publicerad: 1966
SEGNA seŋ3na2 l. säŋ3na2, äv. se3gna2 l. seg3na2 l. säg3na2 (e kort Dalin; se3g- l. seŋ3- LoW (1911)), v.2; l. SIGNA siŋ3na2, stundom si3gna2 l. sig3na2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(seg- c. 1585 (: segnade af) osv. sig- 1590 osv. siig- c. 1669)
Etymologi
1) på grund av maktlöshet l. matthet l. medvetslöshet l. rädsla o. d. sjunka ihop l. (vanl.) långsamt (sjunka ihop o.) falla l. sjunka (till marken l. golvet o. d.), digna (se d. o. 1); stundom (i vitter stil) övergående i bet.: stupa, falla. I th(et) samme stack han Nils, så att han signede in på klockerenn. 2SthmTb. 8: 137 (1590); möjl. särsk. förb. Han segnade til iorden. L. Paulinus Gothus Com. 71 (1613). Härpå gick han fram i striden med stor mandom, tilldesz han signade af många och ärofulla sår. Afzelius Sag. 4: 47 (1842). Engelbrekt .. fick .. ett .. hugg i halsen, därpå ett .. i hjässan, så att han signade död till marken. LbFolksk. 429 (1893). Det har till och med hänt att hästarna signat i värmen på gatorna. DN(A) 1930, nr 235, s. 12. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i uttr. segna på knä, av rädsla l. rörelse l. dyl. sjunka ned l. falla på knä. Till golfvet segnade Sigrid / På knä mellan stol och bord / Och stammade halfhögt böner / I vildt förvirrade ord. Snoilsky 5: 20 (1894, 1897). Pappan brer (i operaföreställningen) ut armarna (vid mötet med den försvunna dottern) .. och dottern signar på knä och sjunger en vers. Carlsson MinB 65 (1912).
b) (numera bl. tillf.) om kroppsdel: maktlös l. domnad sjunka ned, domna l. dyl. När mina händer matta bli, / När knän och armar signa, / Stå Jesu med tin hand mig bi. Lybecker 19 (c. 1715). Hallström K11 35 (1918).
c) [möjl. äv. anslutet till 2] (numera knappast br.) med prep. under styrande ord som betecknar blickar o. d., i bildl. uttr. som ange att ngn blir helt överväldigad l. tillintetgjord l. maktlös, då han träffas av ngns blickar o. d.; jfr DIGNA 6 b. (Ögonen) kunde också .. slunga blixtar så förfärande, att äfven det morskaste pojksinne segnade under dem. Ödman UngdM 2: 226 (1881). (Hon) sänder mig blickar, / Fyllda med dämpad sorg, ack! ljufligt brinnande blickar! / Ofta segnade jag under dem; hon var nära sin seger. Wulff Petrarcab. 198 (1905).
d) oeg. l. bildl.; jfr c o. 3. KKD 6: 174 (1709). Wårt traf / Skall sjelfwa marken så i grund förskräcka / Att England segna skall och wapen sträcka. Hagberg Shaksp. 4: 89 (1848). (Blom-)stängeln segnar till marken. Lidforss VäxtSkyddsm. 6 (1890).
2) (†) vara nära att falla l. sjunka samman (på grund av en allt för stor börda l. påfrestning), svikta, digna (se d. o. 5); särsk. i uttr. segna under ngt, digna under ngt; äv. bildl. (jfr 3). (Vi borde alltid för vår inre blick) se .. (Jesus) signa under korset, som Han sjelf måste bära. Nohrborg 820 (c. 1765). (Gm att införas i den nationella utvecklingsgången lär ynglingen att) älska sitt land och sitt folk .. får se hur det lidit och kämpat, segnat och segrat. Verd. 1884, s. 82; jfr 1.
3) (†) om ngt abstrakt, särsk. kraft o. d.: minska, avtaga; svikta, svika. Sielfva dödens krafter segna, / När wår kämpe (dvs. Kristus) för oss dör. Rydelius Vitt. 53 (1716). Ålderdomen, med dess segnande makt, dess förslöande stelnande inverkan är någonting nästan fruktansvärdt. Bremer Brev 2: 196 (1842). I alla tider har .. (naturen) varit den föryngringens källa, ur hvilken menniskoslägtet .. druckit lifsmod och hemtat nya krafter, när styrkan signat under allt för tunga bördor. Nyblom i 2SAH 56: 17 (1879).
