett med en sköld i prägeln. (Man påstår) at (påven) Sixtus V vppå fäm Åhrs tijdh skal hafwa sitt Huus (dvs. åt sin familj) öfwer tree millioner Ducater, och Gregorius vppå Siu och Tiugo Månader öfwer tree millioner scudi vthi Ägodehlar förvthan contante penningar förwärfwat. Brask Pufendorf Hist. 435(1680). Ymer 1950, s. 70(om förh. i slutet av 1500-talet).
SAOB
