SEKULARISM sek1ularis4m l. se1-, l. -ɯl-, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. säkularismus, eng. secularism, fr. sécularisme; till SEKULAR; i bet. 1 inlånat från eng.]
1) (i fackspr.) om en av den engelske samhällsreformatorn G. J. Holyoake († 1906) framställd lära, enligt vilken de etiska idealen icke skola bygga på kyrkliga dogmer o. föreställningar utan utformas med hänsyn till livets erfarenheter. NF 16: 1580 (1892). 2SvUppslB (1953).
2) (mera tillf.) sekularisering (se SEKULARISERA 3), sekulariserat tillstånd o. d. Den moderna sekularismen, som skapat en stor, praktiskt taget religionslös befolkningsgrupp. Brilioth SvKyrkKunsk. 106 (1933).
