SEJDA säj3da2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. sejde, nor. seide; av fvn. seiða, avledn. av seiðr, seið (se SEJD, sbst.2)]
1) (i sht i skildring av ä., företrädesvis fornnordiska förh.) utöva sejd; äv. (i vitter stil) allmännare: bedriva trolldom, trolla; äv. tr.: gm sejd resp. trolldom åstadkomma l. framkalla (ngt) l. göra (ngn sådan l. sådan) l. förtrolla l. förhäxa (ngn) o. d. Spegel 399 (1712). (Valan Heid) säjdade med onaturlig konst .., säjdade ofall, sjukdom och död. Rydberg Myt. 1: 125 (1886). Mycket ofta säges det, att en moder kunde säjda sin son osårbar. Bååth NordmMyst. 127 (1898). Eld må vi tända — nu som förr, / vi människor, i smärta, / att sejda värme till vår dörr / och glädje till vårt hjärta. Ferlin KulörtLykt. 109 (1944). (Hos Väinämöinen) blir du med kväden dövad, sejdad och besvärjd med sånger, / att i snön du stupar handlöst och blir liggande förlamad. Collinder Kalev. 32 (1948). jfr PÅ-SEJDA.
2) [jfr SEJD, sbst.2 2] (numera föga br.) gm kokning bereda trolldryck l. häxbrygd o. d.; företrädesvis tr., med obj. betecknande trollmedel l. trolldryck. Ihre (1769). Hvem vet hvad de koka och sejda? Rydberg Faust 120 (1876). Ej de behöva sejda / kärleksdrycker, minnsann, / ty med en blick de förhäxa / landets hårdaste man. Fallström Okt. 83 (1928).
Avledn. (till 1; i sht i skildring av ä., företrädesvis fornnordiska förh.): SEJDARE, m.||ig. person som utövade sejd; äv. (i vitter stil) allmännare: trollkarl o. d. Heidenstam Karol. 2: 351 (1898). Hammar (1936). —
