SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1965  
SEDIG se3dig2, förr äv. SIDIG, adj. -are ((†) superl. -st ÅbSvUndH 83—84: 145 (1736: sedigsta, pl. best.)). adv. -T.
Ordformer
(sed- 1560 (: sedigheet), 1579 osv. sid- (-ij-) 15261758. -ig 1536 osv. -og (-ågh) 16231732. -ug 15261727 (: Sedughet))
Etymologi
[fsv. sidhugher; jfr nor. dial. sedug, fvn. siðugr, mlt. sēdich, t. sittig; avledn. av SED]
1) som handlar l. uppträder l. (om ngns handlande o. d.) är i enlighet med god sed l. så som man bör handla resp. det bör vara enligt allmän, traditionell uppfattning; som utmärkes av goda seder.
a) (numera bl. med ålderdomlig prägel, mera tillf.) med tanke helt l. väsentligen på moraliska (särsk. sexualmoraliska) förhållanden: i sedligt l. moraliskt avseende god l. oförvitlig, dygdig, anständig, ärbar; äv. dels övergående i bet.: kysk, dels med bibet. av (o. i vissa fall svårt att skilja från) b, e, f. Så skall nw en biscop, wara .. nöchter, sidugh. 1Tim. 3: 2 (1526; Bib. 1917: tuktig). The vnga quinnor (skola) .. wara sidhugha, kyska. Tit. 2: 5 (Bib. 1541; NT 1526: tuctugha; Bib. 1917: föra en tuktig .. vandel). (Vi lova att beflita oss) Om itt sidugt, skickeligit och ostraffeligit lefwerne, i ord och umgänge. KOF II. 2: 199 (c. 1655; ur prästeden). I (moralen) .. läres en, at blifva sedig menniska. Sahlstedt CritSaml. 534 (1765). (Drängen) tänkte ju icke på henne ”för att ega henne”, utan blott på .. hur ”sedig och anständig” hon var mot de andra ”tösera”. Knorring Torp. 1: 124 (1843). (Skådespelaren) ville framhäva sin förankring i den trygga, sediga världen. Olsson Mittåt 15 (1963); jfr b. — jfr O-SEDIG.
b) (numera bl. med ålderdomlig prägel, mera tillf.) med tanke väsentligen l. enbart på de yttre formerna för ngns uppträdande: som uppträder resp. (om ngns handlande o. d.) är i enlighet med vad god sed fordrar; sedesam; hövisk; som har resp. utmärkes av ett hyfsat l. väluppfostrat sätt, hyfsad, väluppfostrad, belevad; förr äv. mer l. mindre klart liktydigt med: artig, hövlig, artigt l. hövligt blygsam, taktfull, fin o. d.; jfr a, c, f. Een sidhugh menniskia läter sich med een ringa ting nöya. Syr. 31: 19 (öv. 1536; Apokr. 1921: väluppfostrad); jfr f. (Themis) trådde sedigt fram. Lucidor (SVS) 283 (1673); jfr slutet. Lät mig än som förr, en sedig wördnad wisa, / Med tyst och tillyckt mun behedrar man som bäst, / Alt hwad förundran wärt. Brenner Dikt. 2: 102 (1696). (Magnus Ladulås) tykte .. at de Svenske voro ännu något obelefvade, och behöfde undervisas i många nödiga stycken. Han trodde det bäst kunna ske, genom umgänge med skickeliga och sediga Utlänningar. SthmStCal. 1764, s. 3. (Värdshusvärden) blef högt förargad deröfwer, at et sådant Creatur (dvs. en halvnaken kvinna), (det war hans sedigaste utlåtelse) i sådant utseende, wille gå in til honom. Ekelund Fielding 256 (1765). Sedigt ljuga blef en skyldighet. Thorild (SVS) 3: 189 (1791). Warburg Richert 2: 115 (1905). Harlock (1944). — jfr BORD-, O-SEDIG. — särsk. [jfr a] om ngns uppträdande l. klädedräkt l. om yttre drag hos ngn o. d.: som vittnar om l. ger sken av anständighet l. ärbarhet, icke utmanande l. stötande för anständighetskänslan, sedesam (se d. o. a). (Fru Dygd) war sedig uti sin gång. Stiernhielm Herc. 277 (c. 1652, 1668). En sedig klädepracht, som dygdens döttrar bära, / Är höflig, blygsam, kysk. Kolmodin QvSp. 1: 603 (1732). Ser man en som .. har ett blygt ansigte och en sedig uppsyn, så skall man wörda den högt. Murbeck CatArb. 1: 404 (c. 1750). Präst vare sedig i drägt. Nicander GSann. 38 (1766). Hon ligger på rygg, med händerna sedigt knäppta över bröstet. Aurell NBer. 102 (1949).