4) (†) om styvt l. hårt, upprättstående l. utsträckt föremål: mjukna o. krökas l. vika sig l. sjunka samman l. dyl. Segna .. (dvs.) Miukna, blifva miuk. Schultze Ordb. 4067 (c. 1755). Hettan i öfra ändan af skorstenen var så stark, att glas, bestående af ett vanligt barometer-rör, segnade och höll på att smälta. VetAH 1820, s. 261.
5) (numera föga br.) i fråga om fall av ett föremål l. en kropp från en högre till en lägre nivå: långsamt sjunka l. sänka sig l. falla l. dala o. d.; särsk. oeg. l. bildl. (Klockan) klämtar så sakta med en manande ton, / som dallrande segnar från zon och till zon. Rydberg Dikt. 1: 120 (1882). Skyarne, i hvilka den stora stjärnan (dvs. solen) nu segnar mot synranden. Dens. Vap. 297 (1891).
Särsk. förb.: SEGNA AV. (†)
2) till 3, oeg. l. bildl., om liv: avstanna, avsakta, avtaga o. d. De flesta dödsfallen (borde) inträffa under hösten eller vintern, då lifvet segnar af. HA 3: 17 (1871). —
1) till 1. Schroderus Os. 2: 595 (1635). O mensklighet, du skrider / i sekler fram din ökenstig! .. Och slägten, der du tågar, / i öknen segna ned. Rydberg Dikt. 1: 6 (1877, 1882). särsk.
a) (numera bl. tillf.) till 1 b, om lem. Den lyftade ramen (hos björnen) segnade långsamt ned. Topelius Fält. 3: 34 (1858).
b) (numera föga br.) i uttr. som beteckna att ngn blir helt överväldigad av en känsla; jfr segna, v.2 1 c. Andra såg jag nästan segna ned på sina knän af lutter förtjusning (över ett tal). De Geer Minn. 2: 41 (1892).
2) till 1, i uttr. segna ned från, äv. av ngt, sjunka ihop o. falla ned från ngt. Han signade ned af hästen. Strinnholm Vas. 3: 296 (1823). Larsson Rung Synd. 79 (1919: från).
3) (numera bl. mera tillf.) till 1, 2: under trycket av en alltför stor tyngd l. tung börda sjunka l. böjas ned (till l. mot marken); äv. i uttr. segna ned under, i sht förr äv. för ngt; äv. oeg. l. bildl. Somlige signade nedher til Marken vnder Bördan. Schroderus Os. 1: 700 (1635). Si Axen kysza sina Rötter, / Åkk segna ned af Rjkedom. LykkoPris B 1 a (1689). Dalin Vitt. II. 5: 173 (1738: för).
4) (numera föga br.) till 5: långsamt sjunka l. sänka sig l. falla l. dala l. singla o. d. Nu war Peucestes aff sår och hugg blefwen så wahnmächtigh, at han lät Skölden signa neder uthur handen. Sylvius Curtius 658 (1682). Ett vissnadt blad dansar in genom fönstret och segnar ner på papperet. Söderberg AllvLek. 247 (1912). —
SEGNA OMKULL10 04, äv. KULL4. (numera bl. tillf.) till 1. Columbus BiblW B 4 b (1674). Snoilsky 4: 82 (1887). —
SEGNA SAMMAN10 32 l. 10 40 l. TILLSAMMANS040. (numera bl. tillf.) till 1. Almqvist Amor. 219 (1822, 1839). —
SEGNA TILLBAKA10 040, äv. 032. till 1.
1) (numera föga br.) till 1 b, om lem: maktlös l. domnad sjunka tillbaka. (Lars o. Slatte brottades hand mot hand) Småningom segnade magisterns händer tillbaka (o. han sjönk på knä). Rydberg Vap. 322 (1891).
2) (†) i utvidgad anv., om här: långsamt vika tillbaka l. svikta o. d. Mot aftonen giorde Götharna så hård åtgång, att Hunarnas slagordning signade tillbaka. Verelius Herv. 176 (1672; isl. orig.: signudu). —
Ssg: (1) SEGN-FÄRDIG. [jfr d. segnefærdig, nor. segneferdig] (mera tillf.) färdig att segna. Så fort alla dragare stå på sina ben igen, ofta skälvande och segnfärdiga, går marschen som förut. Nordström Kåt. 12 (1916).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content