SEGREGAT seg1rega4t l. se1g-, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr t. segregat, eng. segregate; av n. sg. av lat. segregatus, p. pf. av segregare (se SEGREGERA)]
1) (i fackspr., föga br.) ngt avsöndrat l. avskilt o. d. TySvOrdb. 2143 (1932).
2) [jfr dels motsv. anv. av eng. segregate, dels eng. segregation o. fr. ségrégation, båda med bet.: segring (se SEGRA, v.2)] metall. koncentrat l. ansamling av mera lättsmälta resp. svårsmälta beståndsdelar l. föroreningar som vid metallegeringars stelnande skilja sig från den homogena blandningen o. samlas i de sist resp. först stelnade partierna. 2SvUppslB (1953).