c) [jfr a, b] (numera bl. med ålderdomlig prägel) om barn l. ung människa (särsk. elev i skola) l. soldat, med särskild tanke på de speciella fordringar som ställas på ett barns osv. handlande o. yttre uppträdande (lydnad, disciplin, god ordning, hövlighet, respekt mot äldre, foglighet, hyfsat sätt o. d.); i fråga om barn o. d. äv. med bibet. av: stillsam, icke bråkig l. bångstyrig, som icke har hyss för sig o. d. (jfr e). Schroderus JMCr. 7 (1620). (Den studerande) som ähr een skickeligh, sedigh och stilla drengh. VDAkt. 1667, nr 377. Spegel Dagb. 19 (1680; om soldater). Gossarne sutto (under examen) mycket sedige och tyste, hvar och en på sin stol, och sågo ut som om de aldrig skojat med mig. Ödman UngdM 1: 38 (1862, 1881). Lärjunge vare pligtig att iakttaga ett sedigt och anständigt uppförande så inom som utom skolan. ÅbSvUndH 13: 60 (1897). Prosten Springer kände Maria som ett sedigt läsbarn. Wägner Sval. 12 (1929).
d) (†) om (det liv som föres av) en folkgrupp l. ett folk l. folkslag o. d.: civiliserad, hyfsad; disciplinerad o. d.; i vissa fall liktydigt med: som iakttager lagbunden ordning, laglydig; särsk. motsatt: vild, barbarisk. (Jonerna) twingadhe thett wilde Folcket (vid Svarta havet), och giorde them sedighe och taame. Lælius Bünting Res. 1: 197 (1588). Thet är ett lofligit bruuk, och emellan Christelige och Sedige Nationer länge i acht tagit, at then som sin Fiende blifwer öfwermächtigh, gifwer effter som Omständigheterna effterlåta, Quarteer. Widekindi G2A 102 (c. 1676). Vi se ju dagligen, att alla fria konster måste på sådant sätt (dvs. gm stöd o. uppmuntran från gynnare o. överhet) upphjelpas hos alla sediga folkslag. Bergklint Vitt. 154 (1761). (Svenskarna) voro i sitt framfarande emot .. (Finlands) almoge icke sedigare än (ryssarna). BtVLand 5: 135 (c. 1770). Liffländarne .. satte mera wärde på sit urgamla Barbari, än på en sedigare lefnad. Lagerbring 1Hist. 2: 369 (1773).
e) (†) stillsam, saktmodig, lugn; försiktig; icke yster; varsam; jfr a, c. En otolig gör galenskap, men en sidigh hatar thet. SalOrdspr. 14: 17 (öv. 1536; Bib. 1541: försichtigh). (Kvinnor som icke vilja undersökas) skal Barnmorskan biuda till med söta och sediga Ord. Hoorn Jordg. 1: 28 (1697). The redo först sachta och sedigt, til thes the kommo in emot borgen. Björner Hrolf 94 (1737). Fallet ifrån hästen skall er väcka / Till mera sedig ridt. Jolin UHansDr 29 (1860).
f) (†) om person l. ngns liv l. sinne o. d.: försynt; blygsam, beskedlig, måttlig, hovsam o. d. (Lat.) Modestus .. (sv.) Sedig. Florinus Nomencl. 143 (1678); jfr a. Den tid är längst förbi då slika (dvs. vetenskapligt intresserade) Qwinfolck giälde, / Bäst är för osz at gå en mera sedig bahn. Brenner Dikt. 2: 115 (1717). (Browallius') sediga tycke om sig sjelf och sina förmoner. Carleson ÅmVetA 1756, s. 28.
2) om (hus)djur (särsk. häst) l. ett (hus)-djurs (särsk. en hästs) beteende: som är utan resp. icke utmärkes av oarter, icke bångstyrig l. bråkig l. istadig l. svår att hantera; foglig, lydig, from (se d. o. 7 a), snäll, lugn. (Musen såg på kattan) och tänckte, huadh må thå thetta wara för it wackert, milt och sedugt diwr? Balck Es. 228 (1603). Blef då Hans Maij:tt shiänckt af gouverneuren der utj Bender en lijten wijt sedig häst. KKD 3: 228 (c. 1710). (Hästen som belagts med kapson) gick då sedig .. som et lam, fast han war hurtig som et lejon. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). Skulle man rida, så tog han alltid den sedigaste och lugnaste häst han kunde få. Knorring Cous. 1: 81 (1834). Finns det en lugn och sedig hund kan den få slicka upp det blod som samlas i bukhålan (på den skjutna haren). Petre HbJäg. 73 (1931). Brödhästen lunkade sedigt runt arenan. Lindgren MästBlomkv. 51 (1946).
3) i bildl. anv. av 1 l. 2.
a) (†) om grönska: som gör ett lugnt, enkelt o. värdigt l. allvarligt intryck l. dyl. Desse (lanthus) göra en behaglig åsyn mellan deras vackra Lundar, och spegla sina lysande färger mellan trädens sediga grönska. Linnerhielm 1Br. 208 (1797).
b) (†) om sjukdom: icke alltför svår, beskedlig (se d. o. 5 slutet), godartad l. dyl. Därtillmed ähr denna pestlentzien så sedigh och hörsam att hon icke engång kommer wthur dätt ena husset hon sigh inquarteradt haffuer. Ekeblad Bref 1: 287 (1653; rättat efter hskr.).
c) (†) om växelkurs: som förhåller sig stabil l. lugn l. dyl. JournSvL 1797, s. 248.
d) (tillf.) om intellekt: icke alltför orolig l. bångstyrig. Greve Oxenstierna har nog icke själv någon smärtsammare erfarenhet av huru bångstyrigt ett mänskligt intellekt kan vara. Hans förefaller sedigt och välartat. GHT 1934, nr 80, s. 3.
e) [jfr 2] (tillf., skämts.) om bil: som förhåller sig ss. en sedig häst l. dyl. (På gården) stod hans bil så snäll och sedig. Hedberg Räkn. 109 (1932).
f) (†) om flytande metall (vid gjutning): som rinner som den bör (utan att bubbla l. kasta gnistor o. d.). (Tackjärnet) flyter nu qwickare utur Ugnen, kastar ännu icke några fräsande gnistror, är sedigt uti gjutning, faller wäl uti Formen och håller sig länge qwickt. Rinman JärnH 1008 (1782). JernkA 1853, s. 69.
g) (†) om metall (vid bearbetning): som väl tål bearbetning (utan att spricka o. d.), tålig o. d. Stålet (i sabel- o. värjklingorna) var sedigt och långt att arbeta, icke kort och skört, således starkt. JernkA 1861, s. 340.
Avledn.: SEDIGA, v. [jfr t. sittigen] (†) till 1, 2: bibringa (ngn) goda seder l. hyfsning; göra sedig. Schultze Ordb. 4065 (c. 1755).
SEDIGHET, r. l. f. [fsv. sidhughet; jfr t. sittigkeit]
1) till 1.
a) (numera bl. med ålderdomlig prägel, mera tillf.) till 1 a: godhet l. oförvitlighet i sedligt l. moraliskt avseende, dygd(ighet), anständighet, ärbarhet; äv. dels övergående i bet.: kyskhet, dels med bibet. av (o. i vissa fall svårt att skilja från) b. Svart Ähr. 74 (1560). Herrans fruchtan är then retta wijsheten och sidugheten. LPetri Sir. 1: 27 (1561; Bib. 1541: tuchten; Apokr. 1921: tukt). (Hans föräldrar ha) honom vthi all Gudachtigheet och Sidhugheet vptuchtat i hans Barndom. Elimæus Trautzich C 2 b (1617). Lagmannen på Island Thorkil Måne, som för sedighet och obefläckat lefwerne, warit i synnerhet wördad hos sina Landsmän. Lagerbring 1Hist. 1: 497 (1769). LäsnBlRelÄ 3: 244 (1802). Dalin (1854).
b) (numera bl. med ålderdomlig prägel, mera tillf.) till 1 b: sedesamhet; höviskhet; gott l. belevat l. väluppfostrat uppträdande, hyfs(ning); förr äv. mer l. mindre liktydigt med: artighet, hövlighet, hövlig blygsamhet, taktfullhet, takt o. d.; jfr a. Sedighett i ordh hafva klepporna (dvs. jungfrurnas hårda hjärtan) bögdt. Visb. 1: 327 (1623); jfr slutet. Wår Alexander kom, och fägna alle slätt, / Medh träfli' Sedigheet, vppå ett kungligt sätt. Achrelius Dan. D 1 b (c. 1690). Hon mente han skulle tala om deras duell; men hans sedighet tillät ej det. Chenon Heywood 2: 6 (1773). Under en konstlad sedighet döljde .. (Cæsar) sitt omenskliga lynne. Kolmodin TacAnn. 1: 412 (1833). Harlock (1944). särsk. till 1 b slutet: sedesamhet. (Prästen skall) förmana .. (nattvardsgästerna) at the .. med .. sachtmodigheet, sedigheet och nychterheet, framträda til then heliga Nattwarden. Kyrkol. 11: 9 (1686). AnderssonBrevväxl. 1: 338 (1836).
c) (numera bl. med ålderdomlig prägel) till 1 c: förhållandet att ett barn l. en ung människa (särsk. elev i skola) l. soldat uppfyller de speciella krav som ställas på ett barns osv. handlande o. yttre uppträdande; i fråga om barn o. d. äv. med bibet. av: stillsamhet, frihet från bråkighet l. bångstyrighet o. d.; stundom liktydigt med: god ordning l. disciplin; förr äv. i pl., med tanke på ngns uppträdande i olika avseenden. Hwad Sedigheeterna och Dygderna widkommer, skole Barnen öfwas: 1. Til Måtteligheet, .. 3. Til Ährewördning emot the Äldste, ... 4. Til Hörsamheet (osv.). Schroderus Modersch. 30 (1642). På den Nomentanska vägen .. tågade .. (soldaterna) af, och slogo läger på det heliga berget, liknande derigenom sina fäder i sedighet, att de icke föröfvade något öfvervåld. Kolmodin Liv. 1: 408 (1831). För sedighet och god ordning wälkända ynglingar. SKN 1843, s. 121. På .. (premiebokens) pärm stod .. ”för sedighet och flit”. Kamraten 1893, s. 299.
d) (†) till 1 d: lagbunden ordning, disciplin, lydnad för gällande lagar o. d. Schönberg Bref 1: 45 (1772). Snapphanarne .. (kunde) icke förr än efter Fridsslutet .. bringas til sedighet och lydnad. Därs. 2: 377 (1778).
e) (†) till 1 e: saktmod, lugn; mildhet; varsamhet; försiktighet o. d. Förnimmer man några elaka Tijender, .. skal man .. detsamma långsamt, med Sedighet, och icke med Hast, henne förebringa. Hoorn Jordg. 1: 80 (1697). Gyldenstolpe ÅmVetA 1771, s. 12.
f) (†) till 1 f: försynthet; blygsamhet, beskedlighet, måttlighet, hovsamhet, modesti. (Den helige Martin av Tours) bleff (av biskopen) kallat til Diaconatz Embete, hwilket han dochlijkwäl aff en besynnerligh Sedigheet vthslogh. Schroderus Os. 1: 569 (1635). Hwad är Modestia eller Sedigheten? Sw(ar). Intet annat än, at man lefwer förnögd med sit stånd, sträfwar efter ingen ting i otid. Lallerstedt Dygdel. 20 (1746). Carleson ÅmVetA 1760, s. 16. Cavallin (1876).
2) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara sedig. Man (har) stor orsak, at förundra sig öfver deras hästars och boskaps sedighet, som låta utehålla sig af en så eländig och svag hägnad. Kalm VgBah. 241 (1746). Ehrengranat Ridsk. II. 2: 88 (1836).
3) till 3, om egenskap hos ngt sakligt.
a) (†) om planeters av naturkrafterna påtvungna lagbundenhet. Höpken ÅmVetA 1745, s. 24.
b) (†) försiktighet, varsamhet o. d. De mathematiske vetenskaper äro tvungne till mera sedighet, till mera varsamhet (än den praktiska filosofien). Höpken 1: 177 (1753).
Spoiler title
Spoiler content